Militären kidnappar säkerhetspolitiken

Text: Thomas Engström

Foto: Scanpix

I demokratier ska militären alltid stå under civil politisk kontroll, en princip som har debatterats livligt i USA genom århundradena. I modern tid ställdes frågan på sin spets när general MacArthur försökte använda Koreakriget som politisk språngbräda. Truman och sedan Eisenhower (själv kometgeneral från kriget) satte hårdhänt stopp för MacArthurs planer. Problemet med militärens makt blev sedan inte akut förrän händelserna vid Grisbukten och Vietnamkriget. Nu, när USA är indraget i två segdragna krig, är frågan mer aktuell än någonsin.

Jag bestämmer vad, du hur

Det är inte självklart var gränsen ska gå mellan de folkvaldas makt och militärernas. Politikerna ska välja vem man går i krig med och när, och militären ska bara fatta beslut om hur. I verkligheten är det inte lika enkelt. Ta bara Afghanistan: Är det ett politiskt eller militärt beslut att börja förhandla med förgreningar av Talibanrörelsen? Eller Irak: Vem är bäst lämpad att avgöra om, när och hur ett amerikanskt tillbakadragande bidrar till landets stabilitet?

Det är just Afghanistan och Irak som fått den gamla debatten om Vietnam att blossa upp på nytt. Vems fel var det att USA förlorade kriget? Lade sig politikerna i för mycket, eller satt de tvärtom i militärernas knä? Hyllkilometrar har skrivits i ämnet och än har man inte tröttnat på att gräva i de gamla såren. 2004 tittade en förbluffad värld på när stora delar av presidentvalskampanjen mellan Bush och Kerry handlade om – just det, vad som hänt i Sydostasien trettio år tidigare. I årets val har kandidaterna släppt ämnet. Det borde vara mycket positivt. Det är det inte.

Ett långt, långt krig

Trenden nu är nämligen att den militära expertisen, inte politikerna, för diskussionen. I årets valrörelse är det inte bara Vietnam som förpassats till historien; ingen verkar riktigt ha lust att debattera den långsiktiga säkerhetspolitiken överhuvudtaget. Man har snuddat vid ämnet, som när man grälat om det kloka i att tala högt om att gå in med marktrupper i Pakistan. Men man överlåter åt militären att gå på djupet i frågor som ska höra till det demokratiska samtalet.

Mycket riktigt har militären också tagit sig allt större utrymme. Ett talande exempel är att termen »kriget mot terrorismen« nästan har försvunnit ur amerikanska försvarsmaktens vokabulär. Nu heter det i stället »det långa kriget«. Mig veterligen finns inget politiskt beslut i botten. General David Petraeus, mannen bakom den nya Irakstrategin, tycks vara den som lanserat begreppet. Det kanske inte låter som någon dramatisk skillnad. Men frågan är om de amerikanska väljarna har klart för sig vilken dragkamp som just nu pågår i försvaret, och särskilt då inom armén.

Nya korståg

Kampen står mellan så kallade crusaders (korsfarare) och konservativa. I The Atlantic intervjuades nyligen ett par företrädare för tankesätten. Korsfararna är kort sagt en ny generation neokonservativa, fast med betydligt större militärt kunnande än sina föregångare. Det rör sig om yngre officerare i karriären – exempelvis lärare på anrika militärutbildningen West Point – som dragit egna slutsatser av bakslagen i Irak och Afghanistan.

Korsfararna anser att USA preventivt ska avlägsna fientliga regimer med vapenmakt, men tar helt avstånd från Rumsfelds och Cheneys nonchalans när det gäller planering, taktiskt genomförande och uppföljning. De företräder ett slags neokonservatism med mjukare framtoning. Återuppbyggnad och opinionsbearbetning i de ockuperade länderna framhålls som avgörande om »det långa kriget« ska vinnas.

Under 90-talet rådde den så kallade Powell-doktrinen (efter försvarsstabschefen och senare utrikesministern Colin Powell). Men Powells inriktning på korta, intensiva krigshandlingar med förödande eldkraft passar inte alls in i det nya, långa krig som korsfararna förespråkar. I stället ligger fokus på uthållighet, flexibilitet och lokalkännedom.

Arméns nya handbok i gerillabekämpning som utarbetades under general Petraeus är korsfararnas ledstjärna. De kan låta sympatiska när de presenterar sina idéer – ibland låter resonemangen som rena FN-seminariet – men ideologiskt står de inte långt ifrån Bush. Demokratin ska spridas med vapenmakt; nyanseringen är bara en fråga om hur.

Försiktighetens män

Motståndarna till korsfararnas nya, mer pragmatiska neokonservatism kallas i militära kretsar kort och gott konservativa. (Det gäller att hålla tungan rätt i mun bland alla begrepp – vi har ju vant oss vid att förknippa till exempel »neokonservatism« med republikanska hökar.) Dessa mer försiktiga, konservativa officerare är skeptiska mot att planera nästa krig med utgångspunkt i ett pågående, mot att så att säga utkämpa gårdagens krig i morgon. För vem kan vara säker på att nästa krig blir exakt som Irak?

De konservativa är också oroliga för att försvaret med sin nya inriktning på specialförband, språkträning och underrättelseverksamhet skär ner för mycket på de konventionella styrkorna. På femton års sikt kanske man har en ny fiende av sovjetiska mått – elefanten i vardagsrummet är förstås Kina – och tänk om man då har tappat förmågan att utkämpa ett gammaldags krig?

Powell-doktrinen är fortfarande utgångspunkten, hävdar de konservativa. Man ska gå in snabbt och hårt med tydligt definierade mål, och sedan lika snabbt dra sig tillbaka igen. Återuppbyggnad och andra humanitära sysslor lämpar sig bättre för FN.

Mitt Vietnam – och ditt

De konservativa och korsfararna drar två helt olika slutsatser av Vietnam. Man kan säga att de konservativa anser att USA entydigt förlorade kriget, att detta var oundvikligt men att det samtidigt inte spelade någon större roll. Utmaningen på den tiden var ju Warszawapaktens pansardivisioner och Sovjets kärnvapenarsenal, inte vem som förtryckte vem i indokinesiska djungelländer.

Korsfararna menar i stället att USA för det första var på vippen att vinna i Vietnam, det vill säga om bara den Petraeus-liknande »vietnamiseringen« fått ha sin gång med fortsatt amerikanskt flygunderstöd. (Parallellerna till Bushs mantra »as we step down, the Iraqis step up« är förstås slående.) För det andra, säger korsfararna, var det visst viktigt att USA förlorade: man svek bundsförvanten Saigon och tappade ansiktet inför hela världen. Denna syn på Vietnamkriget delas i huvudsak av John McCain, trots att hans rådgivare Henry Kissinger för länge sedan har erkänt att hans egna och Nixons farhågor bara bidrog till att förlänga kriget i onödan.

Med sikte på Vita huset

Nu är detta inget John McCain går till val på. Att prata om Vietnam fungerade inte för John Kerry – som är »konservativ« i militärens mening – och McCain nämner på sin höjd åren i fångenskap i Hanoi. Barack Obama å sin sida låter som om Vietnamkriget aldrig inträffat, och det i dubbel bemärkelse: dels påminner hans internationalism om Kennedy à la 1960, dels är det hans uttalade politiska målsättning att en gång för alla lägga bråket om Vietnam till handlingarna. Men det är ett bråk han lär få dras med i Vita huset vare sig han vill eller inte. Att Vietnam har använts i pajkastarsammanhang får inte hindra att de historiska lärdomarna diskuteras och förankras politiskt.

I Vita huset kan ju även general Petraeus tänkas hamna en vacker dag. Det vore första gången sedan Eisenhower som en karriärgeneral tog det steget. Till dess måste politikerna återta initiativet. Ju längre man väntar, desto mer har militären vant sig vid sin friare roll. Problemet har uppkommit, skulle jag säga, genom att Bush har utvidgat presidentmakten på kongressens bekostnad samtidigt som han själv har varit en så svag och delegeringsglad president. Hans efterträdare måste sätta ner foten. Hur långt ska kriget behöva bli?

Mer om USA-valet

En räddare i nöden av Eva Sohlman

Den ekonomiska krisen har kullkastat människors liv och deras tro på den amerikanska drömmen. Nästa president måste ge folket självförtroendet tillbaka.

Valets nyckelfrågor av Eva Sohlman

Valet kommer framför allt att handla om vem av kandidaterna som ska ta USA igenom krisen och in i en ny fas. Här är de viktigaste frågorna för framtiden.

Den svaga länken av Eva Sohlman

Allmän rösträtt är en sak. Att klara av att registrera sig och verkligen utöva sin rätt en annan.

Världen väljer Obama av Hans Blix

Presidentkandidaterna framstår som lika när det gäller utrikespolitiken, men valet av rådgivare avslöjar stora skillnader.

Läs de senaste opinionsundersäkningarna, allt Fokus skrivit om USA-valet och mycket mer på valsajten.