Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Mördande reklamfolk

I USA hyllas Joshua Ferris roman där kontorslivets inrutade tillvaro föder drömmar om våld.

Ett av de vanligaste ämnena i romaner som hoppfullt skickas in till amerikanska litteraturagenter är jobb. De konflikter som utspelar sig på kontor, må det vara en modetidning, investmentbank eller lyxkrog, driver många aspirerande författare att häva ur sig 250 sidor text. Ganska få alster tar sig vidare till bokdisken.

Men till de kända försäljningsframgångarna hör »Djävulen bär Prada« och Anthony Bourdains »Kitchen Confidential«. Förra året kom ännu en amerikansk hit – rolig, sorglig, stilistiskt intressant: Joshua Ferris »Så fick vi se slutet«. Den utspelar sig nästan helt på en reklambyrå i Chicago. »På varje reklambyrå finns det någon som skriver en liten arg bok om jobb«, skriver Ferris som själv tidigare jobbade som copywriter på Chicago-byrån Davis Harrison Dion.

»Så fick vi se slutet« är skriven i vi-form. Ferris formulerar sig gärna så här: »vi vandrade längs korridorerna, bärande på dokument som handlade om något slags uppdrag, men i själva verket letade vi bara efter gratis godis.«

Det är it-krasch och nedläggningstider. Folk får sparken: »hans mejl bara skyndade på händelseförloppet, så som lunginflammation kan påskynda döden för en cancerpatient.« De har interna konflikter, utövar makt – och förtvivlar.

Tittar man på andra romaner som är skrivna av före detta reklamare eller utspelar sig i marknadsföringsbranschen, är det svårt att inte dra slutsatsen att jobbet på reklambyrå föder drömmar om våld.

Huvudpersonen i dessa böcker slutar i regel som hitman eller liknande. Max Barrys »Jennifer Staten«, James P. Othmers »Futuristen« och ryska Victor Pelevins »Homo Zapiens« är alla mörka, blodiga fabuleringar om försäljning till varje pris. Ferris flirtar med idén om våld men håller det i schack. Han skildrar känslan av att vara fast, både vid sitt skrivbord och i livet, utan att behöva ta till extrema grepp för att föra fram sina poänger. Ens jobb må vara trist och jobbigt och frustrerande, men det är livet, inte så illa ändå.

Det går att dra paralleller till Sloan Wilsons bästsäljare »Mannen i den grå kostymen« från 1955. En generationsroman om identitet och dilemmat kring vad som är okej att offra för pengar.

Mannen i grå flannelkostym är 33-årige Tom Rath. Tom var fallskärmsjägare under andra världskriget. Han har dödat 17 män, en för att komma över torra kläder en kall vinternatt, en annan var hans bästa vän vars bröstkorg sprängdes bort av en handgranat som Tom kastade för tidigt.

Nu sätter Tom på sig sin kostym varje dag och pendlar från förorten i Connecticut till Manhattan för att försörja sin fru Betsy och deras tre små barn. Han söker jobb på pr-avdelningen för ett mediebolag. Under anställningsintervjun måste han skriva sin biografi på en timme och avsluta med meningen »det som säger mest om mig är«. Tom testar olika sanningar: »det som säger mest om mig är att jag överväger att tillbringa mitt liv på den här löjliga institutionen eftersom jag vill köpa ett dyrare hus och bättre gin.« Hans avslutning lyder till slut: »det som säger mest om mig är att jag söker det här jobbet.«

Huvudpersonen får anställning som assistent till arbetsnarkomanen Mr. Hopkins, företagets stenrike chef. Tom sköter sina dagliga sysslor samtidigt som han jagas av en gammal kärleksaffär från krigsåren. Han tror sig ha gjort en ung italienska med barn. Tom vill kunna göra något för dem. Hans behov av pengar stegras från att handla om större hus och bättre gin till att försäkra andra människors överlevnad.

Det är först när Tom börjar säga exakt vad han tycker, som han vinner Hopkins respekt. Han vägrar låta sig stöpas i en form och väljer till slut familjen framför en välbetald karriär.

»Så fick vi se slutet« och »Mannen i den grå kostymen« är två välskrivna romaner som båda visar att det inte är jobbtemat i sig som är problemet med alla småtramsiga reklambyråromaner. Det är, som vanligt, en fråga om stil och att kunna leverera något som känns sant.

Joshua Ferris »Så fick vi se slutet« (»Then We Came to the End«) kommer ut i september på Natur & Kultur.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera