Minnesord

Lars Hollmer

Musiker, dog den 26 december, 61 år gammal.

Lars Hollmer gjorde entré i den svenska musikvärlden i skiftet mellan 60- och 70-tal med den egensinniga gruppen Samla Mammas Manna. Då handlade mycket i musiklivet om att protestera. Lasse och Samla protesterade på sitt sätt, mot det myckna protesterandet. Deras musikaliska drift med plakatbärarna i proggrörelsen hette Klossa knapitatet. Lasse valde själv ett utanförskap, som kunde ha slutat i förgrämd bortglömdhet om det inte hade varit för den gränslösa musikalitet som i stället skickade upp honom som ett ovanligt, skimrande bloss av norrsken på världens musikhimmel.

Det är väl inte så att hela världen står och letar efter det bloss som hastigt slocknade mitt i julhelgen. Men Lasse skaffade sig med tiden en trogen skara av beundrande musikkolleger och hängivna lyssnare spridda över hela världen. Lasse har berättat hur rörd han blev efter en spelning i Japan, när en liten man kom fram och gav honom en fabriksny melodica. Mannen hade rest 40 mil från en fabrik, där man såg Lasse som den främste ambassadören för det lilla klaviaturinstrumentet, som han ofta använde på scen. I höstas genomförde det hejdlöst bullriga och glada gatubandet La Fanfare Pourpour från Montreal i Kanada en turné i Sverige med Lasses musik. Med uppbjudande av sina sista krafter gjorde Lasse själv en spelning tillsammans med dem.

Lars Hollmers musikaliska karriär sönderfaller grovt i tre delar: 70-talets gruppspel där han själv mest trakterade klaviaturinstrument, sjöng och komponerade. Ursprungsgruppen Samla Mammas Manna transmuterade efter hand i olika Zamla-varianter. 80-talet, då Lasse gjorde sig mest känd som soloartist, oftast på dragspel och klaviaturinstrument. Och en lång internationell karriär med början i 70-talets engagemang i den europeiska musikrörelsen RIO (Rock in Opposition). Stegvis arbetade han fram ett omisskännligt och särpräglat formspråk, hybridmusik brukade han kalla det, som sicksackar mellan stilar och influenser. Där möts allt från jazzrock och Zappa-inspirerade improvisationer till gungig balkanmusik, klassiskt melodiösa slingor och nonsenssång i falsett.

Genom hela den resan hade Lasse sin fasta punkt i lilla Nyvla utanför Uppsala. Dit forslade han ett nedplockat hus, som han sen uppförde för egen hand intill sin brors prästgård. Huset är som en symbol för Lasses musik. »All musik är lånat gods«, brukade han säga. Han visste hur man skulle bygga upp lånegodset till något eget, ett hem för sig själv och sina närmaste eller en ny kombination av toner. Hela livet konstruerade han med obändig energi – kojor och tändstickshus, melodier och konstellationer att spela i. I Nyvla ligger också det hönshus som var studio och hemmaplan för hans eget skivmärke Krax.

Samtidigt som Lars Hollmer skapade musik för hela världen, förnekade han aldrig sina rötter i den svenska musiktraditionen. Tvärtom skapade han en av vår tids mest uppskattade och spelade högtidssånger, »Boeves psalm«, melodiskt mjuk och vemodig i en starkt folklig ton. Och när han 1998 fick en Grammis för cd:n »Andetag«, var det i folkmusikklassen.

Att Lars Hollmer de senaste decennierna valde dragspel som sitt huvudinstrument gav honom också en egen nisch. När den internationella samlingsboxen »Planet Squeezebox« kom 1995 med en samling dragspelsvirtuoser från hela världen, blev Hollmer den ende som fick representera Sverige. Det bidrog till att han kom att turnera med den ganska apart sammansatta gruppen Accordion Tribe, tillsammans med en handfull andra dragspelare med vitt skilda musikaliska traditioner.

Lars Hollmers musik kommer att leva kvar. Hans många medmusiker i olika länder kommer att spela den, hans trogna lyssnare världen över kommer väl att köpa på sig det som finns utgivet i olika länder. Den som händelsevis laddar ner hans låtar från nätet riskerar att missa en del av upplevelsen, de finurliga skivomslagen. De allra flesta är kongenialt utförda av två av Lasses långvariga vänner, Tage Åsén och Pelle Engman. Båda drivna konstnärer, båda egensinniga och självständiga. Fattas bara annat. Hur skulle man annars kunna göra rättvisa åt en av våra mest särpräglade världsmusiker?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera