Inga offentliga slagsmål

Denna vecka släpper Kulturutredningen sitt mastiga betänkande. I skrivande stund har jag bara läckorna att hålla mig till, men jag har frågat läckorna på skarpen om det kommer några hårresande överraskningar, och läckorna har rodnande viskat nej.

Så – regionerna ska få mer att säga till om i kulturen, och Kulturrådet och en massa små kulturmyndigheter ska läggas ner. Vi får en förhoppning om att eftersatta grupper ska få mer av kulturkakan, och att näringslivet helst ska betala mer av denna kaka.

Statens kulturråd vill inte läggas ner. De tycker att de är jätteduktiga på att dela ut bidrag, men hinner inte utvärdera verksamheten.

Statens kulturråd är ingen helig ko, men de 70 personer som jobbar där gör troligen ett hedervärt jobb per satsad krona. Kulturdepartementet behöver ju även i framtiden kunnigt folk som utreder saker åt dem, eftersom de själva inte har 700 anställda, som i Frankrike.

Att slakta myndigheter har vacker klang hos alliansen, men det behöver inte betyda så mycket i praktiken. Jag gissar att Eva Swartz och Keith Wijkander får applåder för förslaget att lägga ner Rikskonserter – älskat av ingen – och burop för tilltaget att peta på Konstnärsnämnden och Författarfonden. Små, effektiva myndigheter som gör det de ska, billigt.

När förre kulturministern Bengt Göransson (s) klagar på alliansen för att de river upp en fungerande kulturpolitik och svensk klassisk konsensus så har han rätt. Det går inte att få kulturpolitiker att slåss offentligt. Konsensus är kulturpolitikens livsluft. Så var det överallt i Europa efter andra världskriget. Kulturen var ett fredsprojekt, som alla gillade.

Här i Sverige har de kulturpolitiska målen elakt beskrivits av Harry Schein – det var han som inspirerade till de:

»Kulturpolitikens mål blev ökad jämlikhet, en bättre miljö, att underlätta livet för barnen och döden för pensionärerna, att glädja handikappade, invandrare och analfabeter och alla andra som inte var intresserade av kultur. Kulturen skulle främja demokratin och glesbygden samt bekämpa kommersialismen och imperialismen.«

I sina memoarer skriver han syrligt att detta är den enda gången som även moderaterna har skrivit under ett dokument som kräver ökad jämlikhet – så tandlöst var det!

Flera år innan riksdagen klubbade förslaget skulle Schein & co övertyga socialdemokraternas kongress om behovet av en samlad kulturpolitik. Det var inte så lätt. Gunnar Sträng var skeptisk. Schein berättar:

»Vi hittade över fyrtio synonymer för ’mera pengar’. Vi började med sju substantiv; pengar, satstningar, bidrag, insatser, stöd, anslag och hjälp, samt sju adjektiv, större, vidgade, ökade, mera, stegrade, flera och starkare. Teoretiskt skulle vi genom att kombinera dessa ord kunna åstadkoma 49 varianter. På grund av vissa språkliga otympligheter av typen ’starkare pengar’ eller ’flera hjälp’ reducerades dock vårt program till 44 behjärtansvärda kulturpolitiska reformer.«

Det var tider, det.

Men sedan dess har varken höger- eller vänsterpolitiker varit så värst pigga på att utvärdera den kära kulturpolitiken: Vad har hänt sedan sjuttiotalet?

Vad ska politikerna göra åt det faktum att det finns stora eftersatta grupper som aldrig får del av de välplanerade anslagen? Invandrargrupper i de flesta generationer, samt lågutbildade män, utanför storstäderna. Dessa de »mycket fattiga«, när det kommer till kulturellt kapital.

Och för att nå dem, vad ska politikerna göra? Stjäla kulturtanternas lilla påse, och be dem betala sina operabesök och konstvandringar själva? Eller nalla ur skolbarnens påse?

Ingen bra idé. Här behövs mer pengar.

Kulturutredningen hade order om att titta på hur man kan bredda finansieringen, men de är absolut förbjudna att peta på skattelagstiftningen. Skatteverkets vd Mats Sjöstrand har suttit med i kommittén. Hoppas att han har kunnat förklara att Sverige är sämst i Europa på privat sponsring, och att Skatteverket inte är samma sak i Stockholm och Göteborg. Så att ingen tror att Volvo under de gyllene åren sponsrade Göteborgs symfoniorkester utan någon som helst uppmuntran.

Det sista stora uppdraget som utredningen har haft är att stärka den kulturpolitiska profilen, både hos staten, regionerna, landstingen och kommunerna.

Fint, men varför kan inte regeringen kosta på sig en alldeles egen kulturvision ändå?

Vad vill de ha kulturen till? Lyssnar de någonsin på Bachs motetter? Skrattar de åt bröderna Marx? Sjunger de en stump? Läser de en bok?

Vad vill regeringen ha kulturpolitiken till?

***

För övrigt ska ni läsa Harry Scheins memoarer, »Schein« (1980). Inte bara för kulturpolitikens skull.

Text: Ulrika Knutson