Jasenko Selimovic: Från Tito till Norén

När jag var liten offrade man människor på kommunismens altare. På ett eller annat sätt. Förtalade dem som inte var kommunister, sabbade deras chanser till anställning eller anständigt liv, spottade i deras glas när de vände ryggen till, och i vissa nödvändiga fall – gjorde lite mera otäcka saker. Den som tycker att detta låter äckligt och förnuftsvidrigt förstår inte vilken mening en bra idé kan ge till ens liv. Det var nödvändigt och den som gjorde det var sann. Och vann respekt.

Nu är det passé. Dålig smak, helt enkelt. Att vara kommunismens hantlangare är dårskap och ofattbart förakt mot andra människor, som knappast behöver påpekas längre. För alla håller med. I princip. Förvisso har idén mist sin glans men människor behöver fortfarande ett altare. Nuförtiden har konsten blivit ett sådant ideal vars sanning, lidelse och renhet tillåter att man gör andra illa. Givetvis inte lika gräsligt och brutalt, men man kan ändå sätta på några estniskor framför en kamera för att visa »västvärldens förhållande till dessa människor«, man kan experimentera med porr och barn, eller så kan man skriva tjocka »bibelaktiga« böcker som beskriver ens kärastes barnlöshet i groteska toner. Då är man nämligen »absolut sann«, trogen konstens ideal i en akt av »nödvändighet«. Intressant, eller hur?

Här vill jag gärna bli missförstådd på rätt sätt. Den som tror att detta faktum gör dessa människor till dåliga konstnärer – den förenklar världen mer än behövligt. Det är just det faktum att dessa konstnärer är beredda att offra allt och alla, inklusive sig själva, på konstens altare som gör dem till intressanta konstnärer. För konsten mår bra av det. Dessa personer har inte gjort något annat än att i valet mellan människor och konst välja konsten. Och de har valt det för att det var många som applåderade varje gång de har gjort bra konst. Respekt – som i vårt samhälle fås för det man har presterat, inte för det man avstått från att prestera. Det är ju problematiskt men som jag sade: det gäller att förstå idéernas dragningskraft. Det är ju inte för inte som de största brotten mot mänskligheten alltid har begåtts i den större lyckans och sanningens namn.

Dock finns det andra problem med det. Jag har sedan länge påstått att konstnärer och intellektuella har marginaliserats på grund av sin ovilja att ta maktens anspråk på allvar. Antingen det handlar om deras ovilja att lära sig räkna eller ha makt. Och att ekonomiska eliter har utnyttjat detta faktum skamlöst för att ta bort intellektuella och konstnärer från maktpositioner. Sverige har förvandlats till ett samhälle där allt färre intellektuella sitter i maktens korridorer som nuförtiden bemannas av räknenisseliten, som i och för sig kan räkna. Bara ingen ber dem skriva en kommentar till siffrorna!

Jag har protesterat mot det. Men dessa konstnärliga utfall gör det svårt att protestera lika högljutt. För vi är många som inte vill att maktpositionerna befolkas av människor som inte hyser kantianskt humanistiska värderingar och som är beredda att offra några människor för någon förförisk idés skull. Därför gör dessa utfall det svårt att hävda intellektuellas och konstnärers rätt till maktpositioner lika självklart. För »de visar ju att de inte har något sunt omdöme, eller?«.

Till skillnad från vatten kostar inte respekten någonting, skriver Sennett. Varför är det då så svårt att få den? För att i vårt samhälle vinns den med prestationen. Och eftersom idén heter konsten nuförtiden, ja då är det bara att prestera.

Om det är några som skadas på vägen – äh, lite svinn får man väl räkna med. Sann konst kräver det.

Text: Jasenko Selimovic