»2007 var ett riktigt svenskår«

I Moderna museets vision står det att ni ska vara »den öppna samtidsarenan, känslo­spröten och spanaren«. Tycker du att ni lever upp till det?

– Ja, vi är »den öppna samtidsarenan, känslospröten och spanaren« – samtidigt som vi är den solida historiska institutionen, precis som det står i visionen. Det aktiva samtidsperspektivet genomsyrar egentligen allt vi gör – även de historiska utställningarna beslutas och görs utifrån ett samtida perspektiv. Men det blir mest tydligt i en del av de större utställningarna, exempelvis »Modernautställningen« 2006 eller »Eklips – konst i en mörk tid«, som öppnar till sommaren. Men garanten för spanarperspektivet har under senare år varit »Den 1:a på Moderna«, där vi tolv gånger per år, alltid den första i varje månad har öppnat ett samtidskonstprojekt av spjutspetskaraktär.

Tycker du att museet lever upp till visionen också vad gäller svensk samtidskonst?

– Den storsatsning vi planerar fram­över är Clay Ketter – som vi nog får betrakta som svensk – nästa sommar och en ny svensk generalmönstring i »Modernautställningen« 2010. Men man får ofta betrakta programmet över åtminstone treårscykler, där fördelningen kan bli lite ojämn mellan åren. 2007 var till exempel ett riktigt »svenskår« med bland annat Karin Mamma Andersson, Lars Thunbjörk, Gunvor Nelson och Olle Baertling, något som ser ut att inträffa 2010 igen. Sedan har vi ju en gedigen närvaro av svensk samtid i samlingen – just nu bland annat med den uppmärksammade installationen av Magnus Bärtås.

För att fira Modernas 50-årsjubileum visar ni tre utställningar: Andy Warhol, »Eklips« och Max Ernst. Varför har ni valt bort nutida svensk konst?

– Jag får nog hänvisa till mitt tidigare svar, men det är också så att det som skiljer Moderna museet från så gott som alla övriga museer och konsthallar i Sverige är just vår internationella position. Vi kan, i kraft av vår historia, samling, ekonomi och allmänna kapacitet, göra utställningar som ingen annan kan göra i Sverige, eller rent av i Norden. Det gäller framför allt Warhol, Max Ernst och de tre »Tid & Plats«-utställningarna med fokus på Rio de Janeiro, Milano-Turin och Los Angeles. Det är utställningar som bara en handfull institutioner i världen kan genomföra.

Hur skiljer sig Modernas roll från de stora konsthallarnas, till exempel Magasin 3?

– En avgörande skillnad är att vi har en stor samling i världsklass av konst från de senaste 100 åren. Den ger oss möjligheter att låna verk från andra museer och samlingar, som ingen annan institution i Sverige kan få. Den ger också publiken en möjlighet till historisk reflektion, som inte en konsthall utan samling kan ge: att se samtiden i historiens ljus och historien i den samtida samlingens ljus. Förhållandet mellan publik och institution blir en annan i ett museum än i en konsthall, då man som regelbunden besökare ofta bygger nära relationer med verk i samlingen – de blir som kära vänner, som man då och då vill återse, oavsett utställningsprogrammet.

Du sitter också i styrelsen för Bonniers konsthall. Hur ser du på din egen makt i Konstsverige?

– Den makt jag har är mest begränsad till min roll i Moderna museet eftersom det är jag som har det slutliga ansvaret för allt vi visar, gör och köper in. Det vi gör når en stor publik och bevakas av media såväl i Sverige som internationellt och har troligen en rätt stor betydelse i konstvärlden. Lyckligtvis finns det numera så många andra aktörer i konstsverige att Moderna museets roll inte är riktigt lika monolitisk som på 60-talet. Att jag sedan försöker dela med mig av de kunskaper jag har samlat på mig under åren till några andra aktörer, till exempel Bonniers Konsthall, och tidigare Wanås, har nog inte så mycket med makt att göra.

Text: Elsa Westerstad

Toppbild: Scanpix