Gordon Brown hotas av myteri

Text: Cecilia Nikpay

Foto: Scanpix

Med tyska bomber duggande omkring sig, böjde sig den unge belgiske invandraren Ralph Miliband ner vid Karl Marx grav på Highgate-kyrkogården i London. Varje dag såg han misären i de fattiga stadsdelarna utbreda sig och i sommarhettan år 1940 knöt han näven och svor att förbli arbetarnas sak trogen.

Han höll sitt löfte och blev under kommande årtionden en av de mest inflytelserika vänsterintellektuella i Storbritannien. 68 år senare är det dock ett annat faktum som väger tyngre i Ralph Milibands arv till arbetarrörelsen: i dag sitter hans söner David och Edward båda i Gordon Browns Labour-regering – den äldre David som utrikesminister och lillebror Ed som kabinettminister. Men kanske hade pappa Ralph önskat att sönernas politiska framtid skulle sett lite ljusare ut. Med en ekonomi på randen till recession, och en statsminister som ifrågasätts alltmer för varje dag är regeringen fullt sysselsatt med politiska »brandsläckningsuppdrag«, snarare än att arbeta långsiktigt för ett klasslöst Storbritannien.

När Gordon Brown efter en segdragen maktkamp inom Labour-partiet tog över statsministerposten efter Tony Blair förra sommaren, var det många som drog en lättnadens suck. Efter tio år med Blair i ledningen låg det leda i luften kring »New Labour«, det politiska varumärke han vunnit tre val i följd på, men som med tiden alltmer färgats av marknadsliberalism, personpolitik och populism.

Brown tycktes stå för en mer solid socialdemokratisk politik och ett mer integrerat ledarskap. Britterna kände dessutom väl till Brown eftersom han varit Blairs finansminister under tio år, uppskattad för sin sakkunskap och analytiska skärpa. Väljarna var med andra ord initialt välvilligt inställda, och de flesta antog att regeringen ideologiskt skulle röra sig åt vänster. Nio månader efter ledarbytet är intrycket snarare att regeringen Brown inte är på väg någonstans överhuvudtaget. Från att i opinionsundersökningarna ha haft i tvåsiffrig ledning över den konservativa oppositionen, har Labour på mindre än ett år förlorat en så stor andel väljarsympatier att partiet i dag ligger fem–tio procent efter de konservativa Tories.

Hur kan den erfarne Brown ha förlorat så mycket förtroendekapital på mindre än ett år? Osäkerhet är en viktig del av svaret.

– Titta bara på tramset med den olympiska fackan! Brown valde att välkomna den i London på väg till Kina, men han avstod från att själv ta i den. Vad ska det betyda? säger en egenföretagare i London.

Men en valhänt hantering av fackelfrågan är bara en del av en våg av betydligt allvarligare misstag. Det började redan tidigt i höstas med det så kallade valet-som-aldrig-blev-av. Eftersom Brown tillträdde som statsminister mitt i en valperiod talade han inledningsvis om att utlysa nyval. Det skulle tillåta honom att regera med väljarnas uttryckliga förtroende i ryggen – men till slut backade han och vågade inte utmana högern. Fegt, tyckte många.

Därpå följde en rad andra beslutsprocesser där han framstod som svag. När det krisdrabbade bolåneinstitutet Northern Rock förstatligades i februari, skedde det först efter månader av oklara signaler i ett läge där småsparare och finanssektor skulle ha behövt snabbt besked. Höjd skatt för låginkomsttagare och utlänningar, stängda postkontor, bråk med facket om statsanställdas löner, och en dispyt inom partiet om förändringar i terroristlagstiftningen är andra plumpar i protokollet. När ett antal disketter innehållande personlig data om 25 miljoner britter försvann spårlöst från skattemyndigheterna i höstas var botten nådd.

Ett annat öppet sår i brittisk politik är Irakkriget. Diskussioner pågår ständigt om vem som egentligen sa vad vid själva invasionen, vems fel det är att allt som de brittiska styrkorna tar sig för i södra Irak fortfarande verkar gå snett, och vem som ska sätta stopp för det. Här hamnar utrikesminister David Miliband i skottelden.

– Irakinvasionen är ett enda stort misstag, och eftersom Miliband satt i regeringen när beslutet fattades så kan han inte komma undan ansvaret. Det är tragiskt att en sådan överskattad person kallas framtidens hopp för Labour; en fullblodspolitiker som har makt men varken principer, passion eller vision, säger Marjorie Thompson, f d ledare för brittiska fredsrörelsen.

Trots hårda ord om Miliband är det statsminister Brown som får ta emot de hårdaste slagen. De senaste veckorna har han inte bara haft opinionsvindarna emot sig utan även ett rebelliskt parti på halsen. Hans egna ministrar kritiserar honom öppet, ledamöter motsätter sig praktiskt taget varje förslag han lägger, och regeringsmedlemmar konspirerar inför hans eventuella avgång. Mest aktuellt är ett skatteförslag som missgynnar partiets kärnväljare, de låginkomsttagare som Ralph Miliband värnade om. I veckan som gick hotade partiets vänsterfalang med en förtroendeomröstning. Huruvida det verkligen blir myteri eller inte kommer att avgöras av en enda sak: om Brown lyckas få brittisk ekonomi att mjuklanda efter de senaste årens högkonjunktur.

Och han har inte mycket tid på sig. Den typiska recessions-spiralen av höga räntor, sjunkande bostadspriser, låg konsumtion, avstannad tillväxt och stigande arbetslöshet har redan börjat snurra.

– Min månadskostnad får inte gå upp ett enda pund till, då måste vi sälja lägenheten. Jag arbetar redan sju dagar i veckan och har lånat till gränsen på mina kreditkort, säger Fatemeh, skoförsäljerska på varuhuset House of Fraser i centrala London.

Hon är bara en av dem som under tillväxtåren tagit höga lån för att komma in på en bostadsmarknad där man i dag i genomsnitt måste betala nio årslöner för ett hus, att jämföra med 4,5 årslöner för tio år sedan. De höga priserna har gjort brittiska hushåll till bland de mest belånade i EU och villigheten att satsa så mycket på boendet ligger djupt rotad i kulturen; såväl i medelklassen som arbetarklassen är det närmast ett socialt stigma att inte äga sin egen täppa.

Därför har de senaste månadernas kreditbrist tagit ett strypgrepp om såväl politiker som allmänhet. Tillsammans med finansminister Alistair Darling arbetar Brown för högtryck med att övertyga opinionen om att det inte är kris, och bankchefer om att lätta på villkoren för låntagarna, men hittills har det inte hjälpt. Häromveckan utlöstes panik när bolåneinstitutet First Direct sa att de helt slutat ge lån till nya kunder, samtidigt som andra banker höjde räntorna så mycket att de medvetet prisade ut sig från lånemarknaden.

Det första tillfälle väljarna får att tycka till om regeringens insats hittills kommer i lokalvalen som hålls den 1 maj. Då kommer alla blickar riktas mot det känslomässigt laddade borgmästarvalet i London. Under åtta år har huvudstaden styrts av den självsvåldige men handlingskraftige socialisten Ken Livingstone, som älskas av vissa och avskys av andra. Utmanare från de konservativa är den likaledes polariserande Boris Johnson, tidigare redaktör för det konservativa magasinet The Spectator. Hans kritiker ifrågasätter hans passion för London och misstänker att han hyser större intresse för att delta i tv-shower än att dra det tunga lasset som borgmästare.

– Det är ett val mellan pest och kolera. Jag kommer att rösta på Johnson, men det blir en negativ röst, mot »red Ken« och hans miljöovänliga politik, säger Angelique, arkitekt och infödd Londonbo.

Om Johnson vinner valet blir det ett streck i räkningen för Brown och en fjäder i hatten för Toryledaren David Cameron, som för ögonblicket nöjer sig med att på behörigt avstånd iaktta hur Brown och hans ministrar kämpar i motvind.

När regeringen formades i somras talades det mycket om Labours ideologiska klyfta mellan »brownites« och »blairites«.

Exempelvis ansågs utrikesminister David Miliband tillhöra Blair-sidan, medan brodern Ed var en av Browns lojala män, och det spekulerades i hur de skulle kunna arbeta tillsammans. Nu handlar indelningen istället om Labourmedlemmar med eller utan hopp. De hoppfulla, som inte givit upp tanken på en seger i nästa val, senast år 2010, är angelägna om att se Brown bytas ut för att öka vinstchanserna.

De har redan börjat spekulera i vem som skulle kunna ta över den drivande skutan. Som heta kandidater nämns bland annat den inflytelserike ekonomen och familjeministern Ed Balls, hälsominister Alan Johnson och utmanaren från vänster, John McDonnell. Ett lika starkt kort är dock David Miliband. Säkerligen skulle han välkomna en chans att motbevisa sin mammas bekant Walter Wolfgang som i samtal med Fokus passar på att dra ett uppskattat skämt inom vänsterrörelsen:

– Ralph Miliband hävdade att Labour aldrig skulle komma att göra något för arbetarklassen. Nu bevisar hans söner att han hade rätt.

Mer på fokus.se om: Gordon Brown.