Reinfeldt besöker Kina

Text: Bengt Albons

Foto: Scanpix

För statsminister Fredrik Reinfeldt är besöket i Kina knappast ett tillfälle att markera en självständig utrikespolitisk linje inom EU eller att skapa en särskilt svensk profil. Han förväntas inte säga något som inte andra regeringschefer i EU redan sagt. Och oavsett vad Mona Sahlin säger i opposition, skulle sannolikt inte en socialdemokratisk statsminister ha gjort det heller.

Den utrikespolitik som växte fram under kalla kriget, med en moraliskt hög profil och solidaritet som främsta grundpelare, är i stor utsträckning borta. I stället har Sverige rättat in sig i EU-ledet. Att EU-medlemskapet givit Sverige större inflytande i världen tycks svenska politiker och diplomater eniga om.

Efter andra världskriget förde Sverige en tyst, strikt neutral och oengagerad utrikespolitik så länge Östen Undén var utrikesminister.

När Torsten Nilsson efterträdde honom 1962 påbörjades den förändring som gjorde Sverige beundrat av ledare i tredje världen.

Torsten Nilsson och så småningom Krister Wickman omgav sig med en ung generation socialdemokratiska diplomater som Rolf Ekéus och Jean-Christophe Öberg. Påhejat av Olof Palme och med stöd av Tage Erlander utformade utrikesdepartementet en politiskt kontroversiell och aktiv politik där stödet till Vietnam blev centralt.

Den senaste socialdemokratiske utrikesministern Jan Eliasson anser att de grundstenar som lades då fortfarande är desamma i svensk utrikespolitik. Han syftar på mänskliga rättigheter, folkrätt och solidaritet.

– Den stora skillnaden är att vi har andra plattformar nu. EU är den viktigaste plattformen och Östersjösamarbetet med de baltiska länderna har tillkommit. Tidigare stod Norden och FN i centrum för oss, säger Jan Eliasson på en röstsvag mobiltelefon från Sudan där han är FN-medlare.

– Medlemskapet i EU ger svensk utrikespolitik större muskelkraft och volym. Vi gör inte egna uttalanden lika ofta som förr, men EU:s uttalanden har mer kraft.

Jan Eliasson minns statsminister Olof Palmes dramatiska och skarpa uttalanden med viss saknad. Precis som generationskamraterna Rolf Ekéus och Ove Bring talar han gärna om Olof Palmes fördömande av de tjeckiska ledare som ställde sig bakom Sovjetunionens invasion 1968: »diktaturens kreatur«, och av den fascistiska diktaturen i Spanien: »satans mördare« . Den typen av uttalanden görs inte av EU, konstaterar Jan Eliasson som själv var nära medarbetare till Olof Palme.

Ove Bring, professor i folkrätt vid Försvarshögskolan som just kommit ut med en bok om den svenska neutralitetens historia, påminner om att även den aktiva svenska utrikespolitiken kritiserades. Han plockar fram ett citat från den finländske diplomaten Max Jakobson från början av 1980-talet:

»De politiska ledarna i Sverige har på grund av sitt lands fördelaktiga geopolitiska läge kunnat mata sitt folk med den moraliserande utrikespolitikens kaviar medan deras finländska kolleger har varit nödda att nöja sig med realpolitisk havregrynsgröt.«

Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, har svårt att komma på något Sverige sagt som väckt uppmärksamhet under senare år.

– Jag har svårt att komma på något. När det gäller Kina har man varit väldigt försiktig, säger han på telefon från Beijing där han är för samtal med kinesiska kollegor.

Peter Wallensteen tycker att regeringen skulle kunna vara betydligt tuffare i sina uttalanden, profilera sig om mänskliga rättigheter och tala om för svenska folket vad Sverige gör i EU.

Ingenting hindrar i teorin att Sverige och Fredrik Reinfeldt, precis som Frankrikes president Nicolas Sarkozy, kan överväga en bojkott av OS-invigningen i Beijing. Även om EU formellt har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik är utrymmet stort för egna initiativ.

Förklaringen till att Sverige syns och hörs mindre internationellt i dag är enligt Peter Wallensteen ändå i praktiken EU-medlemskapet. Under kalla kriget var Sverige ensamt som neutralt land och märktes mer, nu är det fler som ropar. Men de uttalanden som EU gör i dag tycker han är urvattnade.

Att det blir så är dock inte så konstigt, tycker diplomaterna själva.

– Det blir naturligt så när 27 länder ska enas. Men det viktigaste kanske inte är att man hörs utan att man får någonting gjort, säger Sveriges EU-ambassadör Sven-Olof Petersson.

Både Sven-Olof Petersson och den svenska diplomatins nestor Rolf Ekéus betonar den betydelse för den svenska utrikespolitikens genomslag i EU som utrikesminister Carl Bildt har.

– Jag är glad över att vi har Carl Bildt efter en rad bleka socialdemokratiska utrikesministrar. Han är kunnig, dynamisk, bygger ett personligt nätverk och kan det diplomatiska hantverket, säger Rolf Ekéus.

Han är samtidigt kritisk till att Carl Bildt inte är engagerad i nedrustningsfrågor och att han nedvärderar utrikesdepartementets roll i utrikespolitiken. »Carl Bildt syns mer än Sverige.«

Rolf Ekéus var på 1970-talet med och, som han uttrycker det, »satte kläder« på den svenska solidaritetspolitiken framför allt genom biståndet till utvecklingsländer. Andra centrala frågor var stödet till den koloniala frigörelsen och till sydafrikanernas kamp mot rasåtskillnadspolitiken apartheid. Sverige hamnade på kant med USA, Frankrike och Storbritannien och hade föga inflytande på världspolitiken.

Kritiker har kallat det en inrikes utrikespolitik och en »feel good-politik«.

Men Rolf Ekéus tycker att det är bra att också ha gott samvete i utrikespolitiken.

– Jag tycker att vi ska vara stolta och glädjas över att vi haft en sådan politik, säger han.

Bengt Albons är redaktör för Utrikesbloggen.se

Mer ur reportaget

Persson önskar Reinfeldt lycka till

Göran Persson hyllar Fredrik Reinfeldts ansatser att pressa kineserna på klimatkrisen.