Johanna Koljonen: Som en döv rappare

Besöker man Helsingfors i dag är det svårt att riktigt föreställa sig hur det var i början av åttiotalet. Vi var på rätt sida om järnridån, ungefär, men det bilaterala samarbetets pälsmössa satt tungt på den finska skulten. Jag var bara ett barn och kanske jag har fantiserat ihop det här, men som jag minns det var till och med våra drömmar mindre och krummare. Det här var tiden före glasnost och perestrojka, före EU – och före MTV.

När vi äntligen fick satellitkanaler och musikvideors var de nämligen inte bara ett fönster mot västvärlden. Det var plötsligt som att det inte fanns några väggar alls mellan oss och Amerika. På den tiden var ju kanalens utbud inte indelat i geografiska regioner: MTV konstruerade en enda, global publik av sina tittare. Alla som i stum förundran satt och såg Michael Jackson dansa med de döda tillhörde samma ungdomskultur. Och just Michael Jackson, vars videor och koreografier alltid var utstuderat visuella, var särskilt viktig för en speciell grupp tittare. En grupp som hade ännu färre skäl än vi andra att se hoppfullt på framtiden. Nämligen döva ungdomar.

Det berättar den finska rapparen Marko Vuoriheimo, mer känd som Signmark, i en biografi som utkommer i höst. Han är min nye idol, dels på grund av sin musik som är tokbra, dels för att han har ett helt fritt sinne. När vi andra satt där under våra rädslor och fördomar och missförstånd och drömde våra små och krumma drömmar så siktade han mot stjärnorna. Han svor att han en gång skulle uppträda på MTV. Hans vänner tyckte han var galen. Du är ju döv, sa de. Du kan ju inte ens höra musik – hur skulle du kunna göra musik? Det var förstås inte bara dövheten, heller. Vuoriheimo är exakt nio dagar yngre än jag och hade någon av mina egna vänner sagt något liknande på den tiden hade jag antagligen låtit precis som honom. Är du galen? Vi ska vara tacksamma att vi ens kan se MTV.

Tio år senare levde vi Helsingforsbor redan i helt annan värld. EG, Ryssland, mobiltelefoner, och the information superhighway, som skulle konstruera en enhetlig global publik av alla sina användare. Jag som bodde i innerstaden såg ofta ett gäng döva kids i min egen ålder på spårvagnen – de måste ha gått i skola nära min. De var de trendigaste, coolaste pojkarna jag nånsin sett, och de var väldigt söta. Jag kollade in dem i smyg och funderade på om de överkompenserade för sitt handikapp med sina skateboardkläder och mobiltelefoner.

Nu vet jag att de var först med det senaste eftersom det gav dem en frihet de aldrig haft förut. Tänk dig själv att ha en sextonåring som inte kan ringa hem – när sms blir en möjlighet får ungen garanterat en mobil. Tänk dig själv att plötsligt få röra dig fritt med dina kompisar. Om du plötsligt kan ta del av staden, skulle du inte älska urban kultur? Jag vet förstås inte om någon av de där pojkarna som jag beundrade så oerhört var Vuoriheimo. Men jag vill tänka att det var så, att han redan då fick människor omkring sig att lyfta blicken och förkasta någon fördom, någon rädsla, någon begränsning.

Signmark kan, liksom många döva, känna basfrekvenser i kroppen och kan följaktligen både njuta av musik och hålla rytmen. Han rappar på finskt teckenspråk, och på nåt spår på sin skiva också på det amerikanska. Han samarbetar med hörande rappare som representerar hans röst på ljudspår och livekonserter. I dag turnerar Signmark i hela världen, och när dvd:n »Signmark« släpptes år 2006 var MTV News där och filmade. Tanken gör mig imponerad och lite yr, men det kan också vara känslan av självbegränsandets pälsmössa som lättar.

Text: Johanna Koljonen