Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

En bok får komma när den kommer

Intervju

Anders Olsson, akademiledamot

Det är roligt att fråga en ärkehumanist och professor i litteraturvetenskap till exempel: »Jaha, vad har du ägnat dig åt det senaste decenniet?«

– Ja, jag skrev under flera år på en stor studie om … intet.

Intet?

– Ja, hur författare från romantiken till i dag har tacklat problemet med Guds död.

Jaså, den frågan?

– Intet kan vara avgrunden, djup förtvivlan, uppgivelse, men en tomhet som är positiv, inte mörk, ett tillstånd rensat från allt oväsentligt. Visst är det oerhört intressant att de existerar tillsammans?  … Och efter det skrev jag en rätt stor bok om fragment.

Fragment?

– De har alltid intresserat mig. Alltså idén om att skriva fragment, ofullbordade texter, små korta satser, meningar eller bara korta utrop.

Och innan jag hunnit börja äta beskriver han på tre minuter ett antal variationer av fragment och var man kan finna sådana som arbetar i denna tradition i samtida svensk poesi. Jag dras helt entusiastiskt med i det ofullbordade och föreslår att man kanske skulle kunna publicera egna felstavningar och överstrykningar och dubbelslag …

– Ja! Någon påpekade för poeten Ezra Pound: »Där är det ju en massa fel i texten.« Äh! sa han. Låt felen stå, de är bra de också. Men jag har inte kunnat skriva så mycket de senaste åren. Jag har så mycket uppdämt behov av det.

Det är då det dyker upp en solidaritetslösning bland skrivhungrande professorer i litteraturvetenskap. Kollegorna på institutionen turas helt enkelt om att ge varandra en termin för eget arbete för att det ska bli något. Den här hösten var det Anders Olssons tur. Han smög ner till Paris en månad, lät jättestaden skölja över sig och ur händerna rann ny poesi som nu ligger på förlaget och värmer sig. Hans första diktsamling på tio år.

– Man hamnar ibland i ett tillstånd där man bara kan skriva och skriva. Sånt vet man inte. Det ligger därinne och växer plötsligt fram. Man blir liksom överkänslig för allt. I vanliga fall sållar man ju bort allt som inte är nyttigt för det man ska uträtta här i livet. Men så plötsligt kan allting bli språk. Konst, vatten, människor, allt går in. Det är väl den här ljusa stenen överallt som lyser upp allting hela tiden. Och så pratar folk inte så mycket i mobiltelefon i Paris.

Aha.

– Jag läste Sartres »Äcklet« i slutet av nian. Hjälten sitter på en parkbänk och plötsligt upplöses alla ting, det blir bara ett kaos, begreppen finns inte längre. De sidorna förstummade mig. Så jag skrev av dem. Jag ville känna i handen hur det är att skriva så, jag var helt inne i det där. Vem är jag? Vad är jag här för? Sen dess är jag nog fast i litteraturen. Jag har nog kvar de där papperen liggande någonstans … kaffe?

Anders Olsson är så uppenbart lycklig över sin diktsamling. Hans förra kom 1998. Och heter faktiskt »Ett mått av lycka«, en samling haikudikter som uppstod efter promenaderna fram och tillbaka till dagis med dottern Vera Maria. Varje dag satte han sig på ett fik och skrev ner resans minimala skiftningar. Medan jag verkligen sliter med en jobbig räka och en fråga om hur faderskapet syns i hans lyrik pangar han igen boken och pekar på den helt obegripliga kritteckningen med någon sorts orange gubbar på omslaget.

– Det är hon som gjort det här omslaget! På sånt där rutat papper som de har i skolan, Jag hittade den här teckningen på golvet utanför hennes rum, tyckte den var så fin. Det är egentligen två hemlighetsfulla gestalter, jag vet inte riktigt vad det är men kritan förs i sån fart. Upp och ner också. En som är neråt och en som är … uppåt. Så kraftfullt! Det där spontana strecket är ju precis som haikuformen, ett ögonblick som plötsligt bara finns.

Lycklig eller inte, Anders Olsson kan bli rätt förbryllad över diskret sorgsna harklingar från omgivningen, om att »ja det var ju ett tag sen nu du skrev nån lyrik, vad gör du egentligen?«

– Jag är helt förundrad över tanken att det ska komma ut en bok varje år. Den får komma när den kommer, det är lyckligast. Jag tycker inte heller att skriva är så förbannat viktigt. Jag tycker inte att någonting är viktigare än något annat egentligen. Jag tycker att mina barn är lika viktiga som att skriva, jag tycker den jag lever med är lika viktig. Fast jag skulle inte vilja vara utan det. Jag är en språkmänniska ändå. Det är där det händer för mig.

Jo, så kan det nog verka. I februari i år fick han telefonsamtalet från Horace Engdahl med frågan om han ville slå sig ner i Svenska Akademiens stol nr. 4 efter Lars Forssell. Och Anders Olsson verkar ha en ganska bestämd uppfattning om hur han ska förhålla sig till sin nya position: att inte ha några förväntningar alls innan det börjat.

Men måste du inte vara neutral jämt nu? Kan du diskutera vilka som är dina favoritförfattare?

– Ja, det är klart jag kan! Nänä, det har jag ingen lust med, att vara neutral. Förresten, har du tänkt på att just journalister skriver väldigt mycket böcker och sen kallar sig författare! Så de som egentligen försöker dra ner det här med litteraturens höga status tycker själva att det låter fint. Den är så paradoxal vår värld.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera