Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Vinglig färd mot makt

Sverigedemokraternas strategi att bredda partiet har misslyckats. Nu avslöjar Fokus Jimmie Åkessons nya plan för att ta sig till Bryssel.

Ofta säger beslutsgången mer om politiken än besluten. Så var det i den avspärrade salen i det en gång så stolta amiralitetskomplexet i Karlskrona 2007 när Sverigedemokraterna höll riksårsmöte.

Längst bak, inträngda högt uppe vid väggen, kunde journalister studera partiledaren Jimmie Åkesson, partisek­reteraren Björn Söder, chefsideologen Mattias Karlsson och Richard Jomshof, chefredaktören för SD-Kuriren. Utan större protester ändrade de stadgarna för att stärka sin makt.

»Fantastiska fyran« kallas det välartade kavaj- och slipsgänget internt. De har ändrat stadgarna 2006, 2007 och 2008, och har nu bland annat fått en väldigt vid uteslutningsparagraf i sin hand.

Den som på något sätt skadar partiets anseende eller på annat sätt bryter mot stadgarna kan uteslutas. Och vem som anses skada partiet bestämmer i praktiken den inre kretsen i partiledningen, »Fantastiska fyran«.

Så vill de göra Sverigedemokraterna rumsrena. Alla som kan betraktas som tokstollar eller på något sätt svärta ner partiet ska bort.

Det blev en ganska avslagen tillställning där i Karlskrona, och det fanns gott om tid för att läsa alla hatmejl som strömmade in i datorn. Det är ju så, oavsett vad man skriver om Sverigedemokraterna, så utgår sympatisörerna från att man är ute efter dem.

Enda gången det hettade till var när ett ombud dristade sig till att utbrista:

– Jag vill stoppa all islamisk verksamhet i Sverige!

Applåder och jubel. Det var sådant som ombuden egentligen ville höra.

Men Mattias Karlsson, som är informationsansvarig i den inre kretsen, lade snabbt sordin på stämningen. Så fick man inte säga längre, det bröt mot den religionsfrihet och mot de mänskliga rättigheter som även Sverigedemokraterna ska stå bakom.

Några försökte föreslå ändringar i det nya invandrarprogrammet. Bara för att mötas av det beska beskedet från partisekreterare Söder att det inte gick. Anta eller förkasta var de möjligheter som stod till buds.

Den enda ändring som var tillåten var partiledningens egen. »Fantastiska fyran« tonade ner påståendet att flyktingar bara har ekonomiska motiv att komma hit. Mattias Karlsson tyckte att det var onödigt att skriva det, även om det säkert är så, som han sa.

Med sådana vapen förlorar ingen partiledning. En liknande ordning är knappast möjlig i något av riksdagspartierna. Snacka om toppstyrning.

Den enda opposition som märktes i Karlskrona kom från den förre chefs­ideologen Johan Rinderheim. Som en av partigrundarna behandlades han då fortfarande med en viss vördnad.

Nu har han tröttnat. För ett par veckor sedan lämnade han partiet och ordförandeskapet i Stockholm. Utmobbad om man får tro honom själv. »Fantastiska fyran« nådde ännu en framgång.

– De vill göra sig av med alla kritiker och tillsätta folk som gör som de säger, säger Johan Rinderheim.

Partisekreterare Söder hör trots upprepade påstötningar inte av sig för att bemöta påståendet.

En misslyckad breddning

Det började i Lund för tio år sedan. Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof pluggade alla där. De blev som ler och långhalm under de åren, och förde långa diskussioner om vad Sverigedemokraterna borde vara.

– Vi smidde planer på hur vi skulle ta oss till riksdagen så småningom, berättar Jimmie Åkesson.

Strategin var enkel. De skulle ta över och föra partiet bort från de nazistiska och rasistiska rötterna, göra Sverigedemokraterna rumsrena som alla andra, med den skillnaden att de skulle säga som det är när andra sviker och inte vågar.

Det var i invandringsfrågan, och de konflikter som hotar landet i de enklaver som byggs upp i det mångkulturella samhället när en massa människor kommer hit och inte anpassar sig till svensk kultur, som de skulle tala klarspråk. Tänkte sig de fyra.

Men de förstod också att partiet måste bredda sig för att ha en chans. I flera år nu har de försökt göra sig till något mer än ett enfrågeparti. Ett miljöprogram ska skrivas och Jimmie Åkesson lovar att han ska förklara hur politiken ska gå ihop i skuggbudgetar 2009 och 2010.

I en mening har strategin lyckats. Gänget från Lund styr. Främst genom partisek­reteraren Björn Söder, vars temperament är vida omtalat och tillsammans med hans Israelvänlighet en av anledningarna till att han inte kunde bli partiledare. Han hade trampat på för många ömma tår.

Strategin har också lyckats i den meningen att partiet ligger högt i opinionsmätningarna – under sommaren har samtliga institut visat omkring fyra procent.

Om Sverigedemokraterna ökar lika mycket som de gjort i tidigare val har de en bra chans både i EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010. Som framgår av de beräkningar Synovate gjort för Fokus kommer partiet in i riksdagen även om den procentuella ökningen inte blir större än i partiets sämsta valrörelse hittills.

Men under siffrornas självklara yta döljer sig Sverigedemokraternas problem. Den centrala delen i partiets strategi har havererat, visar Synovate-Fokus nya opinionsmätningar.

Sverigedemokraterna är lika mycket nu som tidigare ett enfrågeparti. Det är bara i flykting- och invandrarfrågorna som några väljare alls svarar att Sverigedemokraterna har de bästa idéerna.

– Där står socialdemokraterna starkast med folkpartiet på andra plats knappt före Sverigedemokraterna, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate.

I alla andra frågor saknar Sverigedemokraterna profil. Enligt Synovate finns det knappt några väljare som tycker att partiet är bra på stora samhällsfrågor som ekonomi, sysselsättning, skola, vård och äldreomsorg.

Även internt har Jimmie Åkessons breddning kört fast. På riksårsmötet i våras röstade ombuden igenom lägre koldioxidskatt och därmed bensinpris. Det där med miljö var inte så viktigt.

Många väljare förknippar också partiet med väldigt negativa begrepp. I Synovates undersökningar beskrivs det som »bakåtsträvande« med »en politik som bygger på önsketänkande«. Att sammankopplas med »stora förändringar i samhället« behöver inte tolkas positivt, utan som samhällsomstörtande.

Å andra sidan kanske det inte behövs så mycket för att komma in i EU-parlamentet. 100 483 röster räcker för ett mandat, om valdeltagandet blir lika lågt som 2004.

En skänk från ovan?

Den 6 september ska Sverigedemokraternas partistyrelse fatta beslut om strategin. Men mycket står redan klart i den grovplanering som Fokus läst.

Partiledningen tänker sig kunna få fyra procent genom att mobilisera kärnväljarna. De är redan kritiska mot EU och borde gilla huvudspåret – att försöka framstå som det mest EU-negativa partiet, efter att miljöpartiet och junilistan »svikit«.

Problemet är att Sverigedemokraternas sympatisörer inte brukar bry sig om att gå och rösta i valen till EU-parlamentet. Det är ju invandrings- och flyktingmotståndet som får dem att rösta i riksdagsvalet.

Jimmie Åkesson låter ändå entusiastisk när han pratar om nästa års val. Planerna på att Turkiet så småningom ska kunna bli medlemmar i EU har kommit som en skänk från ovan, tycker han:

– Turkietfrågan är självskriven för oss att driva. Vi är emot ytterligare utvidgning av EU överhuvudtaget, men Turkiet ska definitivt inte bli medlem.

Sverigedemokraterna vill att EU:s gränser stärks. Flyktingar som vill söka asyl i ett EU-land ska göra det från så kallade »safe havens« utanför EU, alltså områden där de ska vistas medan deras ansökningar behandlas.

Då kan man sortera ut de som är »riktiga« flyktingar, enligt Åkesson, som dock inte vet hur det ska gå till.

– Det måste utredas, säger han som vilken minister som helst.

Reglerna för hur flyktingar ska behandlas skrevs efter andra världskrigets fasansfulla erfarenheter. Men att det strider mot Genèvekonventionen från 1952, artikel 32, att skicka tillbaka någon som lyckas ta sig till ett land för att söka asyl, bekymrar inte Jimmie Åkesson.

– Det är mycket möjligt att det skulle strida mot Genèvekonventionen, men jag tycker ändå att det ska vara upp till varje land att bestämma hur de ska ta emot folk vid gränsen.

Sverigedemokraterna är inkonsekventa i synen på EU:s flyktingpolitik. Å ena sidan ska den vara gemensam för att stänga asylsökande utanför unionens gränser.

Å andra sidan ska varje land fortfarande bestämma själv hur många som ska tas emot.

Samtidigt som Jimmie Åkesson vill ha en gemensam flyktingpolitik tycker han att det är »förfärligt« när EG-domstolens utslag tvingar Danmark att godkänna mångkulturella äktenskap.

Inte ens beskedet att Sverige ska gå ur unionen är så glasklart som det först verkar. Vi ska nämligen inte gå ur helt.

– I praktiken rör det sig väl om att få fler undantag, men ändå få behålla en sorts koppling till EU. Den inre marknaden måste vi ha, säger Åkesson.

En gemensam marknad men inte gemensamma beslut alltså, i alla fall inte beslut som Sverige deltar i.

Jimmie Åkessons populism skiner också igenom i den vänstersväng som han gjort i synen på facket. Det var rätt av Byggnads att blockera skolbygget i Vaxholm, anser han. EU ska inte lägga sig i svenska löneavtal.

Genom att ställa sig på LO:s sida hoppas naturligtvis Sverigedemokraterna locka över väljare från socialdemokraterna som alltid är huvudmotståndare för Jimmie Åkesson. Men tidigare har Sverigedemokraterna snarare gjort sig kända för att vilja luckra upp anställningstrygghet och stå på arbetsgivarnas sida.

Nu hävdar Jimmie Åkesson dessutom att man också kan bortse från alla studier som visar att Sverige behöver utländsk arbetskraft för att få landet att gå runt när befolkningen blir allt äldre. Det ska gå att klara sig utan arbetskraftsinvandring, utom möjligen i vården.

– Men då är det bättre med utbildade gästarbetare som kommer hit, gärna från länder i Europa. Behovet är förmodligen tillfälligt och då skulle jag känna mig säkrare med gästarbetare som åker hem igen.

Fullt av motsägelser alltså, som kan bli besvärliga i EU-valet, om nu Sverigedemokraterna överhuvudtaget kommer in i debatten.

Ett etablissemang växer

Restaurang Frihetens uteservering i Visby sommaren 2007. Ett gäng grabbar har gjort ett långbord i mitten av den ganska trånga serveringen. De äter och dricker öl, men utmärker sig inte särskilt.

Ändå får de långa blickar. Ingen vill ha med dem att göra. Det är Sverigedemokraternas partiledning som bänkat sig under Almedalsveckan och de politiker, tjänstemän, lobbyister och journalister som befolkar borden längs serveringens ytterkanter har drabbats av beröringsskräck.

Jimmie Åkesson, Björn Söder och de andra i den inre kretsen har säkert inga invändningar mot att bli betraktade som något som katten släpat in. Tydligare kan inte det antietablissemang som är själva livsluften för partiet beskrivas.

Att framstå som utmanare av eliten kan vara framgångsrikt. I förra EU-valet utnyttjade junilistan den faktorn maximalt. Segerherren Nils Lundgren tror att antietablissemangsrösterna blir viktiga även i nästa års val.

Men kan Sverigedemokraterna göra som junilistan? Partiledningen tycker i alla fall att de kan lära sig av junilistan, framför allt framgången med att ställa stad mot land.

– Att junilistan tog upp jaktfrågan var ett genidrag. Det har vi också pratat om. Vi har stöd i glesbygden och jägare bland våra medlemmar, säger Jimmie Åkesson.

Den som varit på ett varghatarmöte i Orsa i Dalarna kan nog instämma i att partiet skulle kunna ha en del att hämta där.
Men om jakt blir EU-valets gräsrotsfrågan återstår att se. Likaså om junilistans anonymitet i EU-parlamentet har någon betydelse för väljarna. Varför rösta på partier som inte har något inflytande?

Kanske måste man också vara en viss typ av underdog för att lyckas. Junilistan var rumsrena och Nils Lundgren en rikspedagog. I riksdagsvalet 1991 var ny demokratis Ian och Bert åtminstone till att börja med roliga.

Jimmie Åkesson är inte underhållande och toppstyrningen av partiet gör det svårt att hitta en annan kandidat för att toppa listan.

Och så var det ju det där med att Turkiets EU-inträde ska bli Sverigedemokraternas trumfkort. Hur mycket antietablissemang är det egentligen?

Visserligen ansåg nästan hälften av de tillfrågade i SOM-undersökningen som statsvetarna vid Göteborgs universitet gjorde hösten 2006 att förslaget att ge Turkiet EU-medlemskap var dåligt. Bara drygt tio procent var för.

Men det dröjer många år innan Turkiet kan komma med om det överhuvudtaget blir aktuellt. Bland annat Frankrike är som bekant starkt emot. Turkiets vara eller inte vara som medlem i EU är en fråga som i dagsläget möjligen bekymrar eliten inom EU men knappast vanligt folk. Det är svårt att föreställa sig hur det ska gå till att göra det till en stor fråga i EU-valet.

Dessutom: olika mätningar har visat att svenskarna är det minst främlingsfientliga folket i EU och blir alltmer positiva till EU och alltmer toleranta mot utlänningar.

Å andra sidan är antietablissemangets kraft svåranalyserad. Sören Holmberg, valforskare och professor i Göteborg, tror ändå att Sverigedemokraterna har ganska goda chanser. De EU-kritiska partierna har ungefär en fjärdedel av alla rösterna att dela på, resonerar han:

– Det beror på om Sören Wibe kan få fart på junilistan igen, annars finns det en potential för Sverigedemokraterna.

En riksdag anpassar sig

Det kan vara så att Sverigedemokraterna redan har vuxit färdigt. Synovates mätningar pekar i den riktningen.

Andelen som kan tänka sig att rösta på partiet har inte ökat dramatiskt jämfört med förra året. Och bland de mindre partierna är det Sverigedemokraternas sympatisörer som i störst utsträckning säger att de också ska rösta på partiet. Potentialen att växa är alltså lägre än för de andra mindre partierna.

Partiledningen tänker heller inte satsa för fullt i EU-valet. Av grovplaneringen framgår att riksorganisationen inte satt av mer än 750 000 kronor. Totalbudgeten kan sluta på mellan tre och fem miljoner. »Fantastiska fyran« tänker krasst:

»I allmänna val kan man satsa stort eftersom man vet att missad riksdag inte innebär någon ekonomisk katastrof då resultaten i kommunalval kompenserar. I EU-valet finns inget kommunalval att luta sig tillbaka på och därför måste den ekonomiska risken minimeras«, heter det i grovplaneringen.

Det är en logisk slutsats för en partiledning som drivit igenom att 40 procent av det kommunala partistödet ska skickas in till riksorganisationen.

Pengarna ska sparas för den stora uppgiften, riksdagsvalet 2010.

Då ska den stora attacken mot det mångkulturella samhället sättas in med socialdemokraterna som huvudmotståndare. Mona Sahlin ska pekas ut som »svenskfientlig«.

– Hon har gjort en massa kontroversiella uttalanden, hon har sagt att hon hatar allt genuint svenskt, säger Jimmie Åkesson.

Det blir dock inte särskilt konkret när han ska förklara vad han menar är svenskt och varför socialdemokraterna skulle vara mot det:

– Ja, säg det. Det är upp till väljarna att bestämma … Svensk kultur är en samling av en massa olika komponenter, av det som skapats och förmedlats i landet Sverige genom historien. Men när Mona Sahlin säger att bosnisk folkdans och moskéer är en del av svensk kultur håller jag inte med.

Att riksdagspartierna oroas av debatten är tydligt.

Statsminister Fredrik Reinfeldt lovade i sitt sommartal att han ska åka runt och träffa invandrare. Och Mona Sahlin gav i sitt tal besked om att socialdemokraterna »aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna, aldrig någonstans«.

Oron syns också i sakpolitiken. Regeringens skärpta regler för anhöriginvandring ligger nära det Sverigedemokraterna har föreslagit.

I veckan lanserade migrationsminister Tobias Billström dessutom ett antal moderata förslag på framtida politik. Han pekade på att det finns ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet.

Men samtidigt ställde han en rad nya krav för att asylsökande ska bosätta sig där jobb och bostäder finns. Och villkorade en tillvaro i Sverige med att man måste försörja sig själv.

Förhoppningen är att mota Olle i grind. Effekten återstår att se. När regeringen skärper politiken kan det också uppfattas som att Jimmie Åkesson har rätt. Och socialdemokraternas kategoriska avståndstagande kan förstärka antietablissemangskänslan.

Sverigedemokraterna försöker muta in ett värdekonservativt utrymme. Björn Söder sa nyligen att han skulle ha röstat på
kristdemokraterna om inte Sverigedemokraterna funnits. Det har Jimmie Åkesson också undsluppit sig.

Kristdemokraternas retorik under Göran Hägglund har skapat ett värdekonservativt vaakum. Bland Hägglunds kritiker i riksdagsgruppen finns också en oro och grupper av partimedlemmar har talat om en utbrytning. I Norge, som en jämförelse, bildades i förra veckan ett nytt parti för att driva abortkritik. Men Göran Hägglund är inte orolig:

– Kärnan i Sverigedemokraternas budskap är att de graderar människovärdet. Jag tror inte att det finns utrymme att plocka väljare från oss.

Det är naturligtvis vad alla partiledare vill säga. Men vardagsrasism och flyktingströmmar är en reell politisk utmaning. Södertälje har tagit emot fler flyktingar från Irak än hela USA. Anders Lago, socialdemokratiskt kommunalråd, anser att det måste bli ett slut på det integrationspolitiska misslyckandet som Mona Sahlin erkänt och den borgerliga regeringen tagit över.

– Pratar man med folk lite djupare tycker de att Sverige ska ha en generös flyktingmottagning, men att det inte är rimligt att de som kommer till oss är kvar och lever på bidrag i tio år.

Sverigedemokraterna har väljarnas förtroende på ett enda område. Framtiden för den »Fantastiska fyran« ligger inte i händerna på dem själva, utan avgörs av om de etablerade partierna kan hålla vad de lovat. Att de människor som söker sig hit från andra länder snabbt ska kunna försörja sig själva. Att de är en tillgång, inte ett problem.

Vinner inte etablissemanget den debatten kan vi snart ha en främlingsfientlig vågmästare i riksdagen. Får invandrarna jobb är Sverigedemokraternas saga all.

»Fantastiska fyran«

Sverigedemokraterna styrs av en inre krets som internt kallas »Fantastiska fyran«. De träffades som studenter i Lund för tio år sedan och har därefter svetsats samman kring ambitionen att ta över partiet och föra det in i EU-parlamentet och riksdagen.

Jimmie Åkesson, partiledare.

Han har aldrig varit den starkaste av de fyra, men den populäraste, vilket gjorde honom till partiledare. Beskrivs som en mjuk pragmatiker, duglig organisatör och partiets propagandageneral. Saknar kraft att ensam tysta uppror i stökiga distrikt. Pluggade statsvetenskap i Lund, men blev aldrig pol. mag.

Björn Söder, partisekreterare

Han har alltid varit den starkaste av de fyra, med ett fast grepp om organisationen. Beskrivs som Den Som Bestämmer. Har med sitt häftiga temperament trampat många på tårna. Anses alltför Israelvänlig för att kunna vara partiledare. Pluggade till ingenjör i Lund.

Mattias Karlsson, partiideolog och informationsansvarig

Han har alltid ansetts som den minst erfarna och mest okända av de fyra. Hans uppgift i dag är att ansvara för det övergripande strategiska informationsarbetet och skriva partiets program. Pluggade statsvetenskap i Lund.

Richard Jomshof, chefredaktör för SD-Kuriren

Han har varit den som ibland hållits utanför den inre kretsen. Björn Söder uppges tycka att Richard Jomshof är en dålig förhandlare. Jomshof har styrt partiets tidning sedan 1999 och är starkt islamkritisk. Han beskrivs som omtyckt och inrikespolitiskt moderat.
Striden om EU-motståndarna publicerad 7 mars, 2008

När Maria Wetterstrand backar från kravet på utträde räknar både v och Sd med nya väljare.

Tre av fyra vill se debatt med Sd publicerad 27 april, 2007

Riksdagspartierna gör rätt i att debattera med Sverigedemokraterna. Det anser 75 procent av svenska folket.

Inre strider i Sd publicerad 20 april, 2007

Nästa helg marscherar hundratals sverigedemokrater in i en än så länge hemlig lokal i en förort till Köpenhamn.

Sd sätter munkavle på fotfolket publicerad 2 mars, 2007

När Fokus skickade frågor till alla förtroendevalda sverigedemokrater reagerade partiledningen med att diktera för dem hur de skulle svara.

Sd ökar sin makt publicerad 23 februari, 2007

När sd nu tar plats i allt fler politiska nämnder tvingas de andra partierna samarbeta. Och sd upplever islossning.

Sd-pengar granskas publicerad 29 januari, 2007

Fokus och Dagens Samhälle avslöjade i december hur sverigedemokraterna flyttar pengar de fått från det kommunala partistödet till central nivå.

SD fuskar med partistöd publicerad 15 december, 2006

Partiet använder kommunala bidrag för att betala satsningen inför riksdagsvalet 2010.

Vägen mot riksdagen ligger öppen publicerad 20 oktober, 2006

Med 40 nya miljoner i partikassan och stöd i opinionen är målet inom räckhåll. Fokus har kartlagt de 146 kommuner där sverigedmokraterna tagit mandat. Berättelsen börjar i ett Landskrona där partiet lyckats fånga väljarnas längtan efter den tid som flytt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera