Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Dagen efter med Obama

Många kommer att bli besvikna när Barack Obama gör politik av sina ord.

Den här krönikan handlar om det mått av besvikelse som oundvikligen kommer drabba bilden av USA:s 44:e president, Barrack Hussein Obama.

Men först måste det sägas att bilden av USA aldrig blir densamma efter tisdagen.

Natten till onsdag ersattes demonstranterna framför Vita huset av tusentals dansande, glädjevrålande, high-five:ande ungdomar allt medan arabisk och fransk tv rapporterade med en blandning av häpnad och beundran. Ditresta svenska socialdemokrater och liberaler hängde på, hand i hand, glatt viftade med amerikanska flaggor som de för inte så länge sedan hellre hade trampat på.

Såsom John F Kennedy en gång gjorde, så har Obama i ett slag vänt bilden av USA. Från det mest anti-intellektuella till det mest skarpsinniga, från det mest inskränkta till det mest kosmopolitiska, från hatobjekt till inspirationskälla.

Demokrati kan som inget annat hela de djupaste sår och jaga bort de värsta demoner.

Trots detta väntar besvikelser. Många hoppas och tror att Obama är en helt ny typ av politiker. Men av allt han sagt, av hans olika kampanjer och av de två välskrivna politiska självbiografier han egenhändigt författat framgår klart och tydligt att Barrack Obama är en pragmatiker, en koalitionsbyggare på gränsen till konservativ. Trots att han nu har en väldig demokratisk majoritet i ryggen talar allt för att han kommer att styra från mitten, till och med sträcka ut handen till republikanerna.

Det kommer göra många svenskar besvikna, men överlag är det bra.

USA:s ekonomi måste nu styras mellan Schylla och Charybdis. Å ena sidan den djupa finanskris, där kraftfulla budgetstimulanser krävs för att konsumenterna inte helt ska stänga plånboken. Å andra sidan ett fullkomligt exploderande budgetunderskott nästa år, på en biljon dollar, motsvarande 8 procent av BNP, såsom Sverige i botten av 90-talskrisen.

Obamas metod har varit att plocka in de främsta ekonomerna, lyssna och  sammanfatta. Lobbygrupper kommer kräva gigantiska investeringsprogram, populister kommer kräva regleringar, men pragmatikern Obama kommer inte fara iväg. Amerikanerna kommer som utlovat att få gratis sjukvård, men inte i ett drastiskt slag som Bill och Hillary Clinton försökte 1992, utan gradvis med det politiska systemets stöd. Samtidigt kommer Obama inte riva upp några frihandelsavtal, som det lät under kampanjen, men knappast heller baxa fram nya frihandelsframsteg.

På ett område är Obamas försiktighet olycklig. Om bara ett år måste världen enas om ett nytt klimatavtal. Den nya administrationen kommer slungas in i processen med minimal betänketid. Obama är glasklar i sin uppfattning. Under finanskrisens mörkaste stunder har han envist upprepat att USA:s främsta prioritet är att snabbt göra sig fritt från oljeberoende. Men kongressen är mindre säker. Den kommer säkert stötta massiva statliga investeringar på miljövänlig teknik och infrastruktur. Men det lagförslag om att sätta pris på koldioxiden genom en utsläppsmarknad blockerades i somras i senaten. Risken är att klimatförhandlingarna inte leder till något av substans.

Mest besvikna riskerar dock européerna bli på Obamas säkerhetspolitik. Obama, med rötter i Kenya och delvis uppväxt utomlands, vill räcka ut handen till världen och återskapa koalitioner. Men Obama är inte världens president. Han är USA:s president.

Obama kan inte lämna Irak på bara ett drygt år om detta leder till inbördeskrig. Samtidigt vill han uttryckligen koncentrera insatserna till Afghanistan och Pakistan. Obama vill slå till med precisionsattacker mot terrornätverken, men han kommer ändå behöva mer trupper. Han kommer att begära soldater och stöd av Europa, av Sverige.

Och om EU:s ledare och världens folk älskar Obama så gäller detta inte världens diktatorer. Obama vill öppna fler förhandlingsvägar med dem, men han riskerar också att testas av dem, precis som Kennedy gjordes under Kubakrisen av Sovjetledaren Chrusjtjov som misstog den unge presidentens idealism för vekhet. Putins »Kubakris« skulle kunna utspela sig i Georgien eller  i Ukraina. Lika lite som Kennedy kommer Obama ha råd att vika ner sig.

Intressantast med Obama är inte huruvida han kommer dra USA närmare Europas mer vänsterorienterade politik. Det intressanta är att han vill återskapa den socialliberala modell för frihet med lika villkor som en gång gjorde USA till en förebild i världen.

***

För övrigt konstateras att »Borg-paradoxen« som lanserades i denna spalt i våras tycks hålla.  Ju sämre det går för Sverige desto bättre går det för moderaterna. Ju värre kris, desto lättare att lansera kontrasten mellan den trygga kamerala duon [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldt]]-[[Anders Borg|Borg]] och en osäker [[Mona Sahlin]].

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera