Nördsport med dåligt fäste

Text: Christoffer Brask

Foto: Scanpix

Söndag 1 februari 2009. Pip-pip-piiiip! Startnummer 54 – som ensam gjort skid-SM i Sundsvall till ett av årets mest hårdbevakade svenska idrottsevenemang – är äntligen iväg.

Medan Charlotte Kalla tar fart inne på stadionområdet säger SVT-experten Anders Blomquist att han är spänd inför dagens tävling. Loppet tre dagar tidigare gjorde honom nämligen »lite orolig«. Kalla vann visserligen, men marginalen till tvåan var bara 22 sekunder.

Med bara några veckor kvar till VM kräver Blomquist mer.

Förvandlingen från oslipad talang till Jerringprisvinnare har gått snabbt och förväntningarna har på kort tid gått i taket. För två år sedan var Charlotte Kalla ganska okänd, trots att hon den vintern vann två guld och två silver vid junior-VM. Sedan spurtade hon uppför en slalombacke i Alperna – och inget var längre sig likt.

Längdskidåkningens hjältar och legen­darer har ofta fötts i direktsänd tv, som Thomas Magnusons stafettryck i Lahtis 1978, eller Torgny Mogrens femmilstriumf i Falun 1993. Charlotte Kallas spurt förbi finskan Virpi Kuitunen i januari 2008 var i samma klass. Segern i Tour de Ski gav henne närmare en miljon kronor och skapade medial hysteri hemma i Sverige. Gång på gång berättades historien om 20-åringen från Tärendö i Tornedalen, om skoningslösa löppass ute på myrarna och »viloveckor« med tolv timmars träning.

Hon slog igenom i en sport med stolta traditioner, sunda ideal och folkliga hjältar. Efter Sixten, Sven-Åke och Gunde kom Charlotte, en urkraft med smittande leende och tjurig attityd.

Svensk längdskidåkning hade fått en ny stjärna i ett läge då det behövdes som bäst.

Under sista tävlingsdagen vid skid-SM i Sundsvall startade 101 herrar och 54 damer. Somliga gladdes åt att deltagarantalet ökat jämfört med föregående år. Andra suckade och drog sig till minnes SM i Hudiksvall 1980, då mer än 400 herrar var anmälda till 15-kilometersloppet. När Thomas Wassberg gav segerintervjuer hade ett hundratal åkare fortfarande inte hunnit starta. Efter den tävlingen beslutade man att maximalt 150 herrar skulle få delta i SM – en regel som finns kvar, men som numera i praktiken är onödig.

– Om ingenting görs har vi nog ett halverat deltagarantal vid SM om 20 år. Och då är inte mycket kvar, säger Per-Åke Yttergård, nordisk chef vid Svenska Skidförbundet.

Inte bara bredden, utan även toppen har tunnats ut. I slutet av 80-talet fanns ungefär 20 hårdsatsande herrar med ambitioner att hävda sig internationellt. I dag är motsvarande elitgrupp hälften så stor.

Många idrotter har svårt att rekrytera ungdomar, men längdskidåkningen har svårare än de flesta med sin kombination av snöbehov och krävande fysisk träning. Och bland dem som väljer att satsa sjunker nivån.

– Ett problem är att ungdomarnas fysiska status är sämre i dag än för 20 år sedan. Det är en klar skillnad, det märker våra tränare vid skidgymnasierna, säger Per-Åke Yttergård.

Dopningsskandalerna under VM i Lahtis 2001 och OS i Salt Lake City 2002 gav dessutom längdskidåkningen dåligt rykte. Även om inga svenska skidåkare fanns bland de dopade var frågan om det var lönt att satsa på en idrott som verkade så förstörd av fusk.

Största problemet i dag är dock klimatet. Jämfört med våra grannländer har Sverige ett klart sämre läge. Norge må ha hälften så stor befolkning, men tack vare närheten till fjällen ligger de flesta skidspår inom en timmes bilresa. Finland har också säkrare snötillgång genom att landet till stor del ligger i en annan klimatzon.

Hittills har åtskilliga stora skidprofiler vuxit upp i södra Sverige, som Thomas Magnuson (Motala), Jan Ottosson (Dalsland), Thomas Wassberg (södra Värmland), bröderna Blomquist (Stockholm) och Lars Håland (Stockholm). I dagens landslag finns bröderna Fredriksson (Dalsland), Marcus Hellner (Västergötland) och Johan Olsson (Västerås).

– Flest talanger finns i södra Sverige, eftersom det är där de flesta bor. Men numera har vi svårt att rekrytera dem, säger Per-Åke Yttergård.
– Sedan 70-talet har antalet snödagar i Götaland minskat med 40 procent, i Svealand med 20 procent. Det har vi statistik på. Medan snögränsen flyttat norrut har folket flyttat åt andra hållet.

Per-Åke Yttergård är samtidigt självkritisk, å Skidförbundets vägnar. Betydligt tidigare borde man ha insett faran för sportens överlevnad och jobbat aktivt för konstsnöanläggningar i södra Sverige. Nu reser han själv runt och försöker påverka kommuner att göra den typen av investeringar.

– Vi får skylla oss själva. Vi har varit för dåliga på att rekrytera och skapa anläggningar där det bor folk.

Marcus Hellner har sett utvecklingen på nära håll. När han började tävla hemma i Västergötland i början av 90-talet fanns ingen snögaranti men ofta gick det ändå, och klubben i hembyn hade många skid­åkare i träning. Sedan han flyttade norrut har Lerdala IF:s skidsektion lagts ner.

I Gällivare, där han gick på skidgymnasiet, har klimatförändringarna i stället haft positiv effekt. I alla fall för bygdens skidåkare. Tidigare var det vanligt med köldknäppar i december och januari, då temperaturer neråt 25 minus gjorde det omöjligt att träna utomhus. På senare år har det varit mildare – men inte för milt – samtidigt som mängden nederbörd ökat.

Marcus Hellner är en av Sveriges färskaste skidstjärnor. Att det blev längdskidor föll sig naturligt, eftersom pappa Tomas åkt mer än 30 Vasalopp.

I november vann han världscuppremiären i hemstaden Gällivare. Det stora målet är OS-guld på 15 kilometer i Vancouver nästa vinter, men redan under VM i Liberec kommer han att ha en viktig roll i det svenska stafettlaget. Även om Marcus Hellner fnyser åt påståendet att han ägnar sig åt en krävande sysselsättning – »många idrotter är krävande« – har han de senaste åren tränat mer än kollegorna i de flesta andra grenar. Alla skidåkare för detaljerad statistik över sin träning – ett slags besatthet, om än inte i nivå med Gunde Svan, som jagade sekunder även i duschen. De bästa i världen ligger på kring 900 timmars träning om året, och då är aktiviteter som stretching inte inräknade. Samtidigt ger slitet sällan någon större ekonomisk utdelning – åtminstone inte med tanke på att en medelmåttig fotbollsspelare i allsvenskan kan tjäna 40 000 i månaden, eller att det finns svenska golfproffs som tjänar fem miljoner på en helg.

Marcus Hellner var länge helt beroen­de av de lokala sponsorerna LKAB och Erikssons Bil i Gällivare. Under sitt första år som senior finansierade han satsningen genom att jobba i gruvan på sommaren.

– Jag gjorde en kalkyl och räknade med att gå runt på 50 000–60 000 det året. Så länge jag fick åka skidor var det helt okej.

Numera har Marcus Hellner vad han kallar »en normal månadslön«. För att bli rik på sin sport måste han upprepa den där världscupsegern ett tiotal gånger och dessutom helst vinna det där OS-guldet i Vancouver. När han är uppe på den nivån – där Charlotte Kalla redan befinner sig – blir inte bara prispengarna stora. Framför allt finns möjlighet till lukrativa kontrakt med tillverkare av skidutrustning.

Karin Erson, Hellners lärare på skidgymnasiet, nådde aldrig dit. På den tiden, då hon hette Karin Öhman, vann hon ett SM-guld, några SM-silver och deltog i två världsmästerskap. Hon slutade vid 32 års ålder »när oron för ekonomin förstörde det roliga«.

Inte heller under storhetstiden för svensk längdskidåkning fanns några större pengar att hämta, annat än i undantagsfall. Många elitsatsande åkare tog ströjobb i skogen för att ha råd att satsa. Men det var en annan tid, då även fotbollsspelare hade ett vanligt jobb vid sidan av idrotten.

– Kanske gör detta längdskidåkningen folkligare än många andra idrotter, funderar Karin Erson. Jag tror det finns en fascination inför skidåkarna – man ser att de lägger ner väldigt mycket tid på sin idrott, samtidigt som de inte tjänar så kopiöst mycket pengar.

Den gamla sortens längdskidåkning, så som den såg ut när Wassberg for runt med istappar i skägget, finns knappt längre. Tiden då intresserade satt hemma i fåtöljen och förde protokoll över femmilens mellantider är förbi. Det senaste decenniet har en rad förändringar drivits igenom för att göra sporten mer tv-mässig och attraktiv för en yngre publik. Förmodligen var det nödvändigt med tanke på framtiden, för som Marcus Hellner konstaterar:

– Det är framför allt äldre som kommer fram och pratar längdskidor. Det är de som är uppvuxna med sporten.

Numera är det tempo, dueller man mot man, och dramatik på upploppet som efterfrågas. Gärna kryddat med en vurpa eller en bruten stav.

För tio år sedan var det få som tog den nya grenen sprint på allvar, men vid OS i Turin gav den Sverige tre OS-guld och numera har den samma status som övriga programmet. Under samma tidsperiod har förutsättningarna för de längre distanserna förändrats i grunden, då arrangörerna alltmer gått över till masstart.

Det är en ny tid, som kräver en ny typ av skidåkare.

– Jag är övertygad om att flera av åkarna i dag skulle haft svårt att hänga med i året-runt-träningen med Sixten Jernberg på 60-talet, Thomas Magnuson på 70-talet eller Thomas Wassberg på 80-talet. Tyvärr har de bästa svenska manliga åkarna inte högre aerob kapa­citet i dag, snarare tvärt om. Men skidåkningen har förändrats och med detta har en del andra komponenter fått en ökad betydelse, säger Hans-Christer Holmberg, föreståndare för Vintersportcentrum i Östersund och utvecklingschef på Sveriges Olympiska Kommitté.

Dagens stora norska stjärna Petter Northug hade haft svårt att nå framgång på 80-talet, men genom att han är spurtsnabb gynnas han av det nya sättet att tävla i längdskidor. På motsvarande sätt hade dominanterna under 80- och 90-talet, Gunde Svan och Björn Dählie, missgynnats av dagens system med gemensam start och spurtdueller eftersom de inte var tillräckligt snabba.

– Gunde hade nog blivit väldigt irriterad om han tävlat i dag, säger Karin Erson. Han hade inte hängt med i ett lopp med gemensam start, för numera är stakning och explosivitet så viktigt. Även tekniken har gått framåt, det är tydligt när man ser gamla bilder på Gunde när han åkte.
För knappt två år sedan, efter ett svagt svenskt VM, gjorde Gunde Svan comeback i svensk skidåkning. Han tog jobbet som landslagschef i ett gynnsamt läge, med ett antal talangfulla åkare på väg mot ett internationellt genombrott.

Där fanns Britta Norgren, Maria Rydqvist och Anna Haag. Och Charlotte Kalla.

– Tjejerna som är i landslaget nu har tampats med varandra sedan ungdoms-SM då de var 15-16 år, säger Per-Åke Yttergård. De har sporrat varandra och trivts ihop. De vet att det krävs mycket hårt arbete, att det inte finns några genvägar i den här sporten.

– Jag tycker inte att jag försakar något, säger Charlotte Kalla. Det är viktigt att tänka till och vara tacksam över allt som jag får genom skidåkningen och vilket bra liv jag lever.

Efter OS i Salt Lake City, där det svenska landslaget misslyckades totalt, hamnade fokus på den klena återväxten. Thomas Magnuson, numera mjölkbonde i Hälsingland, fick frågan om han inte var orolig.

– Äh, muttrade han. Det brukar alltid komma fram någon idiot som tycker det är roligt att åka skidor.

Magnuson blev sannspådd snabbare än någon anat.

Karin Erson minns de första passen i Gällivare höstterminen 2003. Till lärarkollegorna på skidgymnasiet sa hon:

– Den tjejen är nog det värsta jag sett någon gång.

Hon minns envisheten – hur Charlot­te Kalla åkte fram och tillbaka på en tvåhundra meter lång sträcka uppe på Dundret i ett försök att hitta känslan i den klassiska åkningen. Det blev eftermiddag och kväll, men hon vägrade ge sig trots att lärarna ville gå hem.

– Hon hade egentligen allt: fysiska förutsättningar, tjurighet och förmåga att ta till sig det man sa. Hon hade en perfekt kombination av ödmjukhet och egoism.

Marcus Hellner, som gick tredje året när Kalla började, beskriver henne som »väldigt driven, disciplinerad och ambitiös«.

– Sedan har hon svagheter också. Hon har en tendens att gå ner sig. Om hon gör en dålig tävling blir hon riktigt irriterad. Hon vill prestera hela tiden. Det är bra, men kan också vara lite farligt. Det kunde man ju se på Per Elofsson.

Runt Per Elofsson fanns för åtta år sedan samma sorts hausse som runt Charlotte Kalla i dag. Han vann två VM-guld i Lahtis och totala världscupen, innan han vintern därpå gick in i väggen under OS-tremilen i Salt Lake City. Sedan blev han aldrig sig lik igen. I en sista kraftansträngning lyckades han vinna ett tredje VM-guld 2003, men tog sedan timeout och kom aldrig tillbaka.

Mellan 15 och 25 års ålder kretsade hela hans tillvaro kring mat, sömn och träning. Till slut brast bubblan och Elofsson drabbades av både fysisk och psykisk utbrändhet. Numera jobbar han på Swedbank Private Banking med inriktning mot elitidrottare. Hans första klient var Charlotte Kalla.

Med sin bakgrund som ständigt jagad skidstjärna har Elofsson fungerat som ett bollplank och gett goda råd.

– Vi har båda slagit igenom som relativt unga och haft ett stort tryck på oss, säger han. Det är en situation som är både positiv och negativ.

Det är farligt om man bara känner tillfredsställelse de gånger man gör extrema resultat på tävling. Kärleken till skidåkningen måste vara det centrala, man måste älska att träna, älska att vara ute i naturen, älska att plåga sig – det är vad det handlar om.

Precis som många extrema idrottsbegåvningar är Charlotte Kalla emellanåt själv sin svåraste motståndare. Förväntningarna – omgivningens, men även hennes egna – är svåra att bära.

– Det är inte alltid lätt att vara säker på sin sak, säger Kalla. Men de gånger jag tvivlar har jag en enorm uppbackning av både ledare och aktiva i laget och från vänner och min familj. De hjälper mig att få fram vad som är realistiskt och inte.

– Vi har pratat mycket om det där, säger Karin Erson. När hon är stark kan hon bortse från förväntningarna, men när man är sårbar kan det vara svårare. Under tiden på skidgymnasiet, då hon vann många juniortävlingar, sa hon en gång: »Karin, nu börjar jag bli orolig. I helgen tänkte jag: Jag vann bara med tolv sekunder. Och jag förstår att det är tankar jag inte kan ha.«

Under sista tävlingsdagen på SM i Sundsvall, 10 kilometer i fri stil, bjuder hon på exakt den sorts uppvisning som alla förväntar sig. När hon kommer in på upploppet har hon åkt ikapp Anna Haag, Britta Norgren och Maria Rydqvist – loppets tvåa, trea och fyra.

Ett par minuter efter målgången ler Charlotte Kalla in i tv-kameran medan hon kommenterar sitt lopp. Hon ser helt oberörd ut, trots att hon just kört skiten ur hela svenska eliten.

Anders Blomquist behöver inte längre känna någon oro.