Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Carnegies förlorade heder

Hybris och bristande ledarskap ­ligger bakom investmentbankens tunga fall.

Ivar Krugers förnäma gamla kontor, Tändstickspalatset på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm, var ett passande kontor för Carnegie, under en tid Sveriges mest lönsamma investmentbank. Inredningen motsvarade den på ett bättre hotell, liksom servicen. Efter börsnoteringen 2001 upplevde Carnegie några av sina absolut bästa år under chefen Lars Bertmar, vars mål var att göra företaget till »Nordens ledande investmentbank«. Det blev en alltmer attraktiv arbetsplats, som lockade de mest briljanta finansanalytikerna och handlarna. Men till slut blev dessa skarpa hjärnor bolagets fall.

Lars Bertmar hade byggt upp verksamheten under tolv år. Vinsterna kom från början från aktiehandel för kunders räkning, intäkter från börsintroduktioner och andra tjänster till företag, och så kallad handel i egen bok. Handel i egen bok innebär att firman, Carnegie och alla andra investmentbanker, köper och säljer aktier för egen räkning. Vissa år utgör vinsterna på den här handeln nästan hälften av vinsten inom aktieområdet, andra kan de utradera en väsentlig del av vinsten. För att göra bolagets vinster mindre slagiga byggde Bertmar upp en avdelning för att förvalta förmögna personers tillgångar, inklusive egna fonder, där kunderna betalar procentuella avgifter oavsett hur verksamheten utvecklas. Även den delen växte. Det gick kort sagt väldigt bra för Carnegie. Lars Bertmar var populär, en glad kille. Han trodde på entreprenörskap och självständighet.

När Karin Forseke klev in på Carnegie som ny chef efter Lars Bertmar i mars 2003 var det början på en fundamental kulturkrock som Tändstickspalatset aldrig sett maken till. Forseke kom närmast från  Carnegie i London, men hade tidigare även arbetat inom andra internationella finansföretag där man lade stor vikt vid interna processer. Hon tog det som sin uppgift att styra upp Carnegie. »Öka byråkratin«, muttrade belackarna. En av de saker hon gjorde som nytillträdd var att tillsätta en riskkommitté, något alla finansinstitutioner bör ha, för att kontrollera hur hög risk bolaget tar, och en kreditkommitté, som diskuterar vilka krediter man ger till vilka kunder. Hon fortsatte att bygga på kontrollfunktioner, system för riskstyrning, och ledarskapsutbildningar för alla med chefsbefattningar. Bonusen skulle kopplas i första hand till hur den anställde tog hand om kunden, i andra hand till vad man bidrog med till firman (inte bara räknat i pengar) och, i tredje hand, hur mycket pengar man drog in för egen del. Men väl insatta källor vittnar om att modellen inte alltid följdes och att Forsekes arbete med att förändra kulturen motarbetades på många håll. Hon gjorde nerslag i verksamheten, exempelvis genom att titta på dagsrapporter i handlarrummet, något som aldrig hade hänt förut. De ville få sköta sitt ifred. Det nya regelverket kom att kallas »cancersvulsten« av motståndarna internt.

Det var också där, i handlarrumet, bomben briserade i maj 2007. Handlarna hade brutit mot reglerna och blåst upp värdet på bolagets aktieportfölj med 630 miljoner kronor. Eftersom bonusarna baseras på lönsamheten innebär det att de anställda fick för mycket i bonus på falska meriter. Då hade både Forseke och Bertmar lämnat Carnegie, vd var tidigare handlarchefen Stig Vilhelmsson. Han tillhörde dem som ansåg att Forsekes centralisering och regelbygge var »byråkratiskt trams«.

– Hela finansbranschen är starkt driven av pengar, synen har varit att om det är bra för aktieägarna är det okej, man har haft ett alibi att göra vad som helst, säger en tidigare högt uppsatt chef inom Carnegie.

Regelbrottet i värderingen av aktieportföljen tvingade dåvarande ledning och styrelse att avgå. Nu, ett år senare, har även den ledning som tillträdde i januari fått sluta, i och med att Riksgälden tog över bolaget. Det var när det uppdagades att en enskild person, en känd finansman, hade fått lån på sammanlagt drygt en miljard kronor.

En centralt placerad källa anser att det är fråga om bristande ledarskap.

– Det är världens smartaste människor som har tagit fram systemen för riskkontroll, men det krävs människor och ett starkt ledarskap för att styra hur de används.

Att detta händer just i Carnegie och inte i storbankerna beror just på att Carnegie är fristående, och inte ingår i någon bank. Investmentbanker liknar visserligen varandra kulturellt, men eftersom de ingår i ett större sammanhang tillåts inte bonusar att dra iväg på samma sätt, det skapar för stora spänningar inom en koncern, och regelverket är ett helt annat. Det är svårare att flytta runt olika poster i redovisningen regelmässigt utan att det märks när fler har insyn.

Ägandeformen och vinstdelningen är en annan orsak. Carnegie är det enda svenska börsbolag där de anställda får, eller har fått, dela på halva vinsten före skatt. Visserligen blev de anställda aktieägare när Carnegie börsintroducerades, men många av dem har slutat eller sålt. Bonusarna har helt enkelt varit mycket viktigare.

– Det här är ett typexempel på hur det kan gå med tjänstemannastyrda företag, säger [[Mats Qviberg]], själv stark ägare i Öresund och HQ Bank.

Han pekar på hur det gått för andra företag utan starka ägare, Skandia och ABB är två namn som för alltid förknippas med bonusskandaler.

Mats Qviberg hör till dem som länge i debatten talat om behovet av starka ägare.

– Nu är det ofta så att det sitter anställda direktörer, utan större ägande, i ledningen och styrelser för företag. Alla känner varandra och gynnar varandra. Transparensen i dag gör också att alla ser vad alla andra tjänar och då vill de ha minst lika mycket själva. Då skapar man olika former av mer eller mindre kortsiktiga belöningssystem.

Men finanskrisen skapar en helt ny konkurrenssituation och kommer att korrigera de montsruösa ersättningarna.

– I dag behöver man inte betala mer för folk i finansbranschen än för bra medarbetare i verkstadsindustrin, konstaterar Mats Qviberg.

Nu letar regeringen efter köpare till vandringspokalen Carnegie, helst ska bolaget vara sålt inom sex månader. Qviberg är själv med sitt HQ Bank en av de mest sannolika köparna. Storbanker som SEB och Handelsbanken skulle sannolikt bli för dominerande på marknaden, och är därför inte aktuella. Nordea är en möjlighet. Men storbankerna kan också i nuvarande läge dra nytta av det tomrum Carnegie lämnat efter sig på marknaden och den kundflykt kollapsen kommer innebära, utan att ta risken att köpa bolaget.

Småsparare rättslösa

Text: Olle Rossander

»Det är genant för att uttrycka det milt, att Ryssland och flertalet länder i Sydeuropa har ett bättre konsumentskydd på det här området än Sverige«, säger Leif Vindevåg, ekonom och rådgivare på Stockholmsbörsen.

– Den enskilde har betydligt större rätt och makt när det gäller att köpa dammsugare än när han eller hon ska göra sina kanske ekonomiskt största och viktigaste placeringar i livet, menar Vindevåg som i många år drivit frågan om ett bättre skydd för enskilda.

Frågan om konsumentskydd på finansmarknaden har ofta kommit upp efter kriser, senast efter Skandiaskandalen i början av 2000-talet. Ofta har det lett till kraftfulla uttalanden från politiker men de grundläggande problemen är fortfarande olösta. Dels gäller det lagstiftning, dels vilken myndighet som ska ha ansvaret och kompetensen.

Rader av utredningar har visat att konsumentskyddet är dåligt och att det som finns är splittrat mellan en rad olika organ. Konsumentverket skyddar enskilda men tar inte finansfrågor, Finansinspektionen övervakar systemet och företagen, men hjälper inte enskilda. För den som känner sig osäker eller lurad återstår då Allmänna reklamationsnämnden som inte tar i frågan utan skickar den vidare till Konsumenternas Bank- och finansbyrå och Konsumenternas försäkringsbyrå, som är typiskt svenska blandorgan med starkt branschinflytande.

– Hela processen från lagstiftning till genomförande är vinklat till konsumentens nackdel, säger Leif Vindevåg.

Han pekar på att det visserligen går i teorin, men att det i praktiken är för svårt och dyrt att driva en rättsprocess mot en stor bank eller ett finansföretag.

– Eftersom tillsynsmyndigheten aldrig tar upp enskilda ärenden blir det inga prejudikat i domstolarna, och om ett fall kommer dit utgår juristerna ofta från avtalslagen som i sin tur bygger på att det handlar om jämbördiga parter. Men så är det ju inte. Den enskilde har sällan en chans utan tvingas, i bästa fall, till en förlikning som sällan är bra för denne.

Frågan om utökat skydd för enskilda har länge diskuterats inom EU men riktigt konkreta förslag saknas. Några länder, främst Storbritannien, har satsat rejält. Där har FSA, Finansinspektionens motsvarighet, tagit på sig en både övervakande och folkbildande roll.

I Sverige har Finansinspektionen fått både pengar och uppdrag och också lämnat en del förslag till förbättringar. Bland annat vill FI inrätta en småspararkommission för att driva utbildningsfrågor och samordna den i dag splittrade verksamheten. Också finansmarknadsminister [[Mats Odell]] har länge talat varmt om behovet av ökad utbildning i ekonomi i skolan men mer än så har det ännu inte blivit.

Det verkar ändå långt kvar till dess att en enskild kund har lika starkt skydd när hon köper en kapitalförsäkring eller pensionsfond som när hon köper en ny dammsugare.

Därför tar staten över

Text: Lisa Bergman

En utländsk aktör hade kunnat vara intresserad tidigare. Men nu har de flesta fullt upp på hemmaplan. Och hur sätter man priset på ett bolag som har förbrukat sin viktigaste tillgång, förtroendet? En närmast utopisk tanke är att finansmannen och spelaren [[Erik Penser]] ser sin chans att sluta cirkeln och köpa Carnegie för att slå ihop det med sin betydligt mindre firma, som bär hans namn. Penser, en symbol för finanskraschen i början av 90-talet, när dåvarande Nordbanken fråntog honom både hans tillgångar och hans heder, skulle då få sin slutgiltiga revansch.

Enligt Riksgälden handlade övertagandet om att »värna den finansiella stabiliteten och skydda värdet på statens pant«. Den finansiella stabiliteten hade kunnat påverkas genom en allmän finansoro, med risk för att framför allt utländska investerare hade förlorat förtroende för den svenska finansmarknaden. Andra menar att det hade haft mycket begränsade effekter om Carnegie hade tillåtits att falla – det handlade om en bank med begränsad förgrening ut på kreditmarknaden. Att skydda värdet på statens pant handlar om att bevara värdet på de aktier i Carnegie och dotterbolaget Max Matthiesen som staten tog i pant när de gav Carnegie en lånekredit på fem miljarder i slutet av oktober. Genom att Riksgälden tar över ägandet kan företaget drivas vidare och en rekonstruktion underlättas, med sikte på att sälja inom en snar framtid.

Detta har hänt

April 2007 En stor insiderhärva avslöjas av Ekobrottsmyndigheten, där bland andra den så kallade Carnegiemannen misstänks vara informatör.

Maj 2007 Kraftigt överskattade siffror i tradingverksamheten ger ett minus i kassan på närmare 230 miljoner. 175 miljoner för mycket har betalats ut i bonusar. Tre personer polisanmäls.

September 2007 Finansinspektionen varnar Carnegie, dömer dem att betala 50 miljoner i böter och kräver att vd och styrelse avgår.

24 oktober 2008 Carnegies enskilda fordran på [[Maths O Sundqvist]] om en miljard kronor uppdagas.

28 oktober 2008 Carnegie får en lånekredit av Riksbanken på fem miljarder kronor.

10 november 2008 Finansinspektionen drar in Carnegies banktillstånd, och strax därefter meddelar Riksgälden att de tar över hela företagets aktieinnehav som de tagit i pant för lånet till Sundqvist.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera