Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Det är nyttigt att rensa upp ibland

Intervju

Irma Rosenberg, riksbanksveteran

[[Irma Rosenberg]] är dotter till en trädgårdsmästare. Hennes far drev en handelsträdgård och hon hjälpte till med att knippa tulpaner, packa azaleor och rensa ogräs. Sedan blev hon nationalekonom och gjorde karriär på Riksbanken, Konjunkturinstitutet, Posten och SBAB. Slutligen återvände hon till riksbanken och har under de senaste sex åren varit vice riksbankschef med direkt inflytande över svensk penningpolitik.

Symboliken är frestande: Kanske har man nytta av sina gröna fingrar när man ska ansa och gödsla svensk ekonomi?

– Nä-nä, jag tycker inte den liknelsen håller.

Hon låter skeptisk och vinkar avvärjande med handen. Det är några dagar före jul och ännu har hon inte tömt sitt arbetsrum. Efter helgerna ska de små akvarellerna från bankens konstlotteri vara nedplockade liksom den inramade löpsedeln med texten »Räntan ned med 1,75 %«. Och orkidéerna – den lila och den vita och de två i fönstret som bara är ledsna spröt i var sin kruka – ska också snart vara försvunna.

Hon har varit en av Riksbankens »duvor«. Hon motsatte sig två av de tre räntehöjningar som genomfördes under de första nio månaderna 2008. I de strama protokoll från sammanträdena i direktionen där hennes reservationer mot besluten finns noterade, har omvärlden anat att hon och riksbankschefen Stefan Ingves har en schism. Att Irma Rosenberg dessutom meddelade sin avgång i höstas har uppfattats som en bekräftelse på detta.

– Det där är helt taget ur luften, jag vet inte varifrån det kommer. Det har skrivits i flera artiklar, bland annat i din tidning, men det är helt fel, säger hon efter den korta promenaden och hissfärden från direktionskorridoren till Riksbankens personalmatsal.

Hennes dystert vardagliga lunchbricka kontrasterar mot den elegant cirkelformade lilla besöksmatsalen med väggmålning, blonda träslag och tät heltäckningsmatta.

– De som sitter i bankens direktion ska spegla olika erfarenheter. Om alla alltid tycker lika, är det snarast ett tecken på att fel personer sitter där.

Irma Rosenbergs egen erfarenhet har sina rötter i den akademiska världen. Hon var bara 22 när hon började undervisa i nationalekonomi på universitetet. Nio år senare, 1976, flyttade hon för första gången in i Peter Celsings nybyggda granitpalats vid Brunkebergstorg. Hon blev chef för den ekonomiska analysgrupp som försåg bankledningen med beslutsunderlag. Många av cheferna i banken hade varit med sedan 40-talet. En tjej i jeans och träskor – till råga på allt märkvärdig doktor i nationalekonomi – var ingen de självklart kommunicerade med. En av dem vände sig hellre till männen runtomkring, många gånger hierarkiskt underställda henne.

Irma Rosenberg blev tvungen att markera, sedan blev det bättre. Feminist?

– Nej, ordet är associerat med mycket som jag inte sympatiserar med, inte minst ett slags manshat som jag inte ställer upp på. Och efter mina första erfarenheter har det aldrig varit en nackdel att vara kvinna. Jag har aldrig känt mig särbehandlad, möjligen positivt; det här med att dra ut stolar och hålla upp dörrar förekommer ju.

Irma Rosenberg uttrycker sig diplomatiskt oavsett ämne. En vice riksbankschef är medietränat varsam med orden. Ibland blir hon tydligt defensiv:

Ränteutvecklingen? Nix, inte ett ljud ens långt efter att hon slutat. Hon sitter i tolv månaders yppande- och aktivitetskarantän.

Kontakter med finansministern? Hon talar långsamt och tydligt, tungan rätt i mun nu. Inget hindrar kontakter, men Riksbanken får inte rådgöra med regeringen om penningpolitiken, och regeringen får inte ha synpunkter på Riksbankens beslut.

– [[Stefan Ingves]] informerar [[Anders Borg]] och jag har informerat hans statssekreterare, men det här är inget jag brukar prata om.

Så om du och Anders Borg hade haft kontakter så skulle du ändå inte ha berättat det?

– Det vet jag faktiskt inte.

Höstens haveri på den internationella finansmarknaden och den snabbt djupnande lågkonjunkturen liknar inget hon upplevt som vice riksbankschef. Hon säger att de sex åren varit roliga.

– Det har varit särskilt roligt under den gångna hösten. Det är inte roligt med kris, men att se att organisationen fungerar har varit fantastiskt.

Och mitt i detta slutar hon. Som att se inledningen på en thriller, men hoppa över slutet.

– Jag har ju åtminstone sett första halvan … men visst, så är det ju, säger hon utan att låta allt för sorgsen.

Alternativet hade varit att stanna i ytterligare fem eller sex år – »och så lång tid tror jag inte att den här krisen håller på«. Dessutom, och viktigare: hemma går hennes make – ingenjör som ägnat sig åt säkerhetsbesiktningar av hissar och rulltrappor – och väntar på henne sedan han gick i pension för ett år sedan.

Över kaffet framhåller hon att hon knappast är oersättlig i Riksbankens direktion. Självklar nyckelperson just nu är snarare Stefan Ingves som i början av 90-talet ledde statens »bankakut«.

– Sverige har glädje av erfarenheten av den perioden; vi har ett eget minne av en finanskris.

Det kan alltså vara bra med lite elände då och då?

– På lång sikt är det i alla fall nyttigt att det rensas upp ibland.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera