Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Mäktigast i Sverige 2008

Kan ekonomerna förändra Sverige mer än politikerna? Vilka har den yttersta makten? Finanskrisen har möblerat om rejält på årets makthavarlista.

Vad var det egentligen finansministern gjorde? Han kom ut från seminarierummet och hade små urrivna tidningsbitar i handen. En hord av mikrofoner sträcktes fram, och så sa han:

– Jag tycker att allmänheten ska ta telefonen och ringa till sin bank och kolla bolåneräntan varje dag. Jag anser att enskilda ska ta kontakt med bankerna och säga åt dem att ta sitt ansvar.

Journalisterna höjde på ögonbrynen. Var han så desperat? Bara barn skriker för att få som de vill. Barn saknar andra maktmedel.

Hade det gått så långt nu att [[Anders Borg]] var tvungen att skälla på finansmarknaden för att få den att göra som han ville? Hade han inget annat att ta till?

Och var det då inte det slutgiltiga beviset på att ekonomin har mer makt än politiken?

Politiken har vunnit över marknaden, hävdade [[Mona Sahlin]], och stämde in i den stora kören. Det var mitt i det ekonomiska moraset – 1992 – inte 2008. Nu har hennes analys fått ny luft. Finanskrisen är kapitalismens kris, menar en rad debattörer, och hävdar att marknaden nu förlorar i inflytande. Alla aktörer som på något sätt byggt sin auktoritet på marknaden får mindre makt. Kapitalägarna, direktörerna, analytikerna, ekonomerna på universiteten och tjänstemännen på myndigheterna.

Det är en gammal diskussion om makt som tar ny sats och söker bland svaren som historien gett. Ett av dem är det marxistiska.

Samhällsförändringar, tänkte Karl Marx, sker i produktionen och tekniken. Kapitalisterna har mest makt, eftersom de äger motorn i samhället. Först därefter kommer politikerna.

– Det är likadant i nuläget. Kapitalismen ändras av tekniska förändringar och det som kallas globalisering, och politiken anpassas med nödvändighet efter det, säger nationalekonomen och vänsterpartiets förra budgetförhandlare [[Johan Lönnroth]].

Ett annat gammalt svar är det liberala. Individernas makt, tänkte flera liberala filosofer, regleras av de folkvalda och därför har politikerna mest makt.

– Politikerna måste anpassa sig till ekonomiska realiteter. Men politikerna fattar beslut om de spelregler som varje marknadsekonomi måste ha och som bestämmer utrymmet för marknadskrafterna. I den meningen har politikerna makt, säger nationalekonomen och tankesmedjan SNS förra vice vd Birgitta Swedenborg.

I Sverige har den här diskussionen varit intensiv de senaste 30 åren, och Riksbankens roll har varit i centrum.

Förut styrde politikerna direkt över banken och räntan. Från 1940-talet till 1980-talet härskade tanken att staten kunde styra konjunkturens svängningar, och att Riksbankens räntepolitik var ett av instrumenten.

Sedan kom normpolitiken, som gick ut på att politikerna bara skulle sätta upp mål och regler. Riksbanken blev självständig med uppgift att hålla en låg inflation, och anpassa sig efter konjunkturen och den globaliserade marknaden.

Den politiska vänstern ser detta som ett exempel på hur politikens makt har minskat. Den politiska högern menar snarare att det är ett bevis på att politiken fortfarande har makten på lång sikt. Politikerna bestämmer ju Riksbankens spelregler.

Men var det verkligen så att politiken vann över ekonomin efter bankkraschen 1992? Fick Mona Sahlin rätt?

Samma år ställde Bill Clinton upp i det amerikanska presidentvalet. För att visa vad det var som avgjorde valet skrev en av hans rådgivare: »Det är ekonomin, dumbom!«

2008 när det hörs röster om att kapitalisternas förtroende ligger på botten vann Barack Obama presidentposten kanske mest av allt för att den usla ekonomin ökade väljarnas vilja och mod att pröva något nytt.

I den vardagliga politiken är ekonomin en ansiktslös varelse som sätter ramarna för vilket förtroende man kan få av folket. Ekonomin avgör alltså politikens spelregler.

Ekonomerna har makten för att de styr över motorn i samhället, som i sin tur ger politikerna ett visst handlingsutrymme, vilket gör att en viss typ av politiker får det lättare att nå makten.

[[Bo Lundgren]] blev aldrig statsminister. Fast han så gärna ville. Frågan är om han inte fick mer makt ändå.

I dag är Bo Lundgren chef för Riksgälden, statens egen bank. Det var till honom som Anders Borg gick när regeringen och riksdagen behövde sy ihop ett krispaket för finanssektorn. Och det är till honom som bankerna måste gå för att få pengar. Både kapitalisterna och politikerna är beroende av honom nu. Förra året kvalade Bo Lundgren inte ens in på makthavarlistan, nu är han en av de 80 främsta.

Fokus rankning bygger på statsvetarnas tanke om att makten bor på tre plan: makten över beslutet, över dagordningen och över tanken. Vi har mätt den formella makten, den informella och vilket genomslag i medierna en makthavare har.

I dåliga tider, när ekonomin får mer uppmärksamhet, hamnar därför flera ekonomiska aktörer högre upp på listan. [[Stefan Ingves]], riksbankschefen, är till och med en av de tio högst rankade makthavarna.

Innebär det också att ekonomin har fått mer makt? Ska Stefan Ingves ens räknas som ekonom? Riksbanken sysslar ju med politik – penningpolitik.

– De gör politiska avvägningar precis som vi gjorde i riksdagens finansutskott, och grälen är nästan exakt likadana som dem jag hade med liberalerna där, säger Johan Lönnroth.

Alan Greenspan, som ledde den amerikanska centralbanken, sa i somras ungefär samma sak. Han erkände att han inte endast agerade enligt några icke-politiska ekonomiska principer utan styrdes av ideologi. Ekonomi är politik, dumbom!

Så samtidigt som ekonomin sätter politikens spelregler, så sätter politiken ekonomins spelregler. Dels i form av ett ideologiskt arv, dels i form av lagar.

Politikerna har makten för att de kan ge ekonomerna makten, och för att de kan ge makten till en viss typ av ekonomer med vissa politiska åsikter.

Kanske måste man, för att förstå relationen mellan den ekonomiska makten och den politiska, sluta se dem som varandras motsatser. Kanske är de bara två sidor av samma mynt.

– Ekonomin och politiken är två strukturer som är så otroligt intimt förbundna med varandra. De definierar maktens gränser i en slags syntes, och det är samspelet mellan dem som är det intressanta, säger Marie Demker, som är statsvetarprofessor i Göteborg och på Södertörn.

Det går att beskriva maktförhållandet mellan ekonomi och politik som en pendelrörelse. Och det avgörande för om en individ ska få makt är om den kan använda strukturens redskap i ett visst läge. I den ekonomiska krisen i början av 1930-talet, påpekar Bo Lundgren, visste inte politikerna hur de skulle agera och förlorade därför makt.

– Politikerna har i dag inte heller alltid den kunskap som de borde ha och kan därför inte alltid utnyttja den makt som de har, säger han.

Neil Soss, som är chefekonom på Credit Chief First Boston och en av USA:s tongivande debattörer, pekade efter Enron-skandalen ut politikens skarpaste vapen i samspelet med marknaden – folk­opinionen.

I alla kapitalismens kriser, argumenterade Soss, har politikens förmåga att använda sig av folkets åsikter varit den avgörande faktorn. När medborgarna vände sig mot Rockefellers oljekarteller kunde politiken stifta lagar som krossade dem. När det växte upp en folklig vrede mot att marknaden inte levererade miljövänliga varor kunde politiken sätta upp mål och regler. När folket blev förbannade över att Enron, det största energibolaget, myglade, kunde politiken sätta stopp för korruptionen.

Så vad var det egentligen finansministern gjorde när han skällde på bankerna för att de inte sänkte boräntorna?

Var han en desperat maktlös politiker? Ja, den globala marknaden styrde hans möjligheter att bli omvald. Ja, han och andra politiker hade gett bort delar av sitt inflytande till företag och ekonomer.

Men Anders Borg var inte vem som helst. Han var en ekonom som blivit politiker, som begrep sig på marknaden och åtnjöt ett visst förtroende på den. Han förstod samspelet, och kunde åter reglera ekonomin, ta tillbaka makt.

Dessutom: på den politiska arenan hade han fått alltmer makt. I koalitionsregeringen kan aldrig en finansminister bli lika mäktig som i en enpartiregering, men Anders Borg var den här hösten inte bara ansvarig för all ny politik som moderaterna skulle ta fram, han ledde också den viktigaste av alliansens arbetsgrupper inför valet 2010. Han skulle fixa omvalet.

Det enda han inte hade gjort var att använda politikens skarpaste maktmedel, och nu ställde han sig framför kamerorna och vevade med sina små tidningsutklipp och sa:

– Jag tycker att allmänheten bör kontakta sina banker och fråga dem hur de ser på detta. Är miljonbonusar det viktigaste eller är det viktigare att man får ned boräntan, frågade han retoriskt.

Han mobiliserade massan, precis som alla politiker före honom, från Caesar till Obama. Folkets kraft har alltid oroat makthavarna, och det är bara politikerna som är valda av folket, på folket bygger politiken sin makt.

Anders Borg – den gamla liberalen som sagt att politiken och demokratin aldrig kan skapa bra förutsättningar för människor – kom ut och slogs med hotet från massan.

Vad var det om inte ett bevis för att den avgörande makten finns hos politiken?

»Till listan över Sveriges 100 mäktigaste

Kolla på makthavarlistan 2008 som pdf

Läs om 2007 års makthavarlista

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera