Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Elin Klinga, teaterbarn och målare

Hon är svårfångad, Elin Klinga. Men när hon till slut kommer är det på slaget, i ljusblå stövletter, stuprörsjeans och det midjelånga håret fladdrande. Medger att hon är ganska trött. Fast glad och lättad att allt har gått så bra, till slut.

– Vi jobbade tolv timmar om dagen i flera månader. Det var så extremt tekniskt avancerat, vi har till exempel aldrig använt svängdörrar förut.

Det är »Drottningens juvelsmycke« hon talar om. Carl Jonas Love Almquists berättelse som i Dramatens uppsättning har omskapats till ett fyra timmar långt »allkonstverk« med Elin Klinga i huvudrollen som den gåtfulla, gäckande Tintomara. En tolkning »med övertygande androgyn dragningskraft«, »starkt och vackert«, för att citera ett par recensioner.

Ännu starkare superlativ användes om hennes drottning Kristina i pjäsen med samma namn i vintras (en del i trilogin »Tre Kronor«). »Drottningen av Dramaten«, drämde en recensent till med.

– Det har andra kallats före mig, konstaterar Elin Klinga torrt.

Hon betonar flera gånger under samtalet att hon ser sig som en del av en helhet. Dessutom skulle man göra sig olycklig om man hängde upp sig på huvudroller. Men hon gillar att Tintomara väcker tankar om det här med könstillhörighet. Tänk om det inte är så viktigt om man är kvinna eller man? Om man inte måste vara som alla andra för att passa in?

Varpå hon drar iväg i en diskussion om vad kultur betyder för oss människor och hur absolut nödvändigt det är att barn och ungdomar från torftiga miljöer laddas med kultur i alla former så att de bättre kan stå emot »all denna vidriga kommersialism«. Själv släpades hon bland annat runt på museer på 70-talet. Avskydde det för det mesta då men är oändligt tacksam i dag för alla intryck och uttryck hon försågs med.

Så är hon också, som Tintomara, ett teaterbarn. Mamma är Malin Ek och pappa Hans Klinga (morfar var Dramatenskådespelaren Anders Ek och mormor dansaren Birgit Cullberg). Elin gick på nattis på Dramaten när den förälder hon var hos hade föreställning. Följde ofta med på dagarna, sprang i korridorerna, friserade peruker eller satt bara och tittade på när mamma eller pappa gjorde sig i ordning.

– Jag fick inte störa. Samtidigt fick jag ju ha dem för mig själv. Men att vara skådespelare och ha barn … det är egentligen vansinnigt, säger hon och skakar på huvudet. Och växlar snabbt över till farmor i Västerås. Hon som var fabriksarbetare på Asea i Västerås, ofta tog hand om Elin och alltid hade köket fullt av folk.

Men skådespelarvägen var utstakad?

– Nej, jag prövade en massa annat. Morsan var säker på att jag skulle hålla på med bild. Jag målar också, säger hon med en blick på Jane Barks ritblock. Men teatern låg och spökade. Jag var både lockad och rädd.

Elin Klinga kom in på scenskolan på första försöket och var länge orolig att det bara berodde på hennes bakgrund. Samtidigt hade hon ögonen på sig, vilket var en fördel. »Jag fick ett första förtroende, som ledde vidare.«

I dag tillhör Elin Klinga eliten av svenska skådespelare. Ändå är det först nu, vid 39 och efter tretton år på Dramaten, som hon är av med en scenskräck som kunde lamslå henne inombords och ibland fick henne att gråta och kräkas efteråt.

Vad har hänt? Det kan hon inte förklara för det ligger framför allt på det privata planet. Sammanfattningsvis har hon »dragit slutsatser« om sig själv och tar i dag sig själv fullt allvar. Vilket slutligen har lett till den banala men självklara slutsatsen att »man inte är så jävla viktig«.

– Det är lätt att fastna i ett betraktande och fördömande av sig själv. Om du i stället vänder blicken utåt och koncentrerar sig på dem du har framför dig, då händer något, då uppstår verklig kommunikation och din inre trygghet växer.

Nu märks det att Elin Klinga även är lärare i retorik och kommunikation. Något hon för övrigt har gemensamt med en del andra skådespelare som behöver dryga ut den skrala lönen.

– Det handlar absolut inte bara om pengar. Jag lär mig så oerhört mycket själv. Jag får så mycket tillbaka som jag kan använda både privat och i scenarbetet.

Sen talar hon om makt, hur hon tycker sig få mer makt ju mer etablerad hon blir, både på och bakom scenen, och hur det gäller att använda den rätt. Bland annat genom att peppa och stötta de yngre. Man har ju hört en del om avundsjuka, konkurrens och gubbighet…

– Visst, allt det där finns. Men jag tycker att vi har ett schyst klimat. Vi hjälper varandra. Kvinnor är bra på det, och yngre män.

– Fast jag gillar gubbar. Dessutom känner jag ju alla de gamla på teatern. Jag vågar be äldre kollegor om hjälp – och dra polarna med mig.

Om sin egen framtid säger Elin Klinga att hon gärna skulle pröva regi och film igen – »det har blivit väldigt lite av den varan, jag har haft svårt att hitta ett naturligt uttryck«. Samt att hon har en massa idéer om hur man ska bryta barriärer och nå ut till en yngre publik, bland annat.

– Sen kommer ju Marie-Louise (Ekman, ny Dramatenchef). Hon är som en present som man bara väntar på att få öppna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera