Veckans Fokus

Jakten på välfärden

Efter två år har alliansen genomfört sitt valmanifest. Som ett mantra talar de borgerliga ­politikerna om att välfärden ska frälsa dem. Men kan de verkligen enas? Samtidigt försöker socialdemokratin frenetiskt bygga en koalition och fixa en ny jobbpolitik. Men hinner de ikapp? Det här är berättelsen om vad Fredrik Reinfeldt egentligen menar med välfärd.

1. Välfärd!

Han fnös åt hissen på bottenvåningen, siktade mot trapporna. Två våningar, tänkte han. Skulle det vara jobbigt?

Klackarna ekade korridoren bort, stengolv, sjukhusöde. Lila skjorta och en röd servett i bröstfickan hade han. Höger tumme tryckte på ringklockan.

På andra sidan dörren uppenbarade sig då en man i hans egen ålder. En grov en med mage, och skrattgropar som kratrar i kindköttet och tunt blont hår i pannan.

– Peter Söderberg, sa den rundlagde och sträckte fram handen.

– Göran Hägglund, tjena, svarade han.

– Välkommen.

– Jaha, det är bara att knalla raka vägen till stolen, eller? försökte Hägglund skoja.

Först några steg in i rummet kände han doften av örter. Då höjde han blicken och såg att taket var fyllt av små spotlights. Väggen var målad i någon slags meditativ kulörskala, i högtalaren hörde han en harpa, vid receptionen brann rosa värmeljus.

Det luktade inte klor. Det hördes inga borrljud. Och ingen bar vit rock.

– Ja … jaha …, tvekade socialministern, det … det är så här ni har det här.

Då började Peter Sandberg berätta. Han sa att han hade byggt sin vårdfilosofi på Kirkegaard, att folk som gråter av skräck och bryter ihop bara de ser tandläkarstolen måste tas varsamt, att man ska möta patienten där patienten är.

– Framtidens tandvård kallar vi det.

Göran Hägglund skämtade lite, som han brukar. Han försökte lyssna, som en god lärjunge till Fredrik Reinfeldt.

Moderatledaren hade uppmanat sitt partifolk att resa ut i verkligheten på sjukhusen och förskolorna, och då hade resten av alliansen fattat vad som komma skulle. Efter Bankeryd: välfärden.

De hade ropat i mun på varandra den här vintern och våren. Välfärd! Välfärd! Välfärd!

Bakgrunden var att alliansen nu hade ett växande problem. Bekymret, sa ledande borgerliga företrädare när de slapp bli citerade, var inte opinionssiffrorna utan att nästan hela valmanifestet var genomfört redan efter knappt två år.

Den historiska uppgörelsen i Göran Hägglunds villa i Bankeryd 2005, som enigheten vilat på, hade slutförts. Den var just historia.

När korridorfolket insett att det skulle krävas en ny stor förhandling började de tänka på alla bortkompromissade hjärtefrågor. Utspelen haglade, partiegoismen växte och alliansstämningen sjönk. Nu gällde det att profilera sig. Åtminstone fram till hösten 2009, då de flesta tänkte sig att grunden till nästa valmanifest – Bankeryd 2 – skulle bestämmas.

Gamla oförrätter ansågs plötsligt relevanta. Eftersom moderaterna körde över oss i abortfrågan måste de ge oss något stort, hävdade kristdemokrater i periferin. Centerpartiet, viskade folkpartister, ska få se vilket parti som är näst störst i regeringen när vi har byggt våra nya kärnkraftsreaktorer.

Det var inte en alliansregering utan en koalitionsregering. Tre stödpartier slogs för att synas i skuggan av det enda regeringspartiet.

– Alliansen är död och moderaterna är begravningsentreprenör, sammanfattade en borgerlig politisk konsult läget.

Då upprepade alliansledningen – alltså Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg och partisekreterare Per Schlingmann – att det var välfärden som var grejen. Framtiden handlade om välfärden.

Därför hade Göran Hägglund gått upp tidigt, tagit flyget till Jönköping, skjutsats i ombudsmannens Volvo till Borås och nu ringt på hos en tandläkarmottagning som mest liknade ett spa.

– Intressant, flikade han in i Peter Söderbergs berättelse om tandläkarlivet.

– Jag har två profylaxtandsköterskor som jobbar här också, sa Söderberg.

– Jaha.

– Och tandteknikern sitter på egen plats här i huset.

– Okej.

Hägglund var nog inte ointresserad. Men en timme tidigare hade han fått höra att flera personer i kristdemokraterna sagt ungefär så här om honom: Partiet kräver inte en personlig kristen tro men firar du som partiledare inte gudstjänst regelbundet så är det ett problem.

Det störde honom.

– Det där är ju ett sätt att misskreditera en person för att vinna en sakfråga, hade han svarat.

Bara det att det pratades på det sättet sa en hel del om alliansens minsta parti. Kristdemokraterna låg uselt till i opinionsmätningarna, deras profilfrågor i skattepolitiken hade pulvriserats av finansdepartementet och de hade en intern strid kring just de värdefrågor som Hägglund minst av allt ville ha en konflikt om.

De värdekonservativa rasade över att regeringen öppnat upp för utländska abortkunder i Sverige, och de avskydde att statsministern lovat en proposition om könsneutrala äktenskap. Men kritiken kom även från andra håll, och kunde också handla om regeringens invandringspolitik.

När Ella Bohlin bara hade dagar kvar som ungdomsförbundsordförande hade hon sagt:

– Man måste konstatera att kristdemokraterna är det parti som förlorat mest på samarbetet med alliansen.

Hägglund menade att allt detta skulle lösa sig. Nu när skatterna och a-kassan var avbockade skulle ju välfärdsreformerna komma.

Först i höstens budget med satsningar på psykiatrin, förskolan och skolan. Sedan i en välfärdstung överenskommelse inför nästa val. För nu talade ju alliansledaren om kristdemokraternas frågor.

– Väljarna tilltror oss i välfärdspolitiken. Hjälper de andra till att sätta äldreomsorg och sjukvård på tapeten så tjänar vi på det, sa Hägglund.

– Dessutom, fortsatte han, är det vi som nu genomför den stora tandvårdsreformen. Göran Persson snackade om den, men vi genomför den.

Det är symboliskt.

Då öppnade Peter Söderberg dörren in till behandlingsrummet. Lokalpressen ville ha bilder.

Nu hoppade Hägglund upp i tandläkarstolen och poserade med öppet gap.

En bild kan säga mer än tusen ord. Men den där sa ingenting om den relevanta frågan.

Vad var det egentligen som alliansen ville med välfärden?

2. Välfärd?

– En sak ska man veta om de nya moderaterna, sa en centerpartist i telefonluren och lät det vara tyst en lång stund.

– De gör ingenting utan att läsa opinionsmätningar.

Några dagar tidigare denna april månad hade Maud Olofsson fallit i gråt på partiets förtroenderåd. Hon stod i talarstolen och talade om värderingar inför EU-valet i juni 2009.

– Känslan, snyftade hon fram, av att möta demokratiskt valda ledare i de gamla kommuniststaterna går inte att beskriva.

Nu var det inte tårarna – som i Hillary Clintons USA – som var det mest intressanta. Utan hur hon svarat journalisterna på pressträffen efteråt. De ville veta vilken fråga hon trodde skulle bli viktig i parlamentsvalet.

– Välfärden, utbrast centerpartiledaren då. Hur enkelt är det för mig som vill få vård i Spanien att få det? Det är en viktig fråga.

Var det det som den borgerliga alliansen menade när de pratade välfärd? Sjukhuscharter till Costa del Sol? I så fall: Vad är egentligen välfärd?

När politiker talar välfärd menar de ofta vården, skolan och omsorgen. Det är områden som statsvetarna brukar kalla för socialdemokratisk hemmaplan. Vänstern har historiskt velat satsa mer pengar där.

När Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt och resten av alliansen nu sagt att välfärden är en viktig fråga har det tolkats just i det ljuset. Som att de borgerliga partierna tror sig kunna slå socialdemokraterna genom att bli mer socialdemokratiska.

Problemet är bara att det vill inte alla de borgerliga partierna. För när det gäller välfärd finns inte alls den enighet som alliansen har visat i jobbpolitiken. De är inte ens överens om vad ordet betyder.

Centerpartister, och många kristdemokrater, talar ideligen om brister med offentligt driven välfärd och fördelar med privat eller kooperativ alternativ. De låter som Maria Rankka, chefen för den borgerliga tankesmedjan Timbro, när hon får önska välfärdsreformer.

– Hittills har regeringen inte pratat om driftsformer. Jag önskar att de skulle visa på potentialen i att göra sjukvård och utbildning till riktiga tillväxtsektorer, säger hon.

Men moderaternas partiledning är inte alls med där. Fredrik Reinfeldts linje låter så här: Diskussionen om offentlig eller privat vård är omodern. Det viktiga är att prata om kvaliteten i välfärden. Med kvalitet menar vi storleken på barngrupper i förskolan och personalens känsla och tid för de äldre i äldreomsorgen.

Inte nog med att partiledarna är oense, borgerligheten splittras dessutom mellan lokal och nationell nivå.

Det Täby som de nya moderaternas partiledare bodde i före flytten till Sagerska palatset saknar helt kommunala förskolor, och har sålt Tibble gymnasium för en spottstyver i strid med lärare och föräldrar. Driftsformen, inte kvaliteten, är det viktiga där.

De lokala folkpartisterna har rasande skällt ut moderaterna från vänster, och präntat in att de gamla moderaterna lever kvar i Fredrik Reinfeldts Sverige.

Zoomar man in djupare än så, på väljarnivå, dyker ytterligare problem upp. För bland de borgerliga väljarna är splittringen om möjligt ännu större än mellan partiledningarna. I de årliga attitydundersökningarna vid SOM-institutet i Göteborg frågar man väljare vad de tycker om konkreta förslag i välfärden.

Moderaternas och kristdemokraternas väljare är rejält positiva till mer privat sjukvård. Medan folkpartisterna är skeptiska och nästan hälften av centerpartisterna negativa. Ännu tydligare är splittringen kring friskolorna och försäljningar av statliga bolag.

Det enda de borgerliga väljarna är överens om är att vårdnadsbidrag borde införas – vilket regeringen redan gjort – och att skatterna borde sänkas – vilket regeringen också har gjort.

De frågor som alliansen måste sluta fred kring om välfärden ska kunna bli det stora segervapnet 2010 är i själva verket splittringsfrågor.

Om alliansen skulle lyssna på vad svenska folket vill med välfärden skulle de landa på Fredrik Reinfeldts linje. Han har läst mätningarna.

– Det finns inget massivt missnöje med driftsformerna. De stora grupperna svenskar vill ha bra kvalitet i en välfärd som är tillgänglig för en bred allmänhet. Till exempel små barngrupper på dagis, säger Stefan Svallfors, sociologiprofessor i Umeå som länge studerat attityder kring välfärd.

Men skulle alliansen, mot alla odds, kunna enas bakom moderatledningen så dyker ett nytt problem upp.

Det problemet låg nu i en tandläkarstol två trappor upp i Borås och försökte komma på något bra att säga. Ingen visste bättre än Göran Hägglund att kristdemokraterna länge har varit det borgerliga välfärdspartiet. Sjukvård, äldreomsorg och pensionsfrågor är något kärnväljarna kräver.

– Blir det ett val om välfärden ökar ju konkurrensen om de borgerliga välfärdsväljarna, erkände Hägglund.

Han kunde ha konstaterat att medieälsklingen Filippa Reinfeldt successivt brutit in på kristdemokraternas kärnområde i jakten på en ny moderat välfärdspolitik. Hans besvärade blick berättade en del om hur regeringens största parti käkade upp det minsta, men själv sa han bara:

– När det kommer till kritan har vi ett högt förtroende. Men visst: Stockholm och Filippa Reinfeldt blir ett skyltfönster.

Välfärdskannibalismen i borgerligheten är redan i gång. Jan Björklund lovar alla pensionärer 200 kronor i sänkt skatt per månad. Maud Olofsson försöker bevisa att det är centerpartiet som fått regeringen att upptäcka pensionärerna.

Ju mer det pratas om välfärd fram till nästa riksdagsval om två år, desto längre under fyraprocentsspärren riskerar kristdemokraterna att hamna.

Och försvinner Hägglund från riksdagen, så försvinner Reinfeldt från Rosenbad.

Är det då inte något helt annat som alliansen vill med välfärden?

3. Toblerone!

Sporthotellet ligger på en hög kulle ett stenkast från Åre torg. Det regnade. Han var försenad.

Ture Marcus, direktören och fotografen, hade byggt stället 1912. På den tiden hette det Nya Grand Hotell. Åre var då fortfarande en kurort för societeten.

Nu utgjorde den breda medelklassen kundkretsen. »Sporthotellet« klingade bättre.

I blåsten utanför dörren hejdade sig statsministern och sänkte huvudet mot sina följeslagare.

– Finns det ett avskilt rum, sa han lågt.

– De har sagt det, svarade Melinda Forsell, politiskt sakkunnig i regeringskansliet och researrangör.

De klev in från blasket och togs emot av en halvcirkel förtjusta företagare, som med förvånade blickar svarade att nej, något avskilt rum hade de inte.

– Fredrik behöver göra en intervju, sa Melinda Forsell.

– Ja … restaurangen … ni kanske kan vara i restaurangen?

Innan företagaren hunnit prata klart hade statsministern stegat bort till soffgruppen bakom lunchborden. Två års regerande hade han kvar, ett ordförandeskap i EU och på det två val. Han var tvungen att öka tempot nu.

I soffan sa han att moderaterna »ska bli bättre på att förstå vardagskänslan i välfärden«. Sen lutade han sig fram och blev öppenhjärtig:

– Men det är en felslutsats, sa Fredrik Reinfeldt, att säga att det därmed blir ett välfärdsval. Politiken behöver sina konflikter. Val handlar om partier som tycker olika och har konflikter. Jag är inte säker på hur en konflikt om välfärden skulle se ut.

Plötsligt bekräftade han det som borgerliga toppolitiker berättat i förtroende under våren. Moderatledningen vill inte alls att välfärden ska vara viktigt i valet 2010. De vill döda frågan.

Nu, mellan valen, ska de prata mycket om välfärd och närma sig socialdemokraternas politik. Men till sensommaren 2010 ska frågan, enligt planen, ha neutraliserats politiskt. Då ska konflikten vara utraderad.

Egentligen var det samma sak de försökte med i valrörelsen 2006 genom att lova lika mycket pengar till välfärden som socialdemokraterna. Men den här gången är det inte ett utspel i ett sommartal utan en mer genomarbetad och långsiktig kampanj.

Moderaterna vet, enligt flera regeringskällor, att alliansen inte kan vinna ett val offensivt med välfärdspolitik på det sättet de gjorde med jobbpolitiken.

Statsministern var på gott humör i Åre. Han hade fått käka vit choklad och skratta med tre framgångsrika företagare. Han hoppades, sa han, få möta väljarna med ett internationellt klimatavtal 2010. Men samtidigt, fortsatte han, skulle miljöfrågan vara lika tömd på politisk konflikt som välfärden.

– Om socialdemokraterna fortsätter sin ekonomiska politik som hittills, ja då är det där konflikten står. Då blir det ett skatte- och bidragsval, sa han.

Han la upp hela valtaktiken.

Lågkonjunkturen har inte drabbat Sverige ännu men kan göra det. Redan nu ökar oron för arbetslöshet och inflation, visar Konjunkturinstitutets senaste barometer. Och det leder i sin tur till att väljarnas intresse för välfärd minskar, säger statsvetarnas forskning.

I ett sådant läge är det i stället jobben som svenska folket tycker är den viktiga frågan.

Detta vet de nya moderaterna. De är experter på att anpassa valrörelser efter opinionsrörelserna.

– Det är för mig en gåta att Mona Sahlin varit så mån om att lämna ett enda tydligt besked. Och att det beskedet är att återställa a-kassan på ett sätt som gör att människor som tjänar lite mer får betalt för att inte jobba. Bara det löftet innebär att de börjar plocka ner vår arbetslinje. Det är ytterligare en grund för konflikt, sa Reinfeldt.

Ambitionerna med välfärden är alltså bara ett sätt att göra det lättare för de medelklassväljare som bytte block i förra valet att stanna på den blå sidan.

Statsministern tänker sig att valet 2010 handlar om jobb och ekonomi. Igen.

Strategin är inte riskfri. En lågkonjunktur gör det antagligen svårare för regeringen att visa upp en positiv jobbutveckling. Och stödet för socialdemokraternas återställda a-kassa kan öka när oron för arbetslöshet stiger.

Men socialdemokraterna, som i veckan hade toppmöte om sin jobbpolitik, ligger långt efter i sysselsättningspolitiken. Även om Mona Sahlin nu piskar in vikten av småföretag och tjänstesektor så återstår a-kassan. Hon har inget heltäckande svar på de nya moderaternas strukturella omritning av den politiska kartan.

En gång i tiden, på 70- och 80-talen, var socialdemokraterna förknippade med en oansvarig ekonomisk politik. Göran Perssons saneringspolitik förändrade den bilden i grunden.

Nu är Persson borta och med honom trumfkortet att det är socialdemokratin som är att lita på i svåra tider.

Socialdemokratins strategi de senaste tio åren – att dels skrämmas med att moderata skattesänkningar ger färre händer i sjukvården, dels locka med den mest stabila ekonomiska politiken – fungerar inte längre.

De år i politiken som Persson byggde förtroendet för socialdemokratisk ordning och reda befann sig Sahlin utanför riksdagen och regeringen.

Hennes privatekonomiska skandaler är inte glömda bland skeptiska väljare, visade en mätning från Synovate för ett år sedan.

Dessutom måste hon brottas med könsdimension. Forskningsläget är oskarpt, men det finns definitivt en föreställning om att gott ledarskap i ekonomiska frågor sammanfaller med egenskaper som brukar beskrivas som manliga. Det heter fortfarande statsman.

Och sådana tankar hos väljarna lär inte de borgerliga strategerna ignorera.

Nu är det socialdemokraterna som jagar förtroende när det gäller ordning och reda i kassakistan. De nya moderaterna ligger före i konsten att bygga ett stort brett parti som väljarna ska känna tar hand om välfärdssamhället genom att vara bäst på att skapa jobb och pengar till sjukvården, skolan och omsorgen.

– Det viktigaste för oss, sa Fredrik Reinfeldt i Åre, är att visa att det hänger ihop. Det parti som är bäst på att skapa jobb är bäst på att ha starka offentliga finanser och därmed bäst på att skapa välfärd. Säger socialdemokraterna att a-kassan är viktigast så säger jag: nej, de pengarna ska snarare gå till sjukvården.

Vad övriga alliansen fanns i allt detta var något oklart. För med den här planen blir det inte Göran Hägglund utan Anders Borg som kommer stå för den borgerliga välfärdspolitiken sommaren 2010.

Där statsministern satt på medelklassens sporthotell kretsade hans resonemang hela tiden kring finansministerns arbetsuppgifter. Det var som om han beredde marken. Anders Borg skulle nu bli alliansens främsta valvapen.

Det påminde om något som en av alla moderatledningens rådgivare sagt ett par dagar tidigare:

– Ställ nationalekonomen Anders Borg mot slarvern Mona Sahlin. Vem litar folk mest på i en lågkonjunktur?

Toblerone kan bli det viktigaste ordet i valrörelsen 2010.

Artikeln bygger på tre reportageresor, flera längre intervjuer med Fredrik Reinfeldt samt 25 intervjuer med borgerliga företrädare på olika positioner och i olika delar av landet.

Mer ur reportaget: Frågan alliansen inte kan undvika.

Läs vad svenska bloggar skriver just nu om: Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund, Mona Sahlin.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera