Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Politik i mjukisbyxor

Socialdemokraterna tror att de känner den nya högern. Det är ett gigantiskt misstag.

Fredagsmys. Grannen har ett nytt kök. Igen. Onsdags-innebandy med grabbarna. Att hålla ihop för barnens skull. Stadsjeep, platt-tv, semester i Thailand. »Vi är som folk är mest«, säger de nya moderaterna.

Hans Koppels roman »Vi i villa« är en karikatyr av nymoderaternas valkrets och skildrar en samhällsklass som fastnat. Bland den verkliga eliten kan de inte röra sig. De statussymboler som inte kan köpas för pengar är inte inom räckhåll, alltså köper de statussymboler för pengar. Livet bland de skötsamma ska göras bekvämt och designat. Minsta möjliga motstånd är det minsta man har rätt till, det måste ju löna sig att arbeta.

Fredrik och Filippa steg i veckan av regeringsplanet i Kina iklädda mjukisbyxor, ett av dessa ögonblick då det blir så tydligt vad de nya moderaterna handlar om. Att regeringen gav kronprinsessan en platt-tv i födelsedagspresent var ingen slump. De är så här. På riktigt.

Jag läser Per Schlingmanns nya skrift »Med sikte på framtiden« och den social-demokratiska valförlusten 2010 tycks plötsligt stirra mig i ögonen.

Schlingmann skriver sig vilja bedriva en kampanj liknande den som fick Bill Clinton återvald 1996. Oppositionen ska tjata om allt som gått fel och moderaterna ska prata om framtiden för att på så sätt framstå som det enda verkliga alternativet.

Problemet är att socialdemokraterna läser berättelsen om de nya moderaterna som sagan om högerns nya kläder. Om man bara lyckas klä av Reinfeldt mjukisbyxorna kommer folket att känna igen Stora-Stygga-Samma-Gamla-Höger och lydigt rusa till valurnorna för att rösta vänster.

Socialdemokratin håller fast vid idén att det är samma gamla höger för den innebär ju omvänt att man själv kan fortsätta vara samma gamla socialdemokrati. Någon ny socialdemokrati behövs inte för att förnya Sverige utan det räcker med att byta partiledare och utfloskla moderaterna med fraser som »vi måste investera i människors växtkraft«.

Men det är inte samma gamla höger. Visserligen är »välfärdskramande moderat« en ungefär lika motsägelsefull ordkombination som »fredsbevarande missil«, men å andra sidan existerar bådadera. Och bådadera bör tas på allvar.

En politisk ideologi är en uppsättning ideal, principer, myter och symboler som förklarar hur samhället fungerar samt erbjuder en ritning för att skapa en viss social ordning. De nya moderaterna är en politisk ideologi. En ny politisk ideologi.

Albert Hirschman hävdar i sin bok »The Rhetoric of Reaction« att högern i västvärlden bara använder sig av tre olika argument som varit relativt konstanta sedan den franska revolutionen:

Antingen hävdar de att politik för jämlikhet inte kan fungera eftersom att behandla människor lika är att gå mot sakernas förutbestämda ordning. Eller så hävdar de att politik för jämlikhet är ett allvarligt hot mot viktiga värden i samhället (exempelvis familjen). Eller så menar de att politiska åtgärder för jämlikhet enbart leder till mer bidragsberoende. Man kan lugnt konstatera att nymoderaterna praktiserar det sistnämnda. Men att de är höger innebär inte att de är samma gamla höger.

Den bärande tanken i den nymoderata ideologin handlar inte om kapital före arbete, eller om att bara för att jävlas ta från de fattiga och ge till de rika. Den nymoderata ideologin handlar om politikens begränsningar. Den ska hålla sig på sin kant för den kan inte åstadkomma särskilt mycket: en fiffig incitamentsstruktur här och några skattesänkningar där. Det är ingen stor grej.

I socialdemokratisk tradition ska politik däremot vara det finaste som finns. På första maj klär man upp sig i kostym. Politik ska vara svårt, tungt och högtidligt: votering är begärd och ska verkställas. Fredrik och Filippa åker däremot på statsbesök i mjukisbyxor. De är ju som folk är mest och det kan de väl få vara. Däremot är det socialdemokratin som i sin idétradition bär den radikala lösningen på dagens problem, just därför att man tror på politiken.

Vi måste i en allt mer globaliserad värld lösa saker tillsammans. Och då måste vi återvinna tron på att det är möjligt. Bevisbördan ligger hos vänstern. Sträcker sig politikens möjligheter bara till att ge oss 1 000 kronor mer i plånboken varje månad att konsumera för? Eller, går det att drömma större drömmar för Sverige? Framtidens ideologiska strid handlar om vad som är möjligt. Förhoppningsvis är det den striden som socialdemokraterna planerar att ta i valrörelsen.

***

Förresten ber jag om ursäkt för att jag skriver om moderaternas strategi. Det är naturligtvis precis vad de vill åstadkomma genom att trycka sina planer i pocketformat: mediebilden av att de har en plan. Jag hade gärna skrivit om socialdemokraternas planer, men de är vad jag förstår hemligstämplade.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera