Krönika

Det luktar illa

En gång på 80-talet skulle jag köpa en fastighet i Berlin, Zentrum am Zoo, som tillhörde den fackföreningsägda Bank für Gemeinwirtschaft. Medspekulant var fastighetsexperten Hasse Lundin som jag träffat i Philipsons styrelse. »Was ist drin fuer mich ?« frågade säljarens ombud bankdirektören K. »Was meinen Sie, Herr Katzenjammer?« (eller vad han nu hette) frågade jag. Han ville som tack för att han sålde så billigt anställas som fastighetsförvaltare för en årslön som översteg den tyske riksbankschefens.

Hasse och jag tackade för oss och åkte hem till Sverige. Katzenjammer måste sedan ha genomgått en moralisk metamorfos för bankens fastigheter fann snabbt till synes oförvitliga köpare. Bank für Gemeinwirtschaft ägs numer av svenska SEB.

En som fick »drin« var den svenske riksbankschefen i början av 90-talet. Carl Bildt hade som statsminister lanserat »den enda vägens politik« som framför allt innebar att marknaden inte fick påverka kursen på den svenska kronan och riksbankschefen ställde följsamt upp på galenskapen. Jag drev i tidningsartiklar och debatter kravet att marknaden skulle sätta priset och kronan tillåtas flyta. »Att låta kronan flyta, Tomas,« sa Rune Andersson i en debatt, »vore som att ge en alkoholist en morgonsup.« »Ja Rune«, sa jag, »många alkoholister skulle dö på fläcken om de inte fick sin morgonsup.«

Luxonens skapare Björn Carlsson gillade inte mina åsikter. »Det blir ingen devalvering«, väste han varje gång vi möttes. Luxonens affärsidé var bland annat att låna i hårdvaluta till låg ränta och köpa högförräntande papper från bananmonarkin Sverige.

Den 18 november 1992 åt jag middag med Jan Stenbeck och några vänner i Gröna huset. Jan ringde sina banker i Fjärran Östern. De hade stängt all handel i svenska kronor.

»I morgon håller Riksbanken stängt och kronan devalveras«, sa Jan. Men Jan fick bara delvis rätt. Var man kund i SE-banken kunde man fortfarande komma ur sina utlandslån. Strax före klockan 14.00 växlades Luxonens jumbolån. Sedan stängde Riksbanken och kronan föll som en sten. När läget var hopplöst lät riksbankschefen svenska folket stå för SE-bankens och dess kunders valutaförluster.

Vad hände med Riksbankschefen? Rannsakades han som sin föregångare baron Görtz? Nej han anställdes som rådgivare i SE-banken! Riksbanken har efter det begränsat chefernas möjligheter att ta anställning hos motparter.

Det borde också Finansinspektionen göra. Den tjänsteman som var föredragande när Carnegie dömdes till skamstraff och svensk finanshistorias högsta böter för förseelser som framstår som försumbara jämförda med dem som flutit upp i världens största banker kunde efter förrättat värv flytta till ett bättre betalt jobb hos värsta konkurrenten SEB. Det luktar illa!

Det är inte bara i Sverige som spelare byter till motståndarlaget mot lämplig transfersumma. Tysklands exkansler Gerhard Schröder. Han förtjänar respekt för att han höll Tyskland utanför USA:s fiasko i Irak. Men i nummer 34 av Der Spiegel förnekar han att han numera är anställd av ryska gasjätten Gazprom. Nonsens! I det konsortium som bygger oljeledningen mellan de en gång svenska städerna Wiborg och Greifswald och där han är ordförande är Putin ryttare och Schröder häst. Schröder beskriver Putin som en »absolut felfri« (»lupenreiner«) demokrat. Där ser man vad lite »drin« kan åstadkomma!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera