Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Livsstil

Mannen som fiskade med Castro

Fidel Castro ägnade sig gärna åt friluftsliv. Här är berättelsen om hans informella möten med den svenske diplomaten Anders Sandström.

Den tunga sovjetiska fallskärmen vecklade långsamt ut sig över Kuba. För Anders Sandström var detta första hopp lön för mödan efter en tuff fallskärmsträning i händerna på en luttrad kubansk arméofficer. Det var inte lätt att lära sig hantera skärmen och inte bara han själv var imponerad över insatsen.

Det hela hade börjat när telefonen ringde hemma i den låga vita tvåvåningsvillan med det svenska riksvapnet intill porten, i Havannaförorten Playa.

– Det var en av Fidel Castros förtrogna som ville bjuda hem mig. Han sa att han hade en vän som gärna ville hälsa på mig, berättar Sandström, i dag pensionerad diplomat och aktiv skulptör.

Vännen visade sig vara Fidel Castro. Han ville personligen gratulera ambassadören till hans första hopp. Castro beklagade sig samtidigt över det kubanska kommunistpartiets politbyrå som inte lät honom ta de risker som fallskärmshoppning innebär.

– De pratar om det amerikanska hotet och nationens säkerhet, sa Castro med ett leende på läpparna.

Sedan bad den skäggige revolutionären Sandström att demonstrera uthoppet. Han ställde sig på gräsmattan, vid ambassadörens sida och upprepade artigt uthoppets alla moment.

Att den svenska ambassadören fick tillfälle att lära Fidel Castro hoppa fallskärm kom sig av en sällsynt samvaro mellan de två. En samvaro som började när Castro bjöds till det svenska residenset i samband med att den svenske parlamentarikern Gunnar Myrdal var på besök på Kuba.

Under middagen i residenset förklarade Castro för Myrdal att han var oroad för den svenske ambassadörens säkerhet.

– Ja, jag menar i ordets bästa bemärkelse, sa statschefen till Myrdal.

– Jag tycker att han tar så stora risker vid undervattensfiske i mina egna territorialvatten att jag därför skulle vilja bjuda honom på en veckas fiskefärd på ett forskningsfartyg tillsammans med medlemmar av det kubanska landslaget i undervattensfiske.

Sandström och hans familj nappade på erbjudandet och mitt under fisketuren dök en patrullbåt upp med Castro ombord upp. Castro bjöd över familjen på sin båt där de också fick sällskap av den colombianska författaren Gabriel García Márquez, som njöt av den karibiska solen och havsfiske i kollegan Ernest Hemingways spår.

Bakgrunden till Castros intresse för den svenske ambassadören stod att finna i den svenska socialdemokratiska regeringens stöd till Kuba i början av 1970-talet. Klämd mellan USA och Sovjetunionen sökte Castro efter mer neutrala staters stöd, som Frankrike, Mexiko och Sverige.

När Thorbjörn Fälldin och de svenska högerpartierna tog över makten i Sverige 1976 avbröts det svenska programbiståndet till Kuba, men socialdemokraternas talesperson i biståndsfrågor lovade i riksdagen att det skulle återupptas om partiet återfick makten. Ett löfte som Fidel Castro avsåg att bevaka.

Sandström å sin sida kom till ön med uppgiften att bana väg för det svenska näringslivet, som hade lovat att satsa hundratals miljoner på ön. Trumf på hand i det sammanhanget skulle vara en nära kontakt med Castro.

När det för Castro gick upp att den nyutnämnde svenska ambassadören 1980 var en äventyrare som inte drog sig för expeditioner i otillgängliga naturområden, extrema sporter, intresserade sig för ursprungsfolk och var skulptör tycktes hans intresse för Sverige öka än mer.

Det första mötet under vattnet i jakt på barracudor ledde snart till att Castro började dyka upp allt oftare i det svenska residenset.

Sandström och Castro tittade på svenskens diabilder från vandringar med de svenska samerna, eskimåer och de mexikanska mixe- och mazatekindianerna. Castro ställde frågor om dessa folkslags kulturer och undrade häpet hur det kom sig att den svenska ambassadören hade tid att lära sig deras olika språk. Själv hade han ju knappt tid med en privat fisketur. Han besökte även Sandströms skulpturverkstad där denne tolkade de afrikanska slavättlingarnas myter i kubansk folktro.

Det var vid ett av dessa besök som fallskärmshoppningen kom upp.

– Han frågade om det var något han kunde göra för mig och jag svarade att jag gärna skulle vilja bättra på min kondition genom att hoppa fallskärm, säger Sandström.

Castro uppfyllde svenskens önskan. Han såg också till att hela träningen filmades ifall olyckan skulle vara framme. Det skulle i sådana fall inte råda någon tvekan om att allt gjorts för att garantera ambassadörens säkerhet.

Mellan de båda samtalspartnerna rådde en tyst överenskommelse om att aldrig tala inrikes- eller utrikespolitik. Castro var också hela tiden på sin vakt, hela tiden på jobbet, menar Sandström.

Det var bara i vattnet som Castro duade Sandström. Då fanns inga medarbetare på plats. Annars var Sandström alltid »herr ambassadör« för Castro. Under deras möten fick herr ambassadören snart klart för sig att något större privatliv hade den gamle gerillaledaren inte.

– Enligt mitt sätt att uppleva våra kontakter förblev Castro därför den medvetne statsmannen även när han själv, miljön och situationen var helt informell, säger Anders Sandström.

Det var också tydligt att Castro tagit med sig erfarenheterna från gerillakriget till sitt maktutövande efter revolutionen och även till den internationella arenan. Han var van att slå tillbaka ur underläge, att aldrig vika för hot och att gärna utnyttja överraskningsmomentet, i form av utspel som motståndaren minst väntar sig.

– Castro har aldrig förlitat sig enbart på installerade strukturer. Han har exempelvis haft varierande grupper av informella rådgivare, säger Sandström.

Trots deras vänskap var Sandström kritisk till mycket på Kuba. Bland annat medverkade han till frisläppandet av den kubanska poeten Armando Valladares. Enligt instruktioner hemifrån begärde Sandström att poeten, som suttit fängslad i 20 år, skulle släppas.

Kuba uppskattade inte den svenska inblandningen, men Anders Sandström fick genom sina personliga kontakter till slut till stånd tre möten med en nära medarbetare till Fidel Castro, vilket ledde till att den kubanska politbyrån granskade fallet på nytt.

Utredningen pågick under ett år och ledde efter direkta franska påtryckningar till att han släpptes.

Även Fidel Castros yngre bror, det kubanska statsrådets nuvarande ordförande, Raúl Castro, besökte det svenska residenset. Vid ett tillfälle kom de båda två, vilket var extremt ovanligt på grund av attentatsrisken. Men båda ville se ambassadörens demonstration av hur samerna röker fisk. Fidel Castro lät till och med i förväg sända en fisk han själv fångat för rökningen.

Raúl Castro och hans hustru lockades även till residenset för att hjälpa den svenske ambassadören att äta upp dennes tre meter långa boaorm som han var tvungen att göra sig av med när han lämnade ön. Raúl Castro konstaterade att grillad boaorm var en av gerillasoldaterna mycket omtyckt delikatess under kriget mot diktatorn Batistas trupper.

»Påminner om kajmankött«, framhöll han.

– Raúls natur är mer lågmäld, han har också humor, om än mer återhållen än sin bror. Han är praktiskt och ekonomiskt sinnad, ett organisatoriskt geni och sparsam med anföranden. Men Fidel har hela tiden varit den obestridde ledaren, säger Sandström.

Sandström ser i Raúl Castro en ekonomisk realist, men han vill inte spekulera i vilka inrikespolitiska uttryck den realismen skulle kunna ta sig.

Att Raúl Castro skulle vara mer hårdför än sin bror, som vissa bedömare anser, tror inte Sandström på.

– Min uppfattning är att det mer varit en fråga om rollfördelning mellan de två bröderna.

En rollfördelning vars syfte till en del nu klargörs när Raúl Castro tagit över öns strama tyglar. I skenet av höjda pensioner, undertecknandet av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, privatiseringar inom jordbruket, slopade förbud för kubaner att vistas på vissa hotell och att köpa datorer, mobiltelefoner och dvd-spelare framstår Raúl Castro i omvärldens ögon som en hyvens kille i motsats till sin bror. En händelse som ser ut som en tanke.

Själv har inte Sandström träffat någon av bröderna sedan han lämnade ön 1984, även om han återvänt nästan varje år och en av hans bronsskulpturer fått ta plats på Vapentorget i Gamla Havanna.

Hans fallskärmshoppning tog en abrupt vändning vid USA:s invasion av Grenada i oktober 1983. En av Raúl Castros medarbetare ringde då upp Sandström och beklagade att träningen från flygplan inte kunde fortsätta eftersom flygvapnet var tvunget att omorganisera på grund av det ökade amerikanska hotet. »Men ambassadören var välkommen att fortsätta att utnyttja träningsanläggningarna.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera