Irak: Bedrägligt lugn

Text: Urban Hamid

Bild: Flemming G Weiss Andersen

»Irak, Irak«, skriker en man med tårar i ögonen samtidigt som han pressar en irakisk flagga mot mitt kameraobjektiv – det är den gamla flaggan,  den där det står skrivet Allahu Akbar (Gud är störst) mellan de tre svarta stjärnorna. En står för enighet, en annan för frihet och den tredje för socialism, Baathpartiets paroll. På andra sidan gatan ligger en militärbas, där fladdrar den nya flaggan för vinden, den utan stjärnor.

Den pryder numera alla offentliga byggnader.

Runt omkring dansar män med irakiska flaggor i händerna. En del har slitit av sig sina skjortor och springer halvnakna runt de tutande bilarna.
De firar att det irakiska fotbollslaget har besegrat det kinesiska i en VM-kval match. »Ett land med 24 miljoner invånare har besegrat ett land med över en miljard invånare«, säger en polisman med tårar i ögonen.

En dag som denna verkar all fiendskap och misstänksamhet mot andra irakiska grupper ha glömts bort. I dag är alla irakier och stolta över sitt irakiska fotbollslag. I dag gläder man sig och skakar hand och dansar tillsammans med sin landsman i en glädjeyra. Ingen pratar om etnisk rensning eller delning av landet.

Men som vanligt i Irak lurar faran runt hörnet. Bara ett par dagar senare exploderar en bomb vid en busshållplats. Ett femtiotal människor dör och ett sjuttiotal skadas. Detta är ett av de värsta dåden i Bagdad sedan i mars. De irakiska myndigheterna hävdar att en shiitisk utbrytargrupp är skyldig till explosionen.

För många Bagdadbor var detta en obehaglig påminnelse om att man, trots  det sista årets förbättring, aldrig kan känna sig säker.

Annars är det lätt att invaggas i en slags falsk säkerhet. Sedan jag lämnade Bagdad för ett drygt år sedan har antalet döda gått ner väsentligt. BBC uppger att 500 dödades förra månaden, vilket är en halvering jämfört med i april.

Men dödstal är inget bra mått på hur ett land mår. Det som kan indikera att säkerhetsläget förbättrats är snarare det faktum att det är mer liv och rörelse på gatorna och att kommersen ökat. För mig personligen innebär det att jag kan gå ut och äta. Åtminstone under dagtid. Det har jag inte kunnat sedan april 2004. Männi­skor på gatan känner sig mycket säkrare. En taxichaufför i Bagdad levererar en tvärsäker analys:

– På de stora vägarna har det blivit 80 procent bättre men utanför huvudstaden kanske 40 procent.

Och visst känns det så. Familjer är ute och rör sig. Barn leker i lekparker. Man ser spår av återuppbyggnadsarbete överallt. Renhållningsarbetet på stadens gator har återupptagits.

Restauranger som tidigare inte vågat hålla öppet alls är nu till och med öppna på kvällen. Trafikpolisen som tidigare inte åtlyddes har plötsligt fått tillbaka sin auktoritet. Bilförarna och de många motorcyklisterna respekterar trafiklagarna någorlunda.

– Det bästa beviset på att det är säkrare är att statsanställda blir uppskrivna och får avdrag på lönen om de kommer för sent. Tidigare kunde man alltid skylla på bristande säkerhet, konstaterar en person.

Amerikanerna vill naturligtvis ta åt sig äran för att säkerhetsläget förbättrats och och pekar på de stora truppförstärkningar som genomfördes i början av 2007. Då utökades den amerikanska kontingenten med 30 000 soldater till 150 000. Den irakiska regeringen anser att det beror på att den tagit upp kampen mot den shiitiska Mehdi-milisen och drivit den på flykten ifrån Iraks näst största stad Basra. I dagarna har regeringen inlett en offensiv mot den shiitiske ledaren Muqtada Sadrs milis i staden Amara norr om Basra och för några veckor sedan avslutades en våldsam militär operation mot Sadrstaden (strax utanför Bagdad), där Muqtada Sadr har sitt starkaste fäste.

Stridigheterna var fruktansvärt våldsamma, de lämnade hundratals döda och ledde till en enorm förstörelse av staden.

Men många Bagdadbor anser att det relativa lugnet inte alls är USA:s eller den irakiska regeringens förtjänst, utan Sahwa-milisens. Milisen uppstod i slutet av 2005, då klanledare tillsammans med sina undersåtar började bekämpa al-Qaida eftersom organisationens attentat riktades mot civila och för att man heller inte accepterade dess tolkning av islam och yttersta mål att upprätta ett kalifat. Den sunnitiska milisen fick så småningom hjälp av USA och de förde ett gemensamt krig mot Zarqawis och bin Ladins mujahadin. I dag har milisen uppskattningsvis 80 000 medlemmar. USA förser den med vapen och betalar varje medlem en lön på 10 dollar per dag.

I dag verkar det som om det inte är al-Qaida som är den huvudsakliga fienden utan den shiitiska Mehdi-milisen tillhörande Muqtada Sadr.

USA uppger att det finns starka kopplingar mellan Mehdi-milisen och Iran. En åsikt som delas av många andra. Därför har USA med lokalt stöd i runt ett år försökt utrota shia-milisen i områden runt Bagdad.

Överste Abu Zayed sitter bakom ett stort skrivbord med ett stort satellitfoto av sitt område. Det är samma typ av foto som de amerikanska styrkorna använder i Irak. Han är ledare för 400 man i Bagdadstadsdelen Ammel, där han och hans Sahwa-milis ansvarar för säkerheten i en liten sunnitisk enklav. Översten talar hela tiden om kriminella element som kommit utifrån. På frågan »Menar du att de har kommit från Iran?« svarar han med ett enigmatiskt leende: »Det skulle man kunna säga, ja.«

Till vänster finns en stor irakisk flagga. Han har varit ansvarig för detta område i runt ett år nu och visar upp en lång lista på vad han åstadkommit. Tillsammans med USA har Sahwa-milisen byggt skolor, generatorer, försett invånarna med hälsocentra och försvarat området mot Mehdi-milisen.

Översten poängterar att det är hans initiativ och plan som har infört säkerhet i ett område som tidigare, när det var under Mehdi-milisens kontroll, var i det närmaste laglöst och tvingade ett stort antal sunnitiska familjer att lämna sina hem.

– Vi arbetar nu också på att ge dem som missat sin skolgång möjlighet att ta igen det. Dessutom erbjuder vi arbetslösa ungdomar arbetsträning. Han fortsätter sin utläggning:

– Stor arbetslöshet innebär att  människor som är hungriga kommer att använda sig av djungelns lag. Därför är det viktigt att vi finner sociala och civila lösningar. På samma gång är det viktigt att vi slår ner de kriminella med slägga.

Den sunnitiska enklaven som han ensam styr kallas Jannabeen och ligger på ena sidan av 6th April Street, på den andra sidan av gatan ligger den shiitiska delen. Det går som en osynlig mur mellan de två områdena.

Efter förstörelsen av Askari-moskén i Samarra i början av 2006 – denna helgedom ansågs som väldigt viktig för shiiterna – inleddes en våg av våld när sunnitiska och shiitiska extremistiska grupper började använda sig av motsättningar mellan dessa två trosuppfattningar för att underblåsa sekteristiska strömningar. Det ledde i vissa fall till en slakt av människor när man började driva ut sunniter från shiitiska områden och vice versa. Tusentals människor dödades under den etniska rensningen. Tusentals familjer tvingades att fly från sina hem. Många områden i Irak hamnade under kontroll av beväpnade grupper som styrde sina respektive områden genom att terrorisera invånarna med vapenhot.

Det går inte att säga att någon grupp led mer än någon annan.

Sunniter, shiiter, kristna, kurder, turkmener, kort sagt alla drabbades av den etniska rensningen  och det sekteristiska krig som härjade i landet. Många irakier vågade inte lämna sina områden. En del tordes inte gå till arbetet av rädsla för att kidnappas eller avrättas. Ibland kunde konvojer med beväpnade män till och med under dagtid köra in i ett område och kidnappa och mörda utan att någon ingrep. I Bagdad blev situationen så spänd och farlig att inte ens militär eller polis vågade sig in i vissa områden.

Ett sådant område var Doura där vi träffar Muhammed Abdulmutlib.

– Två år efter ockupationen, 2006, drabbades vårt område som blev al-Qaidas bas, säger Muhammed Abdulmutlib.

Han är 81 år, shiit och pensionerad försvarsanställd snickare. Han berättar om hur hans familj först började känna av förändringarna i sitt bostadsområde dit han flyttade 1961 då han köpte sitt hus.

– Det var ett sekulärt område när vi först slog oss ner. Här fanns sunniter, shiiter och kristna. Det första offret dödades  av maskerade män här utanför vårt hus. Vi vet inte vilka de var. De dödade alla som försökte ta sig till marknaden,  berättar han upprört.

Sedan fick Muhammed ett brev där al-Qaida hotade med att döda honom och hans familj och att bränna ner hans hus om de inte lämnade området inom 48 timmar. Alla boende i huset, Muhammed, hans fru, deras dotter, Abir, samt deras ende son, Haydar, hans fru, samt deras son som vid den här tidpunkten var en drygt månad gammal, satte sig i familjens bil och begav sig först till stadsdelen Zeyouneh. Men de kunde bara stanna där i cirka två veckor eftersom det var för dyrt. I stället flyttade de till Muhammeds dotter i Mahmoudieh. Där bodde de tills de hittade en lägenhet att hyra. Samtidigt flyttade en sunnit de kände in i deras hus.

Ahmed Al-Heddad, också shiit och nu en av Sahwa-ledarna i området, berättar:

– Sunniterna övertog husen med våld. Al-Qaida kallade området för den Islamska Republiken och hävdade att de inte behövde betala någon hyra till husens ägare.

Muhammed och hela familjen flyttade tillbaka till sitt hus för cirka tre månader sedan. Haydar har fått tillökning i familjen, en till son, som föddes i Mahmoudieh. De har fått hjälp av Sahwa-milisen med att vräka husockupanten. Han finns fortfarande kvar i området och bor i ett hyreshus inte långt därifrån. Hittills har bara två av de sex shiitiska familjer som flydde från kvarteret återvänt.

Det råder en misstänksamhet hos många shiiter som tvingats fly från sina hem. Sahwa-milisen har medlemmar som tidigare arbetade för al-Qaida och kanske dödade shiiter, därför är de rädda för att återvända. Shejk Ali Hatem Suleiman, 36, ledare för den största och mest inflytelserika irakiska folkstammen, Dulaimi, med kanske runt 3,5 miljoner medlemmar, säger att det är ett problem, men att det inte ska överdrivas.

– Vi håller på att rensa ut dem som har ett sådant förflutet, säger han och gör bedömningen att de utgör 20 procent av milisen.

Shejken som själv har startat ett politiskt parti, Fronten för Iraks räddning, anser att Sahwa har spelat ut sin roll. Den har fullbordat sin uppgift; att säkerställa lag och ordning i landet, något som varken USA eller den irakiska regeringen lyckades med.

– Det irakiska folket har fått sin ’sahwa’ (väckelse). Så det finns bara två kategorier som behöver sahwa: Bush och Vita huset och det irakiska parlamentet, säger han.

Nu ska milisen ingå som ett stöd i de nationella polisiära och militära styrkorna. Räddningen för Irak som han ser det, är att kompetenta irakiska patriotiska politiska ledare, oavsett religion eller etnisk bakgrund, får leda.

– Det är dags att avsluta kapitlet med sekteristiskt våld och lämna det i det förflutna. Vi förlorade vår identitet, som muslimer, som irakier och som araber,  konstaterar han när han pratar om det irakiska folkets lidande under al-Qaidas kontroll av vissa regioner.

Han är hård i sin kritik av det Irakiska islamiska partiet där Iraks vicepresident  sitter som generalsekreterare, för att de utövade menligt inflytande på de svaga grupperna i samhället och hade en agenda som ledde till att en våg av sekterism sköljde över samhället.

– Detta är inte en anklagelse utan sanning; Det islamiska partiet samarbetade med al-Qaida,  säger Shejk Ali med övertygelse i rösten.

Han uppger sig vara nöjd med det militära samarbetet med USA. De hade ett gemensamt mål – att driva ut al-Qaida, och de har samarbetat i sina ansträngningar att stoppa Mehdi-milisen.

Utöver detta delar de åsikten att Iran ligger bakom många av terrordåden i Irak. Enligt honom finns det »iranska politiker i den irakiska regeringen som vill förstöra landet«. Men även om klanerna och amerikanerna står på samma sida så varnar han för att de irakiska klanerna inte skulle tåla att bli förolämpade, eller att oskyldiga irakier dödades. Då skulle de tillämpa de klanlagar som styr deras liv och utkräva blodshämnd.

Det är lätt att dras med i den försiktiga optimism som råder på många platser i Irak just nu. Men den förbättrade säkerhetssituationen hänger på en skör tråd.

Problemen är många. Såren är fortfarande öppna och tar lång tid att läka. Kommer man att kunna lita på varandra så att de över två miljoner flyktingar inom landet som tvingats lämna sina bostäder ska känna sig så säkra att de törs återvända hem?

USA har tidigare beväpnat en shiitisk, och nu senast en sunnitisk milis. Det sunnitiska Sahwa har inte fått ett erkännande av Malikis shiitisktstyrda regering och kan lätt känna sig tvingat att ta till vapen mot shiiterna för att försvara sig och försöka att utöka sin makt. Man får inte glömma att många av dem som tillhör den 80 000 starka Sahwa-milisen tillhörde motståndsrörelsen tidigare, och en del kanske till och med tillhörde al-Qaida. De skulle därför lätt kunna vända geväret, som de fått av USA, mot ockupationsmakten och den irakiska militären.

Grannländer som Iran, Syrien, Turkiet och Saudiarabien har sina egna intressen i Irak. De är också ett potentiellt hot mot landets suveränitet och säkerhet.

Till hösten ska en folkomröstning hållas för att avgöra den oljerika staden Kerkouks öde. Staden ligger i den kurdiska delen av Irak och vill bryta sig loss från Irak. Shejk Ali Hatem Suleiman kallar Kerkouk för en »konstitutionell tidsinställd bomb som tickar«.

Varken sunniter och shiiter kommer att acceptera att staden tas ifrån araberna.

Det finns en annan tickande bomb, arbetslösheten. Om inte de unga får arbete kan de dras till kriminella gäng och bilda en ny grogrund för terrorism. I november väljs en ny president i USA. Den stora frågan här i Irak är vad han kommer att göra för Irak?