Svenska fabriker läcker gifter

Text: Jenny Åkerwall

Foto: Scanpix

Ännu en lastbil med rostfri plåt rullar ut från Sandviks anläggning i Sandviken utanför Gävle. I de stora hallarna där stålet betas – tvättas från orenheter – sticker blandsyraångorna i näsan. Under hallen finns ett helt källarplan med uttjänt utrustning som sedan flera år tillbaka står och läcker syra och lut. Under en annan del av fabriksområdet finns nergrävda ledningar och tankar som i åratal läckt giftiga kemikalier. Rör som transporterar farliga ämnen hänger i ståltråd längs väggarna. Det här är ett av många exempel på miljöfarliga läckage från svenska fabriker.

Maskinerna går för högtryck – dygnet runt, året runt, i Sverige. Inom industrin talas det om »full tillgänglighet«. Det vill säga, man vill köra maskinerna hundra procent hela tiden. Att stå stilla med en fabrik kan kosta flera miljoner kronor i timmen.

Utrustning som borde ha bytts ut körs därför vidare. Tankar och rör som läcker frätande och giftiga kemikalier eller gaser negligeras.

Utrustningen är ofta gammal och utsliten eller dimensionerad för en mindre krävande drift. Det uppger Fokus källor bland anställda, entreprenörer och konsulter inom svensk processindustri.

Chefen för kvalité och miljö på Sandviks anläggning i Sandviken, Håkan Sundström, vill inte svara på om han känner till de exempel på bristfällig utrustning som Fokus tagit del av.

– Men det är klart, vi har funnits här sen slutet av 1800-talet. Det är en gammal anläggning, vi har 6 000 anställda och det finns jättemycket gammal maskinutrustning, så naturligtvis har vi brister. Och det är svårt att byta ut allt samtidigt även om vi strävar efter det, säger han.
Något slentrianmässigt slarv handlar det dock inte om, menar Håkan Sundström. Frågor om yttre miljö och säkerhet har tvärtom fått större fokus i företagsledningen på senare år.

– Men det är klart, nästan allt har med kostnader att göra, tillägger han.

Och Sandvik är långt ifrån ensamma. Miljöåklagaren Stefan Karlmark gick häromveckan ut med hård kritik mot miljöbrottslagen. Trots att lagen skärptes första januari förra året är straffen som utdöms fortfarande låga – i nivå med vad man får för att snatta. Han uppskattar att mindre än en procent av alla miljöbrott upptäcks, och menar att konsekvenserna av de låga straffen blir att rättsväsendet inte prioriterar miljöbrotten.

I princip varenda processindustri i Sverige – stora som små – brister i kontroll av utrustning som hanterar kemikalier och andra miljöfarliga ämnen. Den samstämmiga bilden ger Fokus källor, som alla arbetar i eller i anslutning till industrierna. Det är dels ett arbetsmiljöproblem, dels ett miljöproblem.

På Outokumpus anläggningar i Nyby, Avesta och Storfors har det i åratal sipprat ut stark syra ur nedgrävda ledningar och tankar. Vid SSAB:s och Akzo Nobels fabriker i Borlänge och Bohus har läckage av högkoncentrerad saltsyra under flera månader fått fräta sig igenom betongcisterner och avloppsrännor. På Billerud i Skärblacka, Stora Enso i Skutskär och M-reals massabruk i Husum, har otäta ledningar resulterat i att starka blek-kemikalier fått stå och småläcka rakt ut på fabriksgolv och ner i marken. På Kemira i Helsingborg är kemikalierör som transporterar frätande syror sedan flera år upphängda i gummisnoddar.

Många av de läckande kemikalierna är frätande eller akut giftiga på andra sätt. Exempelvis hämmar starka syror och baser tillgängligheten av växtnäring i marken så att inget kan växa där. Och både kväveoxid och kvävedioxid – som är en avgas i många processer – är lungskadande.

– Någon borde definitivt ha gjort en analys av problemen och fått i gång ett mätprogram för att veta hur stor påverkan är, säger Hans Blanck, professor vid Institutionen för växt- och miljövetenskaper, Göteborgs universitet.

Enligt Fokus källor får investeringar i utrustning för hantering av kemikalier ofta godkänt av ledningen först efter att personal flaggat för överhängande risker för haveri och driftsstopp.

– Hierarkierna gör att människor längre ner i organisationen inte vågar säga till om nödvändigt underhåll som innebär produktionsstopp – då riskerar man att få sparken, säger en mellanchef inom stålindustrin.

Kommunens miljöhandläggare betraktas som »medgörliga«. Ute i fabrikerna kallas de lite nedlåtande för »kånkenkvinnor«, med anspelning på Fjällrävenryggsäcken. På mindre bruksorter är det vanligt att en och samma person arbetar med den operativa tillsynen på samma fabrik under väldigt lång tid, de bygger relationer med dem de är satta att granska.

De kan också ha kopplingar till fabriken genom att en släkting eller vän arbetar där. Bruket har ofta en central roll i de berörda kommunerna, de är ortens största arbetsgivare. »Man pajar inte för varandra«, som en anställd på ett stålverk i Dalarna uttrycker det.

Miljövårdsenheten vid länsstyrelsen i Dalarna är medveten om problemet. Men de ansvariga ser inte hur de ska komma åt problemet.

Handläggaren Klas Jonsson menar också att man kan göra olika tolkningar av miljöbalken, som inte är kristallklart formulerad i alla delar.

– Vi kan aldrig vara hundraprocentigt säkra på att industrierna rapporterar allt. Det vi kan göra är att granska deras rutiner och göra tillsynsbesök, säger han.

Oanmälda besök hör emellertid inte till vanligheterna. Det blir bara krångligt om man inte får tag i rätt personer. Chefsåklagare Mats Palm, ansvarig för landets tjugo miljöåklagare, är starkt kritisk till hur tillsynen av miljö och säkerhet inom processindustrin fungerar.

– Det här är ett märkligt system. Tillsynsbesöken från länsstyrelserna eller kommunen fungerar inte tillfredsställande. Oanmälda besök förekommer i princip inte och det finns väl inte ett enda företag som inte städar inför ett planerat tillsynsbesök. Det gör att vi aldrig får reda på de grova miljöbrott som vi är övertygade finns där, säger Mats Palm.

Miljöåklagarna är också kritiska till att egenkontrollansvaret bland annat innebär att industrierna själva ska rapportera driftsstörningar eller liknande till tillsynsmyndigheten. Egenkontrollen är kontroversiell på flera sätt. Bland annat kan den stå i strid med Europakonventionen om mänskliga rättigheter att man ska behöva anmäla misstankar mot sig själv.

– Här handlar det om att företagen först ska anmäla sig själva, sedan ska de även presentera bevisningen mot sig själva. Det är ett systemfel, säger Mats Palm.

Han anser dels att tillsynsmyndigheterna behöver mer resurser, dels att det krävs en bättre polisorganisation på miljöområdet. Polisen måste kunna avsätta personer som kan arbeta kontinuerligt med miljöbrottslighet.

Mest ifrågasatt är tredjepartskontrollanterna – externa inspektionsföretag som Inspecta, TÜF och Force Technology. De anlitas av företagen och utför i praktiken mycket av de kontroller och underhåll som ligger inom företagens egenkontrollansvar. Ett omöjligt uppdrag, menar många. De ska vara en oberoende instans, men är samtidigt betalda av dem de är satta att granska.

Inspecta är Nordens ledande inspektionsföretag, bland kunderna finns stora delar av svensk processindustri, men också kärnkraftverk samt olje- och gasindustrin. Nils-Olof Hagberg är ansvarig för den svenska verksamheten. Han tycker inte det är något problem att bolaget granskar sina uppdragsgivare.

– Det är inte konstigare än att åka till Svensk bilprovning. Jag upplever inte att det är ett problem. Skulle vi fallera i vår trovärdighet förlorar vi vår ackreditering. Det får inte råda några tvivel kring vårt oberoende.

Processindustrins syn är att miljön har fått en starkare ställning inom industrin än någonsin tidigare. Jonas Larsson, miljöchef på SSAB Tunnplåt i Borlänge, håller dock med om att det finns en konflikt mellan att producera så mycket som möjligt och att stanna delar av fabriken för att förbättra miljöskyddet.

Men utsläppen är snarare ett arbetsmiljöproblem och inte nödvändigtvis skadliga för den yttre miljön, menar Jonas Larsson. Han ser heller inte något problem med att man kör vidare med läckande utrustning under en period för att undvika kostsamma akuta driftsstopp. Industrin resonerar så att det ibland kan vara en bättre lösning ur miljöhänseende att fortsätta driften trots läckage, eftersom start och stopp i produktionen kan ha stor miljöpåverkan. Bland annat för att det drar mer energi och ibland kräver att man tömmer vissa rör och tankar på kemikalier.

På Stora Ensos massabruk arbetar de sedan ett antal år, precis som på SSAB Tunnplåt, med uppföljning av egna småläckage.

– Systemet fungerar överlag bra. Betydligt fler av våra medarbetare har nu kunskaper och är engagerade i att upprätthålla god miljösäkerhet än för 15–20 år sedan, säger Kenneth Collander, miljöchef på Stora Enso i Sverige.

Men arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg är av en annan åsikt. Enligt honom har Arbetsmiljöverkets personal flera gånger fått kännedom om fall där det brustit hos tredjepartskontrollanternas besiktningsinspektörer. Och i vissa fall har det fått allvarliga konsekvenser.

2006 exploderade en syrgastank på SSAB:s järnverk i Oxelösund och två personer skadades. Statens haverikommissions undersökning visade senare att tanken var utsliten och därför sprack.

Så, hur ser utvecklingen ut, blir olyckorna fler eller färre? Sanningen är att det finns i dag ingen på central myndighetsnivå i Sverige som kan eller vill uttala sig om huruvuda utsläppen från processindustrierna blivit fler eller färre. Naturvårdsverket har ansvaret för officiell statistik om utsläpp, men generaldirektören Lars-Erik Liljelund hänvisar till industriernas egna miljörapporter och till respektive länsstyrelse.

– Det här handlar till stor del om resurs- och kompetensfrågor hos länsstyrelser och kommuner, det har vi också påtalat för regeringen vid ett flertal tillfällen, säger generaldirektören.

Samtidigt rapporterar kemikalieindustrin Eka Chemichals att 400 liter frätande svavelsyra har läckt ut i Göta älv i Trollhättan.

Uppsamlingskaret under en läckande tank svämmade över.

Exempel på vanliga brister

Uppsamlingskar – så kallade invallningar – under kemikalietankar saknas eller är bristfälliga.

Vid haveri eller läckage från tanken kan det innebära att invallningen inte klarar hela volymen vätska eller så står ytskyddet i invallningen inte emot kemikalierna.

Bristfälligt underhåll av tankar för miljöfarliga vätskor. Små skador som repareras kontinuerligt kan skada tankens mekaniska hållfasthet vilket kan leda till haveri.

Uppskruvat tempo ger större gasbildning i många processer. Befintliga gasreningsutrustningar klarar nätt och jämnt att rena större gasvolymer med högre kemikaliekoncentration och risken för utsläpp ökar därför.

Högre tempo ger också större volymer miljöfarlig avloppsvätska som ska behandlas i fabrikernas egna reningsverk eller i de kommunala.

Befintligt reningsverk har svårt att klara att rena vätskor med högre kemikaliekoncentration. Risken för läckage ökar.

En ökad produktionstakt har inneburit att industrin börjat använda kemikalier med högre temperatur och koncentration – trots att utrustning för att hantera sådana ännu inte är fullt utvecklade. Dagens utrustning är i vissa fall dimensionerad för en driftmiljö som rådde för 10–15 år sedan.

Så mycket tjänar bolagen

Stålindustrin i Sverige ökade sina vinster med 26 procent mellan 2006 och 2007, visar beräkningar från tidningen Dagens Industri.

Exempelvis Sandviks vinst efter skatt steg med 18 procent. Pappersindustrin har inte varit fullt så stark, men Billeruds vinst ökade med åtta procent under samma tid. Stora Ensos vinster har svajat mer, 2005 tjänade bolaget drygt en halv miljard, medan det blev förlust förra året.

Så gjorde vi:

Fokus har besökt ett antal industrier och talat med ett tjugotal personer inom industrin och bland företag som arbetar med reparationer, underhåll och byten av maskiner och utrustning. De flesta källorna är anonyma därför att de inte skulle kunna jobba kvar om de uppgav sina namn.

Vi lät också toxikologer vid Göteborgs universitet samt Kemikalieinspektionen ta del av en rad exempel. De konstaterade att det handlar om »starka« kemikalier, varav många är frätande eller akut giftiga på andra sätt. Exempelvis hämmar starka syror och baser tillgängligheten av växtnäring i marken så att inget kan växa där. Oxidationsmedel (väteperoxid, hypoklorit och klordioxid) är aggressiva och frätande, och både kväveoxid (NO) och kvävedioxid (NO2) är lungskadande.