Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Köpstopp

»Köp inte den här boken« är ytterligare ett tecken på den konsumtionskritiska debattens dilemma.

Att västvärldens befolkning i första hand är konsumenter och inte medborgare har sällan känts lika påtagligt som i senare års konsumtionslitteratur. Inte minst i bloggande tvåbarnsmamman Ann-Christin Grammings »Köp inte den här boken! Mitt år med köpstopp«. En svensk efterföljare till »Not Buying It: My Year Without Shopping« från 2006, där den amerikanska författaren och journalisten Judith Levine berättar om sitt år utan konsumtion.

Tankarna går också till Neil Boorman, en brittisk trettioplussare med ett förflutet i pr- och mediesvängen, som häromåret bestämde sig för att göra någonting drastiskt åt sitt habegär efter märkesvaror och brände prylarna på bål. Samtidigt skrev han boken »Bonfire of the Brands«, där han uppmanar folk att sänka förväntningarna på konsumtion: mobiler är till för att ringa med – inte imponera på kompisarna.

Men vad Boorman också tvingas inse är att vi i dagens samhälle inte köper enbart produkter, utan livsstilar. Att också ett märkesfritt liv blir ett slags varumärke. Lite på samma sätt som Naomi Kleins bok »No Logo« inte bara blivit det senaste decenniets tongivande tegelsten i konsumtionsdebatten utan också ett emblem för rätt slags medvetenhet.

I »Designdarwinismen: Homo Kapitalismus del 1« beskriver designteoretikern Linda Rampell hur Kleins kritik bidragit till att öka företagens vårdande av varumärket, om en mer logo, där etik har blivit allt viktigare. Men vad hon vill visa är inte att Naomi Klein skulle ha öppnat ögonen på västerlandets konsumenter och förbättrat arbetsvillkoren i fabrikerna i Indien och Kina, utan att »No Logo« blivit just »en Logo« och samvetet en ny marknad.

Köpfria år och fenomenet »down­shifting« – att växla ned – har rent av kallats det nya sättet att vara intellektuell. Men om fjolårets väskdebatt, som utlöstes av Sisela Lindbloms roman »De skamlösa«, handlade om lyxkonsumtion riktar Ann-Christin Gramming blicken mot vardagsinköpen. Här handlar det inte i första hand om att gå miste om shoppingförväntningar som lycka och status, utan om vad som faktiskt är möjligt att dra ner på eller avstå ifrån och ändå kunna upprätthålla ett fungerande socialt liv.

»I värsta fall får vi väl tacka nej till kalas«, skriver Ann-Christin Gramming. Vad som framför allt blir tydligt när man läser boken är hur stor del av vårt liv som faktiskt är kopplat till konsumtion, allt­ifrån en fika på stan till födelsedagspresenter. Och följaktligen är det någonstans här hela köpstoppstanken faller. För om man som Gramming i praktiken anser att det är okej med en utelunch så länge någon annan bjuder, går ju själva poängen – minskad konsumtion – förlorad.

Inte heller Judith Levine, vars analyser överlag är djupare, lyckas fullt ut att umgås med sina vänner på shoppingsäkra villkor. Men hon problematiserar dilemmat och erkänner att hon genom att inte köpa i själva verket har »mobiliserat en liten armé av surrogatkonsumenter«.

Medan Levine och hennes make inte har några barn men däremot två hus, tre bilar och en katt i behov av insulin bor Gramming i bostadsrätt med man och småbarn som växer ur kläder och skor på löpande band. Vad som är nödvändigt för en person är onödigt för en annan och precis som Judith Levine konstaterar ger oss kapitalismen allt utom det som är gratis – tid.

Ann-Christin Grammings »Köp inte den här boken! Mitt år med köpstopp« ges ut på Hexa Förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera