Veckans Fokus

Med teknik från 60-talet

1980  Skugga över folkomröstningen

Three Mile Island utanför Harrisburg onsdagen den 28 mars 1979. Klockan är fyra på morgonen när pumparna som ska förse ånggeneratorerna med matarvatten orsakar stopp i turbinerna och föranleder ett snabbstopp av reaktor 2. För att blåsa ur den tillfälliga tryckökningen öppnar teknikerna en avblåsningsventil. Litet senare skickas en signal till ventilen att den ska stängas. Men den krånglande ventilen stängs aldrig och vattenånga läcker ut genom det öppna systemet.

Personalen märker inget och flödet fortsätter oavbrutet under drygt två timmar innan läckaget upptäcks. Under tiden stiger temperaturen mycket snabbt och vid 2 850 graders värme börjar uranhärden smälta och rinna ned på reaktortankens botten.

Olyckan i Harrisburg var den första, och fram till i dag, den enda i sitt slag i en lättvattenreaktor, den allra vanligaste typen av kärnkraftverk. Konstruktionsprincipen går tillbaka till 1960-talet. Men 1979 var tekniken ändå mer gammaldags än de reaktorer som kan byggas i dag. Det var komplexa anläggningar med labyrinter av kontroller, reläer och rör. Personalen måste lära sig omfattande säkerhetsföreskrifter och många små detaljer kunde orsaka stora fel. Säkerheten var helt avhängig den mänskliga faktorn. Det visade sig också att det var brister i utbildningen som till stor del låg bakom olyckan.

Harrisburg förändrade synen på kärnkraft och oron spreds som en löpeld över världen. Mellan 1963 och 1979 hade antalet reaktorer i världen ökat i stort sett varje år. Nu blev det tvärtom.

Debatten blev turbulent i Sverige. Så sent som dagen före olyckan hade regeringen fattat beslut om att ladda två nya reaktorer med bränsle, Forsmark 1 och Ringhals 3. Men det osannolika hade plötsligt blivit sannolikt.

Kärnkraftsförespråkarna påpekade att industrin ändå hade klarat sitt eldprov. Inneslutningarna höll, ingen radioaktivitet läckte ut och ingen människa omkom. Men det hjälpte inte. Harrisburg skapade en rädsla för kärnkraft i en hel generation.

2009  Finland visar vägen tillbaka

Rosenbad torsdagen den 5 februari 2009. De borgerliga partiledarna möter medieuppbådet och presenterar den historiska energiöverenskommelsen. Uttjänta reaktorer kan ersättas av nya i framtiden.

Kanske är det bara ett märkligt sammanträffande, men i samma stund pågår en helt annan presskonferens om kärnkraft på andra sidan Bottenhavet. Det finska energibolaget Fortum avslöjar sina planer på att bygga en ny reaktor, Finlands sjätte, som ska stå klar i Lovisa 2020.

En rejäl lunta med ingående tekniska beskrivningar, analyser och bilagor lämnas över till regeringen i Helsingfors.

Skillnaden mellan de två grannländerna blir nästan övertydlig. Det framtidsscenario Sverige talar om är redan verklighet i Finland. En ny reaktor är i stöpsleven samtidigt som landets femte reaktor, världens modernaste, redan byggs på ön Olkiluoto. Finländarna har också, som första land i världen, börjat anlägga ett slutförvar.

Vill man få en bild av hur ny svensk kärnkraft kommer att kunna te sig räcker det alltså med att ta färjan över havet.

– Hela världen, även Sverige, kommer att åka snålskjuts på erfarenheterna från Finland. Det finns ett enormt internationellt intresse eftersom ny kärnkraft inte har byggts på årtionden, säger Björn Karlsson, professor i energisystem vid Linköpings universitet.

Den nya finska reaktorn tillhör vad man kallar den tredje generationens kärnkraft. Det är en vidareutveckling av den andra generationens teknik som finns i till exempel Ringhals och Forsmark, och går tillbaka på en konstruktion som i stora drag är oförändrad sedan 1960-talet. De flesta av världens kärnreaktorer är av denna typ, så kallade lättvattenreaktorer, där vanligt vatten används både för att kyla bränslet och som neutronbromsande ämne.

Men det finns ändå viktiga skillnader, menar Björn Karlsson.

– Den tredje generationen är effektivare och man har klätt på ytterligare säkerhetssystem, till exempel dubbla inneslutningar.

Olkiluoto ligger på den finländska sydvästkusten rakt österut från Söderhamn. Egentligen skulle kraftverket invigas om tre månader, men nu kommer det kanske att dröja tre år till. En förklaring till förseningarna är att systemet är ett pionjärprojekt. European Pressurized Reactor (EPR) togs visserligen fram redan på 1980-talet i Frankrike och Tyskland, men det är Finland som är först med att verkligen bygga denna reaktortyp.

Enorma mängder betong svarar för den grundläggande hållfastheten. Nere i en djup grop har man gjutit en gigantisk sex meter tjock bottenplatta, och väggarna är i genomsnitt 2,6 meter tjocka. Sammanlagt används 250 000 kubikmeter armerad betong, en mängd som skulle räcka till att bygga 5 000 lägenheter. Syftet är att reaktorn ska stå emot såväl en flygplanskrasch som ett jordskalv.

Reaktorn har också fyra av varandra oberoende kylsystem, som är placerade i var sin byggnad. Om kylsystemet ändå skulle kollapsa och temperaturen i reaktorkärnan stiger okontrollerat så att härden börjar smälta finns nya säkerhetslösningar, berättar Björn Karlsson.

– Då rinner den smälta metallen med radioaktiva ämnen ned genom en kon och sprids ut i en stor betonggrav så att den kallnar fortare.

Behållaren är inklädd med ett material som ska stå emot hettan och dessutom fylls vatten på från en bassäng.

Den här reaktortypen kan bli aktuell i Sverige, eller någon av de andra typer som förekommer i prospektet till ny reaktor i Lovisa, tror Björn Karlsson och även Johan Simu, som är doktorand i reaktorfysik vid Delfts tekniska universitet i Nederländerna.

– Då kommer vi också ha en fördel av att det finns erfarenhet från särskilt Finland och Asien av dessa konstruktioner. Och vi slipper de pionjärproblem som man kan drabbas av, säger Johan Simu.

Ett problem för Sverige och många andra länder är kompetensbristen. Även om vi i dag skulle vilja sätta spaden i jorden skulle det inte finnas tillräckligt med arbetskraft att få tag på. Och det växande intresset för kärnkraft globalt innebär att kärnkraftsingenjörer hamnar i guldsits.

– Det fattas en hel generation tekniker på grund av uppehållet i tanke och handling. I USA dammar man nu av varenda gubbe som är under 100 år, säger Björn Karlsson.

Längre fram i tiden väntar fjärde generationens kärnkraft. För några år sen inventerades över hundra olika förslag på nya reaktortyper, och nu forskar man vidare på sex av dem, berättar Pierre Frigola, som är chef på EU-kommissionens gemensamma forskningscenter för kärnteknisk verksamhet.

– Vi vill ta fram reaktorer som är effektivare än i dag, och som dessutom kan förbränna sitt eget avfall. Målet är att helt bli kvitt avfallsproblemet, säger han.

De projekterade snabbreaktorerna ska också kunna bli effektivare. Dagens lättvattenreaktorer använder bara cirka en procent av den teoretiska mängden energi i uranet, medan de nya förväntas nå upp till 60–80 procent. Det finns redan testanläggningar av breeder-reaktorer i Ryssland och Frankrike som producerar mer plutonium än de konsumerar.

– Det blir nästan som en evighetsmaskin, en gammal dröm som i så fall förverkligas, säger Björn Karlsson.

Men det ligger fortfarande långt fram i tiden.

– Åtminstone 10–15 år och uppemot 40 år för de mest avancerade anläggningarna, säger Pierre Frigola.

Men vore ny kärnkraft en bra investering för Sverige? För elpriset saknar det betydelse var kärnkraften byggs, säger Björn Karlsson.

Sverige är en del av en gemensam elmarknad och det är inte kärnkraften som bestämmer priset. Det viktigaste, som han ser det, är att vi rationaliserar vår strömanvändning. Sverige använder i dag tre gånger mer el än andra länder, och det betyder att det finns enorma besparingar att göra.

Mer ur reportaget:

Avfallsfrågan ännu olöst
Klimatet vände opinionen

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera