”Jag har missat många roller på grund av min kritik”

Johanna Lazcano ifrågasatte idén om strukturell rasism i teatervärlden. Hon fick massor av stöd, i smyg. Andra stämplade henne som sverigedemokrat. Nu har hon skrivit en satirisk pjäs på temat.

Hej, det är Johanna Lazcano.

Det var första repliken i hennes monologföreställning, eftersom hon hade inlett oräkneliga telefonsamtal och brev med de orden, när hon försökt etablera sig som skådespelare. Året var 2008, hon var tjugofem och det här var hennes första egna produktion. Den handlade om hennes nederlag och motgångar.

– Du förstår, jag kände skam för mitt eget namn, efter alla dessa miljoner jobbsamtal som jag börjat på det viset… och fått nobben.

Vi har träffats på ett fik vid Mariatorget i Stockholm. Ända sedan jag i våras såg En tillfällig ensemble sätter upp Kung Lear på Klara Soppteater i Stockholm, har jag tänkt att det vore intressant att intervjua Johanna Lazcano, som skrivit, regisserat och även spelar en roll i pjäsen. Det var en ovanligt smart, humoristisk och bitvis gripande föreställning. Överraskande nog fick den knappt någon uppmärksamhet i medierna, om man bortser från en njugg recension i DN.

Namn: Johanna Lazcano

Yrke: Skådespelare i 17 år, dramatiker, regissör. Verksam på b la Kulturhuset Stadsteatern, Dramaten, Riksteatern. Regisserat fem produktioner, skrivit tre pjäser. Den samhällssatiriska Världen enligt Lazcano hade premiär på Soppteatern 2018 och har spelat i flera säsonger, även på Sverigeturné. Utbildad på biskops Arnös dramatikerlinje.

Aktuell: Med En tillfällig ensemble sätter upp Kung Lear på Klara soppteater, Stadsteatern. Med Mia Benson, Fredrik Meyer och Johan Rabaeus. I september och december. Framträder med politisk satir på Kulturhusets valvaka den 11/9.

Född: 1983 i Stockholm

Familj: Sambo med SVT-journalisten Petter Ljunggren, ett barn, två bonusbarn. När vi träffades? Oj, jag måste kolla med Petter, han är en sådan kalenderbitare. Men det var på Expressens kulturfest – och på Tinder.

Teaterfavoriter: Längtar fortfarande efter Tjechov. Skulle helst spela Norén. Men fjärde väggen psykologisk realism är tyvärr helt ute. Helst ska man säga att man är trött på den.

Identitetspolitiken: En elitistisk rörelse med ett akademiskt von oben språk. Jag tror det kommer att klinga av, ungefär som vänstersekterna på sjuttiotalet. Om tjugo år kommer man att tänka, men herregud, hur kunde de dras med?

Idéer: Jag har så otroligt många idéer på projekt som jag fått nej på. Jag får alltid nej, på allt jag föreslår. Och på alla utbildningar jag söker in på. Jag får heller aldrig några priser.

Genombrott: Det stora? Väntar fortfarande.

I helgen har föreställningen nypremiär. Den handlar om en liten teatergrupp som repeterar Shakespeares Kung Lear, och är en satir av wokekulturens fixering vid hudfärg och offerroller, men också av manliga teaterdivor (Johan Rabaeus gör en lysande sådan) och tuffa villkor på teatrarna.

Men först pratar vi om Johanna Lazcanos väg in i teatervärlden. Sju gånger sökte hon som ung in på Scenskolan i Stockholm. En gång kom hon till sista uttagningen. Då fick hon prata med en psykolog.

– Jag berättade hur mycket jag ville bli skådespelare, och om allt jag gjort. Efteråt tittade hon på mig och sa: ”Jag kommer inte att rekommendera dig, för du vill för mycket.” De uppmanade mig att istället slappna av och åka ett år till Thailand. Jag förstod inte vad de pratade om. Jag ville ju spela Tjechov och Shakespeare.

När Johanna Lazcano var sex år gammal var det uttalade beslutet om att bli skådespelare lite på skoj, men vid tolv års ålder började hon kämpa på allvar.

– Då blev det mer slaviskt. På mammas inrådan skrev jag en massa konstiga brev, bland annat till SVT:s växel. ”Hej, jag heter Johanna och är tolv år och jag vill gärna vara med i Småstjärnorna”, eller liknande.

Vid fjorton var hon deprimerad över att ännu inte ha slagit igenom. Hon gjorde många provfilmningar, såg annonser i tidningen och gick dit.

– Det hände att jag blev nekad på grund av att jag inte såg svensk ut. Jag var för mörk för till exempel Skärgårdsdoktorn eller Astrid Lindgrens Junibacken.

Hon fick med tiden lite roller här och där. Arbetade som fritidslärare, på restaurang, som telefonförsäljare…

-Så är det ju för många, men jag hade det nog tuffare eftersom jag aldrig kom in på Teaterhögskolan. Andra kom in till slut.

Många hade blivit nedslagna och gett upp. Inte Johanna Lazcano.

– Jag blev skitarg. I och för sig har jag ingen vidare självkänsla, men just när det gäller teater har jag ett gott självförtroende. Så jag tänkte, ni fattar inte hur bra jag är. Det är ni som är efter. Samtidigt var det långa perioder av arbetslöshet och förtvivlan också.

Johanna Lazcanos växte upp i ett kreativt hem. Föräldrarna hade sitt sinne för humor gemensamt. Samtidigt var de olika. På mammans sida fanns en svensk familj med borgerliga värderingar, man röstade blått, bar pärlhalsband och samlade silverbestick. Pappan var politisk flykting från Chile, övertygad socialist, karismatisk, han gillade att dra skrönor. De första elva åren i sitt liv bodde hon på Kungsholmen och gick i Adolf Fredriks musikskola. Då fanns det pengar. Efter skilsmässan fanns det inga pengar. Mamman och två döttrar flyttade till en liten lägenhet utanför Sigtuna, de hade inte alltid råd med busskort eller vinterkläder.

– Man fick låna av snälla kompisar. Det var en värdefull erfarenhet, säger hon. Jag lärde mig värdet av saker.

Johanna Lazcano: ”Jag hade aldrig satt min fot i Rinkeby förut”

I dag bor hon med sambo, liten son och tidvis två bonusbarn på Södermalm. Men hon har också levt ett par år i Rinkeby, när hon var nyseparerad, och behövde en bostad snabbt.

– Jag lånade pengar och köpte den billigaste lägenheten på hela Hemnet. Hade aldrig satt min fot i Rinkeby förut. Efter det har jag en lite annan syn på när folk på Södermalm pratar om att våldsnivån är densamma som på sjuttiotalet. Rinkeby är inte härligt mångkulturellt med en massa sköna grönsaker. Som kvinna har man inte samma tillgång till att vara på torget, för det är så avvikande. Jag som brukar sitta på café och skriva försökte fortsätta med det, men till slut fixade jag det bara inte. Det var bara män där, som stirrade.

Vad ville du med föreställningen En tillfällig ensemble sätter upp Kung Lear?

– Det finns en del av teatervärlden som tycker att vi ska vara till nytta, genom representation och vilka berättelser vi lyfter fram och så. När man söker pengar från Kulturrådet eller Konstnärsnämnden så måste man noga redovisa hur man tänker representera hbtq, rasifierade och så vidare. Det är en så kreativitetsdödande kravlista att jag ville göra satir på det. Fast det anses förstås väldigt fult att kritisera det slags inkluderingkrav.

Johanna Lazcano har själv utländsk härkomst, har levt som lesbisk och suttit i RFSL:s styrelse. Hon borde gynnas av dagens inkluderingstrend. Problemet är att hon inte delar den grundläggande analysen att det finns en strukturell rasism.

-Folk i teatervärlden slår knut på sig själva för att inkludera mera. Det är bra. Samtidigt tycker jag det är jävla konstigt att man fortsätter prata om att rasifierade inte får jobb. Det är helt enkelt inte sant. Jag vet hur hopplöst det är att som regissör leta efter rasifierade skådespelare – många har fasta anställningar, eller långa kontrakt på fem år. Ändå påstås det att det finns vita rasistiska strukturer som hindrar.

Hon gör en paus, tittar på mig. Eventuellt sänker hon rösten en smula.

– Nu ska jag säga något jättekontroversiellt. Jag tror att många i branschen använder sig av det här. Jag har själv erbjudits roller på grund av att jag är rasifierad. Den första som pekade ut mig som sådan var ironiskt nog en regissör som bekämpade rasifiering och bjöd in mig till separatistiska möten. Jag förstod inte den gemenskapen. Alla rasifierade har väl inte samma åsikter? Min chilenska pappa skulle bli skogstokig om man försökte kategorisera honom som offer bara för att han kommer från en annan kultur.

Problemet med de postkoloniala teorierna är att de behandlas som naturvetenskap.

Hon säger att hon vet att hon förlorat massor av jobb på grund av att sina kritiska frågor kring idéerna om strukturell rasism. För sju år sedan, samma år som migrationskrisen nådde Sverige, såg hon hur en uppsättning blev anklagad för rasism på Facebook. Det blev ett stort drev kring regissören, många eldade på. Johanna Lazcano gick och såg föreställningen men uppfattade ingen rasism.

– Jag skrev ett inlägg om det på Facebook. Därmed straffade jag ut mig själv. Det bara exploderade. Jag fick i kommentarsfältet veta att jag svek och trampade på folk och att jag lät som en sverigedemokrat. Det var även höga teaterchefer som väldigt gick hårt åt mig, en frilansare. Däremot privat, på mail och sms, fick jag ett enormt stöd, från alla möjliga personer i branschen som tyckte som jag, men inte kunde säga det offentligt. De tackade för att jag tog upp ämnet.

Porträtt på Johanna Lazcano. Foto: Philip Ramqvist/Fokus
Autentiskt. ”Allt i pjäsen är taget ur verkligheten. Både figurer och repliker.” Foto: Philip Ramqvist/Fokus

Det fanns också dem som mailade länkar och lästips, för att de inte tyckte att Johanna Lazcano var tillräckligt påläst.

– Jag har läst postkoloniala teorier på universitetet. Det är inte det att jag inte förstår, utan jag håller inte med. Jag har studerat politisk filosofi och gillar verkligen olika idéer. Problemet med de postkoloniala teorierna är att de behandlas som naturvetenskap, som en etablerad sanning, när det i själva verket rör sig om en ideologi.

Ångrar du inte att du sumpade dina chanser att ta dig fram som rasifierad?

– Nej. Det känns förljuget att inte säga något som är uppenbart. Jag skulle skämmas om jag inte sa som det var. Men visst var det nervöst att skriva manus till En tillfällig ensemble sätter upp Kung Lear. Särskilt min roll, Larissa, som är rasifierad och utnyttjar det. Men så tänkte jag, fuck it, det är ju såhär, varför ska jag ljuga om det?

***

Text:

Toppbild: Philip Ramqvist