Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Stefan Ingves

Ekonomi

Tvingad till reträtt

Riksbankschefen Stefan Ingves har haft fel om den ekonomiska utvecklingen i ett års tid.

En efter en anlände direktionens medlemmar till den nionde våningen i Riksbankens stora, svarta granithus. När klockan slog nio hade alla sex satt sig ner vid det runda bordet. Rummet var kalt, så när på Karl Axel Pehrsons textilkonstverk »Abundantia«, uppkallat efter överflödets gudinna.

Det var onsdagsmorgonen den 3 september 2008. En av Sveriges mäktigaste och samtidigt mest anonyma politiska organ var samlat. De är inte folkvalda och nästintill omöjliga att avsätta, men styr sedan 1999 landets penningpolitik.

På dagens agenda stod en punkt: räntebeslut. Reporäntan hade höjts tolv gånger de senaste 18 månaderna. Men den här gången var beslutet inte lika självklart.

På andra sidan Atlanten sänkte USA:s centralbank Federal Reserve sin styrränta.

Där hade bolånekrisen satt finansmarknaden i gungning. Under sommaren hade den amerikanska staten tvingats till en räddningsaktion för att hålla liv i bolånejättarna Fannie Mae och Freddie Mac.

Även i Sverige pekade siffrorna på att landet stod inför en lågkonjunktur. Samtidigt var inflationen rekordhög, efter första halvårets globala prisuppgång på olja och livsmedel.

Riksbankens direktion hade alltså tre problem att brottas med: finansoro, konjunkturnedgång och inflation, på en och samma gång.

Mötet splittrades i två läger. På ena sidan stod förste vice riksbankschef [[Irma Rosenberg]] tillsammans med [[Lars Nyberg]] och [[Barbro Wickman-Parak]]. På andra [[Svante Öberg]], [[Lars EO Svensson]] och riksbankschefen [[Stefan Ingves]]. Ränteduvor mot räntehökar.

Som vanligt handlade diskussionen om teknikaliteter, inte ideologi. Om nationalekonomins marknadsliberala grundantaganden är de alla ense.

Duvorna framhöll att oljepriset, och därmed inflationen, var på väg ned. Därför behövdes ingen räntehöjning. Vad som verkligen bekymrade var  tillväxten, som stannat av, och bankkrisen, som riskerade att nå Sverige via Baltikum.

Ingves var oförstående.

– Obalanserna i den globala ekonomin håller på att rättas till, sa han. I stället framhöll Ingves inflationen och konstaterade att den var högre än Riksbankens prognoser, högre än deras mål och högre än den varit på över ett decennium.

Omröstningen slutade 3–3. Men eftersom Ingves höll i utslagsrösten, så höjdes reporäntan med 0,25 procentenheter. Irma Rosenberg hade aldrig tidigare blivit nedröstad i ett räntebeslut. Senare samma månad meddelade hon sin avgång.

Räntebeslutet väckte stark kritik. Den här gången kom kritiken inte bara vänster ifrån, som den brukar göra. Ekonomer klagade, näringslivet klagade.

– Riksbanken förstod inte hur allvarlig finanskrisen hade blivit, säger den tidigare vice riksbankschefen Kerstin Hessius, i dag vd för Tredje AP-fonden.

En dryg vecka senare föll Lehman Brothers, en av USA:s största och äldsta investmentbanker. Finanskrisen var ett faktum. Det fick kritiken mot Riksbanken att accelerera än mer. Finansmannen [[Mats Qviberg]] gick längst och krävde att Stefan Ingves personligen skulle be om ursäkt för räntepolitiken. Ingves vägrade. Han stod fast vid sin bedömning.

Anledningen stavas Ramses. Ramses är Riksbankens modell för att göra prognoser. Den har använts i ett par år och ska i teorin förklara hela ekonomin. Men det finns ett problem. Den kan inte hantera kreditmarknaden. Därför indikerade den heller inte att finanssektorn var i kris.

– Stefan Ingves har en övertro på modeller. När inte deras modell håller med om att ekonomin har drabbats av en allvarlig bankkris, tror Ingves på modellen snarare än på vad han ser i verkligheten, säger Annika Alexius, gästprofessor vid nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, tidigare anställd på Riksbanken.

Men den 8 oktober kunde Ingves och Riksbanken inte stå emot längre. Finansmarknaden var i akut behov av stöd. Flera centralbanker världen över gick samman i en gemensam räntesänkningsaktion. Riksbanken höll ett extrainkallat möte och beslutade att också de skulle delta. Reporäntan sänktes med en halv procentenhet.

Den gamle krissaneraren Ingves, som på 1990-talet ledde bankakuten, visste nu vad som måste göras. De svenska bankerna skulle skyddas till varje pris. Riksbanken började pumpa in pengar i det lamslagna finansiella systemet.

Två veckor senare, på det ordinarie penningpolitiska mötet, sänkte Riksbanken räntan med ytterligare en halv procentenhet. Plötsligt låg reporäntan på samma nivå som för ett år sedan.

– Det var verkligen en kovändning. På bara några veckor gick Riksbanken från att oroa sig för dagens höga inflation, till att oroa sig inför morgondagens låga inflation, säger Nordeas chefsekonom Jörgen Appelgren.

Så tvära kast i räntepolitiken hade inte setts sedan terroristattackerna mot World Trade Center den 11 september 2001.

Omsvängningarna blev kulmen på ett dramatiskt år för Riksbanken, kantat av interna motsättningar och massiv kritik.

Att något inte stod rätt till på Riksbanken blev uppenbart redan i början av 2008. Närmare bestämt onsdagen den 13 februari klockan 09.30, när riksbanken offentliggjorde årets första räntebeslut. Mötet hade inte föregåtts av någon större uppmärksamhet. Alla marknadsanalytiker trodde på en oförändrad ränta. Alla hade fel, visade det sig. Det hade aldrig hänt förut.

Riksbanken höjde reporäntan med 0,25 procentenheter. Panik utbröt i finanskvarteren kring Stureplan i Stockholm: Varför hade Riksbanken inte signalerat något?

En vecka senare besökte Stefan Ingves LO-borgen i Stockholm. [[Dan Andersson]], LO:s chefsekonom, var inte klokare efter mötet.

– Jag trodde att jag förstod hur Riksbanken tänker, men jag inser nu att jag inte gör det längre. Jag kan inte lista ut vad det är som styr Riksbankens räntebeslut, sa han.

Stefan Ingves kallades till riksdagens finansutskott för att försvara Riksbankens totala brist på kommunikation. Han förstod inte kritiken.

– Det är svårt att vara tydligare än så, sa Ingves och hänvisade till ett pressmeddelande två månader tidigare, i december, som talade om en kommande höjning.

Ingves två föregångare, Urban Bäckström och Lars Heikensten, hade båda ambitionen att göra världens äldsta centralbank också till den mest transparenta. När Ingves tog över 2005 deklarerade han att han tänkte fortsätta på den inslagna banan. Riksbanken skulle bli öppnare.

I en mening blev den det. Presskonferenser infördes efter varje penningpolitiskt möte. Ledamöterna namngavs i mötesprotokollet. Och en räntebana introducerades, så att alla numera kan ta del av direktionens prognoser för hur reporäntan ska utvecklas. Men samtidigt skulle Riksbanken upphöra med att signalera sina räntebeslut i tal. Direktionens medlemmar fick munkavel.

Det var denna nyordning som helt förvirrade analytikerna. De visste inte hur eller vad som skulle tolkas.

– Att lägga locket på som Riksbanken gjorde kanske fungerar när utvecklingen är stabil. Men vad som hänt det senaste året är exceptionellt. Att då säga att man inte kommunicerar var mycket olyckligt, säger SEB:s chefekonom Robert Bergqvist, som tidigare arbetat på Riksbanken i nio år.

Situationen blev tillslut ohållbar. Vid ett unikt möte i slutet av mars bjöd Riksbanken för fösta gången in marknadsaktörer och medier för att diskutera bankens kommunikation. Ingves lyssnade på kritiken men lovade inget. Efter några dagars betänketid kom så beskedet som analytikerna hade hoppats på: direktionens ledamöter fick återigen uttala sig mellan besluten.

Med den nygamla kommunikationspolicyn på plats kom nästa räntehöjning, i juli månad, inte som någon överraskning. Men kritiken mot den var inte mindre för det. Och inom Riksbankens egen direktion hade sprickan mellan duvor och hökar redan börjat synas.

Sverige stod på randen till en kraftig konjunkturnedgång. Enligt nationalekonomins ABC ska räntan sänkas i dåliga tider för att stimulera ekonomin. Inte höjas. En höjning riskerar att öka arbetslösheten och minska tillväxten. Åtminstone i det korta perspektivet.

Men för Riksbanken var det en sekundär fråga. Deras uppdrag är att upprätthålla ett stabilt penningvärde. I deras värld är en siffra viktigare än alla andra: den som anger inflationen. Riksbanken har själv tolkat sitt uppdrag som att inflationen ska ligga på två procent. Ett långt ifrån självklart beslut. Endast två andra centralbanker i världen – Storbritanniens och Kanadas – har samma inflationsmål.

Då, sommaren 2008, var den officiella inflationen över fyra procent. Oacceptabelt för Ingves.

Andra menade att det var Riksbankens jakt på inflationsspöken som var det oacceptabla.

Inte nog med att realekonomin tog stryk och finansoron underblåstes, det fanns heller ingen inflation att tala om, menade kritikerna. Vad som syntes i statistiken var en kraftig ökning av olje- och livsmedelspriserna. Och mot dem biter inte den svenska reporäntan.

– Riksbanken fokuserade alldeles för mycket på den dagsaktuella inflationen. Penningpolitik ska vara framåtblickande, säger SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist.

Inflationen kan mätas på flera olika sätt. Det absolut vanligaste är konsumentprisindex, KPI. Det är efter denna måttstock som Riksbanken formulerat sitt inflationsmål. Problemet med KPI är att det påverkas starkt av tillfälliga prisstegringar, i det här fallet olja. Ett annat mått som har spelat en allt större roll inom Riksbanken är KPIX, som mäter den underliggande inflationen. Den rensar bort tillfälliga faktorer. En extern utvärdering av Riksbanken som två internationella forskare gjorde 2006 kom fram till att banken helt borde övergå till KPIX.

I stället gjorde Riksbanken tvärtom. Samtidigt som de globala energi- och matpriserna chockhöjdes meddelade banken i juni i år att den helt övergår till KPI. Det underliggande inflationsmåttet, som låg en procentenhet lägre och inte motiverade samma räntehöjningstakt, fasades ut.

När Stefan Ingves skulle försvara den kontroversiella höjningen i september framhöll han gång på gång inflationen, som låg på oacceptabla 4,4 procent.

Men bara dagar efter beslutet kom nästa bakslag för Riksbanken. Statistiska centralbyrån hade räknat fel. Under fyra månaders tid hade myndigheten försett Riksbanken med felaktiga underlag. Inflationen var inte så hög som det påståtts.

Ingves rörde inte en min.

Att räntehöjningarna under pågående konjunkturfall har frestat på svensk ekonomi är uppenbart. Det handlar om ökade boendekostnader och fler varsel. Hur mycket är omöjligt att beräkna.

Men vems är egentligen felet? Agerade inte Riksbanken bara efter det inflationsmål som riksdagen fastslagit?

En del bedömnare anser att det främst handlar om att Riksbanken måste vara mer flexibel och acceptera att inflationen ibland är lägre och ibland är högre utan att det måste leda till räntejustering.

Men Annika Alexius, vid Stockholms universitet, tycker att inflationsmålet borde skrivas om.

– Vid utbudsrelaterade kriser som den här måste man välja: antingen inflationen eller sysselsättningen. Riksbanken borde då släppa målet och i stället koncentrera sig på realekonomin. Man kan, som Lars Heikensten gjorde, tolka dagens inflationsmål mjukare. Men jag tycker inte att man ska vara beroende av att det finns vettiga människor i Riksbankens direktion, säger hon.

Under hösten har svenskarnas förtroende för Riksbanken rasat, det visar en undersökning från Synovate. Överflödets gudinna Abundantia, som i Romarriket ansågs bringa tur, verkar ha övergett Riksbanken.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera