Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Bönder och färskt bröd

Det är strålande tider för bönderna. Men vad hände med de öppna landskapen?

»Ingen människa begriper sig på jordbrukspolitiken«, sa Gunnar Sträng på sin tid, när han var på sitt mest fryntliga humör. Nå, han hade ju själv varit med och utformat den – i samråd med centerpartiet.

Sverige – som i dag slår sig för bröstet för att vi var först med avregleringen och först med att säga nej till kadavermjöl och för trånga kycklingburar – var faktiskt också först med att utforma jordbruket som ingen ville ha.

En systematisk satsning på stora besättningar och industriella metoder – där böndernas egna organisationer gick i spetsen. Vi förfasar oss över franska bönder och EU-stödet, men det är inte många år sedan vi själva byggde och brände smörberg och äggberg och vetekullar. Det är inte många år sedan vi dödade Laholmsbukten och vi fortsätter att gödsla ner Östersjön.

Men nu är det roligt och hippt att vara bonde igen! Matpriserna stiger rekordartat; miljöbilar lastar majs, vete och sockerrör i bensintanken, kineser och indier vill äta fler hamburgare. Och trots att priserna stiger ökar efterfrågan på eko här hemma.

Det är inte många år sedan LRF-arna grinade illa när det snackades Krav-märkt och ekologiskt. Lite gift skulle en riktig bonde tåla. Men trenden vände, och nu har konsumenterna börjat fråga efter ekomjölk och glada höns.

Men i takt med stigande matpriser och svälthot i världens fattiga länder ställs frågan om det verkligen är moraliskt försvarbart att odla ekologiskt, eftersom det kräver större arealer? Ekoförespråkarna svarar då att ett hållbart jordbruk kräver mindre fossila bränslen och minskat utsläpp av växthusgaser – och förresten så är världens odlingsarealer underutnyttjade. Striden kommer aldrig att blåsas av.

I Skandinavien är odlingsarealerna mycket underutnyttjade.

I år lägger man varje dag ner sju småjordbruk i vårt land. Sju gårdar.

Gran och fur, drar kring gården sin dunkla mur, så länge gården finns kvar. Hagarna planteras igen eller växer igen av sly, stenmurarna förfaller, och landsbygden tystnar.

Tystnad i form av färre koskällor och färre skramlande mjölkspannar, men också i form av färre lärkor, näktergalar och grodor.

Om större efterfrågan på spannmål leder till bevarade öppna landskap är det en god sak. Det öppna landskapet är en mental överlevnadsfråga, och egentligen för viktig för att lämnas åt marknadens godtycke. Det är glädjande att jordbruksminister Eskil Erlandsson verkar medveten om det.

Alla vill vi helst ha öppna landskap, friska kossor och giftfri mat. Men den obegripliga jordbrukspolitiken har inte satt de kraven i relation till bönderna själva.

Självklart är lönsamheten viktig för svenska lantbrukare. Men när bondeägda Swedish Meats storsatsar på styckningsanläggningar i Polen, där slakteriarbetarna ännu några år är billigare än i Sverige, så storsatsar man förstås också på polska kossor, knappast på svenska hagar. Lönsamheten i Swedish Meats står inte alls i förbindelse med de öppna hagarna – på svensk mark. Vad ska vi göra? Måste vi beta själva?

Ett Sverige utan hagar vore trist. Det är delvis därför vi håller bönder.

Bönderna har också distanserat sig allt mer från vårt dagliga bröd. Om jag – Gud förbjude – vill ha en limpa från Skogaholm har den rest arton mil från Örebro. Bageriet här i Uppsala slog igen, allt för att Lantmännenägda Ceralia ville bli störst i Europa, och kunna pracka sina usla limpor på omvärlden, där små bagerier – som bakar gott bröd – kämpar för sin överlevnad.

Att svenska Lantmännen fick monopol var en krislösning från 30-talet – påhittad av Per Albin och Bramstorp. Men den blev permanent som en dogm.

Våra svenska småbagerier krossades redan på femtiotalet. Och slakterierna har gått samma väg.

Om Erlandsson vill stödja nytänkande i svenskt jordbruk så bör han underlätta för gårdsslakt och differentiering.

»Vad är hög standard?«, undrade författaren Elin Wägner redan 1940, i boken »Väckarklocka«. Det kunde vara färskt bröd utan konserveringsmedel och mjölk från närbelägna gårdar.

Och till hälsans krav borde läggas samvetets krav, skrev Wägner:

Men – så länge det klibbade nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna på vårt bord, kunde vi tala om hög standard? »Därför krävde vi makt som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetade inom livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan i Berg till fruktplockaren i Kalifornien.«

Skrev Elin Wägner, för 67 år sedan.

***

För övrigt borde det vara straffpengar på ökade sötningsmedel i kända produkter.

När sockerfria tuggummin och bantningssoppan Nutrilett är så sötade att tungan skrumpnar vill man sluta tugga över huvud taget. Köpstrejk!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera