Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Borgparadoxen

I alla tider i alla länder brukar den sittande regeringen hämta sig ju närmare valdagen kommer. Efter ett val blir väljarna först besvikna, men ju närmare valet kommer desto bättre tycker man ändå regeringen skött sig. För borgerligheten är valet 1979 det klassiska exemplet. Ett hopplöst underläge vändes till seger och ett andra mandat för Fälldin.

Problemet är att borgerlighetens läge denna gång är bottenlöst dåligt. Inte nog med Sahlins opinionsförsprång. Just till 2010, då Reinfeldt och Borg själva sagt att de ska utvärderas efter hur många jobb som skapats, just då sviktar marken under finansministerns fötter.

Alliansen kom till val vid det bästa av konjunkturlägen – en fördröjd våg av jobbskapande rullade in över Sverige. På den vågen kunde man surfa i ett och ett halvt år, och samtidigt förtjänstfullt baxa så många man förmådde ur bidrag och in i skattelättat arbete.

Men nu är det slut med det. Det är inte kris men barometrar, prognosmakare, sifferbitare – alla utom Riksbanken – ser konjunkturen vika. Jobbskapandet har redan mattats. Alliansen kommer att möta valrörelsen med ett facit som urholkas månad för månad. Det borde inte gå.

Men tänk för en minut om det är precis tvärtom.

Det har länge varit nästan obegripligt för de politiska experterna varför väljarna är så missnöjda med alliansen. Med hundratusentals nya jobb, hundratals färre miljarder i statsskuld och hundratals kronor mindre skatt varje månad borde regeringen bada i välvilja. I stället tycks väljarna fästa sig vid varje mankemang – trots att oppositionen och LO är både tysta och förvirrade. Alla tycks ha koll på den höjda a-kasseavgiften och nästan ingen noterar skattesänkningen.

En förklaring kan helt enkelt vara »the vision thing« som det heter i USA. Ingen har erbjudit svenskarna någon tydlig vision om varför landet bör förändras. Med ordförande Persson borta och jobben tillbaka betraktar väljarna i stället problemet som löst. Man kan lika gärna ta tillbaka socialdemokraterna. Möjligen har Mona Sahlin gjort samma analys.

Men vad händer den dag Sverige börjar gå sämre?

Den lågkonjunktur som nu stundar kommer tveklöst utifrån. Mycket kan alliansen få bära skulden för, men inte den amerikanska bostadsmarknaden. Sist Sverige drabbades av sådana chocker utifrån, Asienkrisen 1997–98 och it-kraschen 2001, ledde det snarast till att rikshushållaren Persson befäste sin ställning i opinionen.

Detta kan paradoxalt nog bli Mona Sahlins akilleshäl. Vad Reinfeldt och Anders Borg saknar i karisma och kreativitet kompenserar man nämligen gärna med kameralitet. Alla avgångar och svartjobbsskandaler till trots är det ingen som ifrågasätter de nationalekonomiska kunskaperna.

Med Pär Nuder ute ur bilden till förmån för den ännu mer färglöse Thomas Östros kommer samtidigt Mona Sahlin ensam få agera galjonsfigur för socialdemokraternas ekonomiska alternativ. Om det är något Sahlin är sårbar för, fortfarande, är det anklagelser om slarv och flummighet, vilket moderaternas spinndoktorer inte lär bli sena att exploatera. De har inte missat att trots att alliansen krossas av vänsterblocket i opinionen, så klarar sig Reinfeldt, Olofsson, Borg och Björklund personligen hyggligt i förtroendemätningarna jämfört med Mona Sahlin.

Hade Mona Sahlin lanserat ett kraftfullt, förnyat alternativ hade hon åtminstone kunnat berätta sin historia om en socialdemokrati som lärt sig läxan och blivit klokare. Än så länge är det bara Perssons politik med fräschare fernissa, minus hans pondus. I takt med att världsekonomin försämras och statsfinanserna hotas kan därför kompetensfrågan bli Mona Sahlins och inte regeringens problem. I en lågkonjunktur behöver Anders Borg bara rabbla siffror och vifta på svansen för att vara både mer trovärdig och trendig än Mona Sahlin.

Idealet vore naturligtvis att våra politiker, varför inte statsministern till exempel, kunde återge oss tro på förändringar och hopp om framtiden. Men i väntan på en svensk Obama kan gråsosselinjen fungera.

Paradoxen kan därför bli att ju sämre Sverige går, desto bättre går det för regeringen. Går det tillräckligt illa kan de rentav vinna valet.

***

För övrigt är tydligen Fredrik Reinfeldts och Svenskt Näringslivs nya vision för svenskt klimatledarskap i världen att vi ska lägga några extra miljarder skattepengar på klimatbistånd, i stället för mer styrmedel som accelererar omställningen här hemma. Att Sverige fortfarande släpper ut långt mer koldioxid per person än vad Kina och Indien någonsin borde göra, det är ett senare problem. Den där marknadseffektiva modellen för klimatomställning som hela världen ska inspireras av, den får någon annan utveckla.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera