Vårdstrejken är över

Text: Claes Lönegård

Foto: Scanpix

Efter mer än fem veckors konflikt blåstes vårdstrejken av. Ett nytt avtal som ska gälla i tre år undertecknades och från fackledningen hördes positiva toner. Vårdförbundets förhandlingschef Margareta Öhberg talade om »en otrolig möjlighet« och »goda förutsättningar för en lokal lönebildning«.

Men faktum är att avtalet ger den lägsta garanterade löneökningen i hela den nuvarande avtalsrörelsen – i snitt 3 procent per år. Och Vårdförbundet var långt ifrån överens – 48 av de knappt 200 ombudsmännen röstade emot avtalet.

– Medlemmarna lär bli missnöjda med avtalet, säger Susanne Fransson på Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, som studerat svenska strejker.

För många av de strejkande sjuksköterskorna väcktes säkert minnena av den förra vårdkonflikten – 1995 – till liv. Flera av dem var med även då. Den gången hade strejken pågått i sju veckor och kampviljan var på topp när chockbeskedet kom. Eva Fernvall, Vårdförbundets ordförande, hade skrivit under ett femårigt avtal.

Sjuksköterskorna trodde att de hade strejkat för 5 000 kronor mer i lön. I själva verket ledde strejken till ett system med individuella löner som skulle förhandlas fram lokalt. Människor blev förbannade. Besvikelsen över Vårdförbundets ledning gjorde att många lämnade facket.

Men den nya strategin med lokala förhandlingar gav snabbt resultat. De första åren höjdes lönerna ordentligt. Men var det en bra strategi att satsa på lokala förhandlingar i stället för att kämpa för centrala lönepåslag? Christer Thörnqvist är strejkforskare vid Institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Att satsa på att hjälpa enskilda medlemmar i stället för att höja lönerna centralt är en farlig taktik. Finns det inga centrala lönepåslag så kan man bara komma till en viss gräns med lokala förhandlingar, säger Christer Thörnqvist.

Och det var precis det som hände. Den starka löneutvecklingen avtog, speciellt i vissa kommuner och landsting. Den centrala lönenivån som förhandlats fram blev i många landsting lönetak i stället för lönegolv. För en sjuksköterska i Värmland innebär det i snitt nästan 3 000 kronor lägre lön än för en som arbetar i Stockholm.

Åren gick och frustrationen växte över att varken fack eller arbetsgivare sett till att de lokala förhandlingarna lett till höjda löner. Till slut briserade den.

Det började på Centrallasarettet i Västerås. Två sjuksköterskor på avdelning 15, lungkliniken, skickade i början av mars runt en namnlista bland kollegorna. De var trötta på sin låga lön och krävde en löneökning. Det rejält. 5 000 kronor mer i månaden, samma krav som vid strejken 1995, annars hotade de med att säga upp sig. Listan fick snabbt 10 000 namnunderskrifter från barnmorskor, biomedicinska analytiker och sjuksköterskor landet över.

Konsekvenserna av 1995 års avtal fick sin fulla effekt knappt en månad efter att löneupproret inleddes. Vårdförbundet samlades då till extrakongress. Knappt 200 ombud skulle ta ställning till medlarnas förslag till ett nytt avtal för de kommande åren. Förbundsstyrelsen föreslog ett godkännande. De blev överkörda. Med tre fjärdedelar av rösterna gick förbundet i stället ut i strejk. Mot ledningens vilja.

– Förbundsstyrelsen blev tvungen att föra fram en kamp som de aldrig trodde på. Det gjorde det inte lättare för dem. Arbetsgivaren vet om att de har godkänt ett lägre bud än vad de nu kräver, säger Christer Thörnqvist.

Plötsligt stod Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund där som en ofrivillig strejkledare. Det var sex veckor och fyra varsel sedan. Hon visste av erfarenhet att det är svårt att få ut mycket av en strejk i offentlig sektor. Till skillnad mot i tillverkningsindustrin så tjänar arbetsgivaren pengar för varje dag som går. För att lyckas krävdes stöd utifrån.

Vårdarbetarna saknade sådant stöd. Deras strejk var inte förankrad i fackföreningsrörelsen. Endast halvhjärtat stöd uttalades från några få förbund. Förbund som redan haft sin avtalsrörelse och inte själva ville halka efter i löneutvecklingen. Och från politiskt håll – där talet om höjda löner för kvinnor i offentlig sektor har hörts från båda sidor om blockgränsen – var det så gott som tyst. Vänsterpartiets Lars Ohly var den enda som öppet tog de vårdanställdas parti i konflikten.

Men Anna-Karin Eklund kände trycket underifrån och kunde inte backa. Tendensen går igen i alla de nordiska länderna, där det numera är de kvinnodominerade fackförbunden i offentlig sektor som är mest stridslystna. Och budskapet är tydligt: Höj lönen! För att inte upprepa samma misstag som 1995 krävde Anna-Karin Eklund nu 1 700 kronor mer för alla i plånboken.

Det blev en tusenlapp mer det första året och därefter mindre för varje år med det nya avtalet, och så förhoppningen att de lokala förhandlingarna ska gå bättre den här gången.

Frågan är om det räcker för att blidka hennes medlemmar. Susanne Fransson, vid Göteborgs universitet, tror inte det.

– Vårdförbundet kommer i förlängningen välja en ny styrelse. De har inte medlemmarnas förtroende längre.

Anna-Karin Eklund blir i så fall strejkens stora förlorare. Offer för en strejk hon aldrig ville ha.

Strejk i nästan sex veckor

Sjuksköterskornas strejk inleddes den 21 april sedan parterna — facket Vårdförbundet och arbetsgivaren Sveriges Kommuner och Landsting — inte kunnat enas om ett nytt löneavtal. Strejken kom att pågå i nästan sex veckor.

I snitt har omkring 6 000—7 000 av Vårdförbundets medlemmar varit uttagna i strejken på sjukhus och vårdcentraler runt om i landet: sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker och barnmorskor.

Fram till i förra veckan hade strejken inneburit att runt 10 000 operationer ställts in, enligt arbetsgivarparten.

Arbetsgivarna tjänade omkring elva miljoner kronor för varje strejkdag. För fackförbundet var kostnaden nära sex miljoner om dagen.

Källa: Vårdförbundet, Sveriges Kommuner och Landsting (TT)

Avtalet i korthet

Avtalet är treårigt och ger ett garanterat utfall på fyra procent första året, tre procent andra och två procent det tredje året. I kronor rör det sig om cirka 1 000 det första året, vilket är 700 kronor mindre än vad Vårdförbundet krävde. Sammanlagt ger avtalet tre procents löneökning över tre år, att jämföra med industriavtalets garanterade löneökning med 3,2 procent per år. Till det kommer den lokala lönebildningen. Avtalet innehåller också en lägstalön på 21 100 kronor från den 1 mars 2009.