Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Krister Henriksson, teaterdirektör

Krister Henriksson kommer ledigt klädd i jacka och mjuka byxor, bekväma skor – men över den lediga skjortan under jackan bär han en gammaldags svart kostymväst i ett som det verkar stabilt tyg. Man kan få för sig att kombinationen säger något om honom. Ledig och strikt. Hip och traditionell. Stad och land.

I vilket fall som helst rör han sig med stor säkerhet i restaurangen, som ligger tvärsöver gatan från Vasateatern i Stockholm där han är delägare, ja teaterdirektör. Han rodnar inte när servitrisen hälsar honom med ett »Hej snygging«. Under vårt samtal ska han ändå flera gånger tala om den osäkerhet som driver honom som skådespelare, som måste driva honom – »jag blir aldrig så nervös som när jag inte är nervös«.

Han fyllde sextioett i november och när en dröm om att ha rutor på magen vid sextiofem. Därför tränar han – i morse sprang han fem kilometer och gjorde armhävningar. Innan han går till sängs ska han göra yoga, som varje kväll. Och han paddlar. Men han ser inte sin träning som självspäkning, han gillar bara att röra sig – och om han tränar kan han belöna sig själv ordentligt med god mat och gott vin som han älskar. Det får bli ett glas vitt till lunchen.

För några veckor sedan gav Krister Henriksson för etthundrationde gången sin mycket hyllade enmansföreställning av Hjalmar Söderbergs »Doktor Glas«, som hade premiär i november 2006 lagom till hans egen sextioårsdag. Och i sommar börjar han spela in ytterligare tretton Wallander-filmer i Ystad.

En cirkel sluts. Förra gången han spelade Kurt Wallander – 2005–2006, tretton filmer då som nu – ägnade han kvällarna på hotellrummet i Ystad till att läsa och verkligen arbeta med Söderbergs roman, och Allan Edwalls bearbetning av den. Han gjorde det av självbevarelsedrift – för att göra något meningsfullt av ensamheten och rädda sig själv från dåligheter – men också för att förverkliga en dröm han hade haft ända sedan han såg Allan Edwall framföra »Doktor Glas« på Teater Brunnsgatan för flera decennier sedan.

– Jag kom från scenskolan och där satt han på KB (restaurangen) och gillade unga människor. Han frågade efter vad man tänkte och vad man ville. Jag vågade mig in till honom och sa att jag tyckte att hans »Doktor Glas« var så bra. Så satt vi där och pratade. Du förstår, jag är helt felbesatt i rollen, sa han, det står i boken att doktor Glas är trettiofyra. Man ska spela den där rollen när man är så gammal som du.

Mycket annat kom emellan. Krister Henriksson gick från klarhet till klarhet, fick Dramatens O’Neill-stipendium, en guldbagge för sin roll i »Veranda för en tenor«, Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium.

Men när han började spela in Wallander-filmerna i Ystad föll allt på plats. Han hade skaffat sig en teater. Han tjänade mycket pengar på att filma. Han kunde producera »Doktor Glas« för pengarna och äntligen göra det där som Keve Hjelm, en annan av hans idoler, alltid hade sagt till honom: »Läs pjäsen hundra gånger.«

Krister Henrikssons förväntningar var anspråkslösa, in i det sista ville han helst ställa in, och premiären höll på att omintetgöras av ett is- och snöoväder som lamslog Stockholm. Men »Doktor Glas« blev en stor kritiker- och publikframgång.

Från Kurt Wallander till doktor Glas och sedan tillbaka till Kurt Wallander? De är ju ganska olika?

Det håller han inte alls med om.

– Det är inte så stor skillnad mellan dem. Ensamheten. Både Wallander och Glas har väldigt svårt att komma nära en annan människa. Det leder ju till katastrof i doktor Glas fall. Och man får en känsla av att ingen av dem egentligen har ett hem. Glas tycks leva på sin läkarmottagning på samma sätt som doktor Wallander, höll jag på att säga, lever på polisstationen.

Sedan berättar Krister Henriksson att han ofta lekt med en tanke. Vem är smartast? Skulle Wallander kunna komma på att doktorn mördat pastor Gregorius?

– Jag tror att doktor Glas är smartast. Wallander skulle komma honom på spåren. Men Glas skulle ge honom cyankalium, han skulle mörda en gång till…

I princip tycker han att det ska bli »gudomligt« att filma igen. När man spelar teater är det visserligen underbart. Men det är också som om livet tas ifrån en, »all energi går åt till att du ska gå in på scenen och leva två timmar på kvällen, du kan inte företa dig något på dagen, du tänker bara på hur det ska bli i kväll«. Nej, det är ingen stor ångest för honom, men det är ansträngande.

När jag säger att han väl själv måste inse att han är bra, säger Krister Henriksson att det är hemskt att se skådespelare som tycker om sig själva.

– De som inser att de är bra och bara brölar mer och mer och står där som komockor.

Kvalitet är något man måste erövra varje kväll. Det är därför det är så nervöst, så kreativt nervöst att spela teater. Om något går fel när man filmar – och det gör det – kan man alltid ta om scenen, eller lägga på lite musik så att det blir bra.

Bland annat därför gillar Krister Henriksson växlingen mellan teater och film. Och han vet att han alltid längtar efter att spela teater när han filmar, och tvärtom.


Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera