Utrikes

Ossetien är ingen nation

Väst har försatt sig i en moralisk knipa genom att uppmuntra Kosovos självständighet, men inte Ossetiens.

Det är inte alltid det är roligt att få rätt. Ibland är det rent av sorgligt, som nu i fallet Sydossetien. I november i fjol räknade jag i Fokus upp det som ett av flera områden som skulle kunna drabbas av väpnade konflikter i kölvattnet av västvärldens erkännande av »staten« Kosovo. Helt uppenbart är att Ryssland använder Kosovo som ett argument för sitt ingripande på georgiskt territorium. Och det är lika uppenbart att västvärlden här har försatt sig i en moralisk knipa, eftersom man inte insett konsekvenserna av sitt handlande. Trots USA:s starka påtryckningar har än så länge bara 23 länder erkänt Kosovo som nation. Det undergräver ytterligare legitimiteten bakom västs handlande.

Sydossetien och Abchazien har sedan Sovjetunionens splittring 1991 vägrat att vara integrerade i den nya nationen Georgien. Den förste georgiske presidenten, ultranationalisten Zviad Gamzachurdia, gjorde sig raskt till ovän med landets alla minoritetsfolk. Efterföljaren, den gamle sovjetledaren Eduard Sjevardnadze, gjorde inte saken bättre när han försökte ena landet med vapenmakt. Landets tredje president, västerlandets gunstling Micheil Saakasjvili, ärvde en konflikt som han nu lyckats spetsa till i stället för att lösa. Resultatet kan bli att hans nation i stället blir tre nationer, något som ingen part egentligen önskar.

Klart är att varken dagens Sydossetien eller Abchazien passar som »nationer«. Som så många andra områden inom det forna Sovjetunionen har de gränser som drogs upp av rakt motsatt skäl: att förhindra små folk från att bli för nationalistiska. Det är därför det inom de här områdena finns byar som ömsevis domineras av minoritetsfolk och majoritetsfolk. Ett arv från Stalintiden, då »nationalitetspolitiken« gick ut på att härska genom söndring. Granne sattes att bevaka granne.

Detta är också förklaringen till att striderna i Sydossetien skapat två motsatta flyktingströmmar och två motstridiga bilder av händelseförloppet. Ossetierna flyr till sin skyddsmakt Ryssland undan georgiernas förtryck, georgier från grannbyarna flyr till Georgien undan separatisternas hämnd och plundringar. Konflikten gör det sannolikt omöjligt för dem att åter leva sida vid sida under överskådlig tid, på samma sätt som konflikten i Abchazien drivit hundra­tusentals georgier från sina hem utan stort hopp om att kunna återvända. Därav också båda sidors anklagelser om att motparten bedriver »etnisk rensning«.

I den nu uppblossade konflikten har Ryssland inte bara imiterat västmakternas sätt att använda humanitära argument för att bryta loss Kosovo från Serbien. Ryssland har dessutom angripit militära och strategiska mål i Georgien på exakt samma sätt som Nato lät spränga broar och andra civila mål för att tvinga Serbien till underkastelse. Bara med den skillnaden att Natos angrepp var vida mer omfattande. I den situationen är det inte så konstigt om man från rysk sida tar ganska lätt på kritiken från USA och EU. Den klingar helt enkelt ihålig i ryska öron.

Att Georgien som nation är förloraren på kort sikt är uppenbart. Natos strävanden att locka till sig länder från det forna Sovjetunionen har också fått sig en rejäl knäck. Ryssland har vunnit en kortsiktig seger, men förmodligen bundit ris åt egen rygg i ett labilt geografiskt område. För det som faktiskt förvånar mig mest är att de är villiga att riskera en tillgång de haft i århundraden: ett oerhört starkt band mellan just ryssar och georgier. Fast säg den vänskap som varar för evigt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera