En bok jag vill ha i närheten framöver

Sitter hemma på Övre Slottsgatan i Uppsala och läser om den kulturkanon för Sverige som nu föreligger i en aptitligt paketerad pocketbok. Utgåvan känns som något nytt även om det är precis samma kanon bestående av 100 verk som regeringens utsedda kommittéordförande, professorn och historikern, Lars Trägårdh presenterade i början av förra hösten.

När betänkandet offentliggjordes lusläste jag det och för Sveriges Museers räkning publicerades en remiss med utgångspunkt från museisektorns perspektiv. Jag var kritisk. Att läsa med kulturbyråkratens blick var ingen glädjefylld upplevelse. Detta trots att många av de konstnärliga uttrycken, byggnaderna och idéerna har påverkat mitt liv på djupet som författare, människa och medborgare.

I den torra och formaliserade myndighetsprosan drunknade det viktigaste: att kultur handlar om brinnande lust och hur levande dessa kanoniserade verk är i vår nutid. När dödköttet från utredningen väl skurits bort går det, oavsett vad jag tycker om urvalet, inte längre att värja sig. Att försjunka i vår svenska kulturs historia är som att sitta på en granitklippa vid havet en sommarkväll och uppleva hur eftervärmen från dagens solsken strålar upp ur berget.

För mig blir läsningen en inbjudan att minnas, relatera och förstå – exempelvis att se på upplevelsen när jag för några månader sedan åkte Vasaloppet och hamnade i brytbussen mindre som ett individuellt misslyckande och mer i ett försonande ljus, att jag är en del av en friluftsrörelse; en annan dag går jag med hunden i Uppsalas botaniska trädgård, påmind om att det är i Linnés fotspår eller hamnar i Per Albin Hanssons folkhemstal när jag skriver en artikel; därtill bor jag i Karin Boyes gamla hus och grubblar lite småupprört över varför hennes prosa är representerad i denna kanon men inte poesin, och så vidare…

Den omarbetade versionen är en bok jag vill ha i närheten framöver. Med två tonårsdöttrar och en son i lågstadiet är det just den här typen av översiktliga munsbitar som kan öppna ett fönster på glänt när en fråga ställs vid middagsbordet om vår politik, historia och kultur. En möjlig fördjupning eller riktning vidare.

Så varför väljer jag i första meningen av denna text att poängtera att jag hör hemma i Uppsala? För att en kanon speglar var man befinner sig som medborgare, vilken agens man har, om man är innanför eller utanför, vad man ser från sin egen horisont. Samt det faktum att regeringens kulturkanon inte främst handlar om kultur, utan om makten över den.

Det var ingen tillfällighet att kultursektorns stakeholders – Svenska Akademien i förtrupperna, tätt följda av andra kulturorganisationer, kulturjournalister, kulturarbetare och oppositionens kulturpolitiker – slog bakut. Topplocket gick. Det hade uppstått en kamp om kulturens formuleringsprivilegier.

Talande nog verkade inte övriga medborgare särskilt arga utan har tvärtom inkommit med bidrag som finns med i boken under rubriken ”folkets kanon”. Och det är just de egna väljarnas gunst det handlar om i grunden. Folklighetens gränser. Kulturen befinner sig som bekant uppströms politiken. En kulturkanon är därför inget oskyldigt påhitt – utan ett välslipat vapen i kulturkriget – det handlar om vem som har rätt till att definiera den svenska identiteten och makten att bestämma över vilka som får befinna sig i landet, frågor som varit högaktuella under senare år.

Vi lever alla våra liv i närvaron av det förflutna. Världen är både gränslös och full av osynliga gränser. Som Uppsalabo utgör man ett glasklart exempel. Under en och samma dag kan jag lyssna till klangerna från Domkyrkan där nationalspökena Linné, Vasa och Swedenborg rasslar med skeletten under stengolvet, sedan höra Gunillaklockan uppe på slottet där drottning Kristina abdikerade och Gustav Vasa höll sitt riksmöte. Vissa dagar hörs dånet från kanoner (pun intended), när universitetet promoverar nya doktorer ligger krutröken tät i kvarteret. 

Dånet som ljuder över staden är ekot från striden om akademins, statsmaktens och kyrkans hegemoni. Kampen pågick i hundratals år och avgjordes slutligen under 1900-talet någorlunda till statens favör. Men världen står inte stilla utan omdanas hastigare än vår självbild hinner med. 

Trägårdhs kanonarbete har sin utgångspunkt just i dessa pågående samhällsförändringar. Teserna är att vi lever i ett Sverige som präglas av splittring och separatism, att det finns en systemhotande brottslighet som hotar samhällskontraktets kärna. Underförstått, en integration som inte fungerar.

Den stora frågan är alltså vad för medborgare som får vara med när Trägårdh avgör vilka av svenskarna som är människor. Här kommer regeringens perspektiv in på allvar. Får Sveriges fem erkända minoritetsgrupper vara med i gemenskapen? Nja. Under utredningens gång blev Trägårdh anklagad för lagbrott, förtryck och protestbrev skickades in till regeringen. Får invandrarna vara med? Nej, men de ska läsa boken.

Regeringen satsar på en nationell kanon samtidigt som de med ett ideologiskt precisionsarbete slår undan benen för folkbildningen och slopar uppräkningen för kultursektorn. Tak rasar in på museerna och flera av dem måste stänga för att de saknar pengar till hyran. Det sker en pågående nedmontering och misstänkliggöring av de värden den statliga kulturkanonen säger sig vilja uppmärksamma – då får hela projektet något ruttet över sig som inte ens kulturen de satt i pant kan kompensera för. 

Diskussionen är ändå värdefull. Den har satt fokus på kulturens och kulturarvets angelägenhet i stort. Men Sverige behöver en kulturpolitik som garanterar långsiktig hållbarhet – ett vedträ i kulturkrigets brasa har för kort brinntid. Det är dyrt att hålla museibyggnader varma om vintern. Här talar vi om en annan sorts eftervärme.

Gunnar Ardelius är författare och generalsekreterare på Sveriges Museer. Han är aktuell med romanen En dag av törst (2026).

En kulturkanon för Sverige är i maj månadens bok i Fokus fackboksklubb Fackklubben.

***

Läs även: ”Rädda svenska barn från kulturlösheten”

Läs även: Fokus startar Svenska kanonpodden