Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Ut ur skuggan

»Dour« är britternas vanligaste beskrivning av sin blivande premiärminister Gordon Brown. Det ligger ungefär halvvägs mellan »butter« och »kärv«. Efter den ständigt leende Blair kommer Brown; innesluten, moraliserande, mer traditionellt Labour – precis så som britterna föreställer sig skottar.

Han anklagas för att vara en självsvåldig, dålig lagledare och »gammalvänster«. Men tvärtemot vad som ofta sägs har han goda chanser att vinna nästa val.

– Det är dumt att underskatta honom. När han tidigare lade fram budgeten var han alltid barsk och exekutiv. Med nu senaste gången var det mycket leende och mjukt småprat. Han vet sina brister, säger Eamonn Butler, också skotte och chef för liberala Adam Smith Institute, som följt Browns bana i över 30 år.

På papperet var Gordon Brown den stora förloraren i det maktdelningsavtal som radarparet Brown/Blair slöt på den fashionabla restaurangen Granita i Islington (numera nedlagd) i London 1994. I verkligheten var han vinnaren. I utbyte mot att Blair fick partiledarposten skulle Brown, om Labour vann, få fria händer inom den ekonomiska och sociala politiken. Det avtalet gjorde Gordon Brown till den mäktigaste finansministern i Storbritanniens historia.

– Det är Gordon Brown som har regerat det här landet de senaste tio åren. Blair må ha hållit i utrikespolitiken och varit galjonsfiguren, men det är Brown som har styrt i praktiken, säger Eamonn Butler.

Storbritannien har under superministern Brown haft en fantastisk ekonomisk tillväxt. Samtidigt beskrivs hans ledarstil som hopplös. Brown delar inte med sig med någon utanför sin innersta kärna av medarbetare. I praktiken regerade Brown genom sin specialrådgivare, »vice finansministern« som han kallades internt, Ed Balls. Balls var en rekordung briljant före detta ekonomijournalist på Financial Times som gått på Harvard och gift sig med hälsoministern Yvette Cooper. Blair fick böna och be för att veta vad budgeten skulle innehålla mer än ett halvt dygn i förväg. Inget av det Brown bestämde sattes på pränt, eftersom Brown alltför väl mindes hur han själv använt läckta dokument i opposition.

En av dem som ingick i Browns innersta krets, hans högste tjänsteman Andrew Turnbull, har i efterhand beskrivit Brown som »stalinistisk«, långsynt och med en total »med mig eller mot mig« attityd gentemot Blairs folk. Många ministrar blev bittra fiender. Turnbull och många andra kritiker menar att dessa egenskaper borde diskvalificera Brown som premiärminister.

Regeringsarbetet kom att utvecklas till en lång dragkamp mellan Brown och Blair, där Brown ofta drog det längsta strået. När Tony Blair ville gå med i EMU sa Brown nej, och med opinionsmätningarna klart mot euron vågade Blair aldrig ta strid.

Den största och viktigaste striden, som också är avgörande för framtiden, var den om offentlig sektor. Framför allt den statliga sjukvården, national health service (NHS), som britterna älskar att beklaga sig över. Blair ville öppna upp för konkurrens i vården, men Brown sa tvärt nej, sjukvården fick inte bli en »handelsvara«, då öppnade man för en gräddfil där de rika kunde köpa sig bättre vård än de fattiga. Brown vann, men hälsoministern avgick. Det kan läsas som en fingervisning om var Brown står ideologiskt – till skillnad från Blair är han mer socialist än liberal.

Brown har nu börjat avslöja lite av sin politiska agenda. En prioriterad fråga är bland annat att stärka skyddet för integriteten. Brown anses vara mot de obligatoriska ID-kort Blair ville införa som ett led i kampen mot terrorismen. Han vill även ge mer makt till kommuner och regioner, och öka parlamentets inflytande över beslut att gå till krig, en antydan om var han står i frågan om Irakkriget. Men han står fast vid den nära relationen till USA. Efter tio år vid makten anser han sig känna George W Bush minst lika bra som Blair.

Howard Reed på IPPR, den ekonomiska tankesmedja som är Blairismens högborg, tror inte att det blir så stora kursändringar.

– Alla de politiska ledarna trängs i mitten. Brown kan ha andra åsikter än Blair men han har litet manöverutrymme. Han kommer att sitta stilla i båten.

Mot sig har Brown numera Storbritanniens svar på Fredrik Reinfeldt, den yngre, avslappnade mittenorienterade Toryledaren David Cameron. Han charmar, poserar på sin cykel, och har lovat att inte minska hälso- och skolbudgetarna. Cameron har retfullt prisat Blair, i kontrast mot den gamle socialisten Brown.

Som svar har Brown försökt skaffa sig en öppnare och mer personlig stil. Han talar mer om sitt äktenskap och till och med om sitt livs stora sorg, att hans förstfödda dotter dog efter bara några veckor, och glädjen över sin son.

– Allt sådant där kan förändras. Vem minns i dag att Blair innan han kom till makten brukade kallas »Bambi«, för att han ansågs för mesig och naiv, säger Alasdair Murray, chef på socialliberala tankesmedjan Centre Forum.

Han menar att de som tror att Labour under Brown går mot förlust vid nästa nationella val inte förstår effekterna av det brittiska valsystemet.
– Det blir svårt för Brown att förlora, säger han.

Skälet är att de brittiska valkretsarna är så konstruerade att Tories kan vinna mycket röster i södra England där de redan har majoritet utan att det ger dem fler parlamentsplatser. För att nå fram i de kritiska valkretsarna måste Tories bli många procent större än Labour på valdagen, och trots att de nu ligger före i mätningarna, är det ett stort steg.

– Det kan mycket väl bli ett parlament utan majoritet där mittenpartiet Liberal Democrats får avgörandet i sin hand, tror Alasdair Murray.

Det som möjligen kan ge Cameron seger är att Brown är skotsk. Det blir första gången på många decennier som premiärministern är skotte, med utpräglad skotsk accent därtill.

Detta i ett läge då den skotska självständigheten debatteras mer än någonsin. Den gamla frågan om varför skottar ska få rösta om skola och vård i England, när deras egen skola och vård beslutas i det skotska parlamentet och inte i London, är åter het.

Dessutom gjorde de skotska nationalisterna, som vill utropa ett självständigt Skottland, ett rekordval för två veckor sedan. Även om självständighet är långt bort kan nationalisterna komma att ta över den skotska regionregeringen, vilket skulle vara besvärande för Gordon Brown. Inte blir det bättre av att flera ledande skotska Labourpolitiker erkänt att de aldrig hejar på England i fotboll. Skottland har varit underställt England – och skottarna har känt sig underlägsna – i många år. Sedan Skottland hittar olja utanför sin kust har de blivit lite kaxigare. Men relationen är fortfarande komplicerad för många, på båda sidor om gränsen.

– Frågan är om den engelska medelklassväljaren köper att styras av en skotte, säger Eamonn Butler.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera