Ge offren en röst

I efterdyningarna av Engla och Anstetten har den gamla debatten om synen på brottslingar åter flammat upp. Det är nu inte så mycket politikerna som grävt upp stridsyxorna – i riksdagen tycks råda ett tyst samförstånd alltsedan Gun Hellsviks tid som justitieminister.

Socialdemokraterna har inte riktigt kunnat gå till val på återställare av 70- och 80-talens kriminalpolitiska mähäeri. I stället är det alltså journalister och akademiker som protesterar. Debattseminarier har hållits i Stockholm om huruvida det var rätt eller inte att tv bevakade Englas begravning. Rättspsykiatriker och psykologer av olika kulör har öst galla över varandra på debattsidorna.

I SvD härförleden upprör sig också professorn i statsvetenskap Marie Demker över medielandskapets och rättskipningens perspektivförskjutning i riktning mot vad hon kallar »offerberättelser«. Rapporteringen ska ha gått från »polisdriven« till »individualiserad«. Som ett exempel på hur det gick till före denna hemska utveckling lyfter Demker fram en våldtäktsvåg i Linköping på 70-talet då ingen intresserade sig för vad offren eventuellt hade att säga, eller för gärningsmannens bakgrund.

Det märkligaste och samtidigt mest avslöjande med detta kriminalpolitiska nostalgiutbrott är att Demker inte med ett ord antyder att det är för offrens skull hon känner denna indignation. Annars kunde man ju gott sympatisera med någon som ville värja sig mot i synnerhet kvällspressens vältrande i enskildas tragedier. Men kärnan i Demkers resonemang är att just sympatin med offren har gått för långt; så långt, rentav, att mord och mördare beskrivs som »bestialiska«, som »främmande element«.

Kruxet är bara att denna mediemetaforik betydligt bättre än tidigare återger vad det faktiskt handlar om. Det finns bestialiska gärningar. De är, tack och lov, främmande element. Och tiden då de kriminalpolitiska resurserna helt inriktades på att vårda brottslingar och till ingen del på att följa upp hur brottsoffren mådde är förbi.

Paradigmskiftet är en följd av en legitim demokratisk process där allmänhetens uppfattning har svängt, eller rättare sagt breddats: de allra flesta har i dag klart för sig att grova våldsbrottslingar är djupt störda individer i behov av vård och att allmänheten måste skyddas från dem. I den mån massmedia har bidragit till denna ökade empatiska insyn har man bara bidragit till ett vettigare beslutsunderlag.

Empatin kan nämligen inte som förr bara utsträckas till brottslingen. Att uteslutande ställa sig i förövarens skor leder till en fullständig urvattning av rättsordningens själva syfte, på samma sätt som skulle bli fallet om man ensidigt koncentrerade sig på brottsoffrens upplevelser. Hur tråkigt det än låter måste man som vanligt hitta en mellanväg, en som främst ser till varken förövarens eller offrets behov utan samhällets.

Rättskipningen har inget intresse av att välja sida mellan olika mer eller mindre pubertala moralfilosofiska åskådningar på landets universitet. Straffrättens syfte är att upprätthålla ordningen.

I Sverige saknas nästan helt hämndperspektivet inom den straffrättsliga diskursen. Detta är utmärkt, och hindrar en urspårning av amerikanskt snitt där exempelvis anhöriga till brottsoffret ges inflytande över straffmätningen. Men det renodlade vårdperspektivet bortsåg i alltför hög grad från allmänhetens behov av – och grundlagsskyddade rätt till – trygghet. Om något kan man förundra sig över hur civiliserat och sansat samhället har gått tillväga när kriminalpolitiken successivt lagts om.

Text: Thomas Engström