Sofia Helin om nya Arn-filmen

Text: claes lönegård

Foto: Scanpix

Hur var det att spela Cecilia?

– Det var utmanande på det sättet att det är en historia som sträcker sig över så lång tid och Cecilia är en människa som är med om otroligt svåra saker. Utmaningen var att det fanns så mycket att berätta på så lite tid. Men själva rollen var väldigt lustfylld.

Hur förberedde du dig inför rollen?

– Jag läste mest om den tiden. Och så lärde jag mig att rida och tog in på ett kloster för att känna in hur stämningen var. Och jag läste böckerna så klart.

Hade du läst böckerna innan du fick rollen?

– Nej, jag hade inte läst dem innan. Det enda jag hade läst av Jan Guillou var »Ondskan«. Men när jag väl började med »Arn« kunde jag inte sluta. Jag tyckte de var jättespännande. Det var massor med saker jag inte visste om Sveriges historia.

Hur tror du Cecilia hade platsat i Sverige 2008?

– Faktiskt bättre. Hon är nog mer individualist på ett sätt och hon väljer att gå sin egen väg och följa sina känslor. Det fanns det inte mycket plats för på den tiden. Man var tvungen att gifta sig med den person som föräldrarna bestämde och följa den tro som alla andra bestämde. Så hon kanske hade passat bäst nu.

Hur är det att spela in en storfilm som »Arn« jämfört med en lågbudgetfilm som »Masjävlar«?

– Själva jobbet i sig är ingen skillnad. Rollarbete är det samma oavsett om det är en stor eller liten budget. Skillnaden är att det var ett mycket större maskineri runt Arn. Det var fler medarbetare och otroligt påkostat med scenografi, mask och kostym och sånt. Dessutom var intresset från media mycket större.

Varför tror du att svenskarnas intresse för Arn och medeltiden har blivit så stort?

– Dels tror jag det har att göra med att man är intresserad av sin egen och sitt lands historia. Dels tror jag att det kan finnas en längtan till en annan tid och till andra berättelser. Vi lever i ett ganska komplicerat samhälle i dag. Det gjorde visserligen de också, men på vårt sätt att berätta med sagolika historier så blir allt mycket tydligare. Det finns en längtan efter tydliga berättelser.

Hur mycket är egentligen saga och hur mycket är historia i Arn-filmerna?

– I filmerna är det mycket saga. I böckerna däremot är det mycket fakta. Men det är inte så kul att gå på bio för att se fakta och information. Om man skulle sätta på oss skådespelare de kläder som människorna från den tiden verkligen hade, sådana som man funnit i lämningar, då skulle det bli skrattfest. Kläderna ser väldigt komiska ut. Därför gällde det att hitta kläder som folk accepterar i dag men som ändå är någorlunda rätt i tiden.

När den första Arn-filmen kom ut fick den en del negativ kritik. Hur tar du sånt?

– Jag läser inte kritik. Och jag väntade mig nog inte att filmen skulle bli en kritikerframgång på grund av att genren sällan rosas av kritiker.

Det här var ett försök att göra en svensk storfilm – men kan svensk film verkligen konkurrera med Hollywood?

– Nej, det går inte om man ska prata pengar. I Hollywood är det action på ett sätt som kostar mycket, mycket mer än vad vi någonsin har i Sverige. Så det är ingen idé att försöka tävla med det. Men om man ska prata bra film så går det. Jag tycker att om man ser rent formmässigt, med scenografi och foto, så tycker jag absolut att det står sig internationellt.

Hur tycker du att svensk film står sig generellt?

– När vi väl vågar lita på vår särart, då tycker jag att vi kan få fram riktigt bra historier. Vi har ju en tradition som vi borde lära oss av och göra mer av. Men det finns en tendens att det blir lite likriktat.

Detta har hänt

Projektet att omvandla Jan Guillous romanserie om korsriddaren Arn Magnusson till film är den största filmsatsningen som gjort i Sverige. 120 miljoner kronor budgeterades för de två filmerna »Arn – Tempelriddaren« och »Arn – Riket vid vägens slut«. I fotspåren av böckerna och filmerna har det även uppstått en storskalig Arn-turism i Västergötland, där många av de historiska platserna är belägna.