Kulturens doldisar är den enda mystik vi har kvar
Banksy, Elena Ferrante och Fröken Snusk. Kulturvärldens masker och pseudonymer är den enda mystik vi har kvar i en avförtrollad värld.
Graffitikonstnären Banksy fortsätter att gäcka omvärlden. Nyligen lade han ut en bild föreställande ett fyrtorn på sitt instagramkonto. Och de miljontals följarna var inte sena med att hitta sin egen tolkning av texten ”I want to be what you saw in me”, och som står skriven över själva målningen: ”We are becoming what we saw through you” lyder en av de tusentals kommentarerna.
Ganska omgående hittades muralmålningen så på en bakgata i den franska hamnstaden Marseille.
Men hur anonym är egentligen världens mest kända graffitikonstnär? Redan för sjutton år sedan hävdade Daily Mail att artisten bakom pseudonymen är Robin Gunningham, en slutsats de kom fram till efter ett år av omfattande efterforskningar, och som bland annat grundade sig i att Gunningham tidigare hette närbesläktade Robin Banks. Därtill kommer han från Bristol där de första verken av Banksy ska ha sett dagens ljus tidigt nittiotal.
Nu ska understrykas att ingen officiell bekräftelse finns som stärker Daily Mails uppgifter.
Och vem vill sabba en spännande pusseldeckare – eller röja en säljande historia? Som det står om anonymiteten i nämnda artikel:
”The art world refuses to accept it because the ’mystery is such av cash cow’.”
Oavsett bevekelsegrunder så är Gunningham fortsatt det mest ihärdiga tipset. Enligt BBC kan Daily Mails påstående också stärkas av att Banksy i en anonymiserad intervju med dem fick den raka frågan om han egentligen heter Robert Banks, varpå han svarade: ”It´s Robbie”.
Men där har också förekommit andra namn, däribland Massive Attacks Robert Del Naja, också han från Bristol och grafittikonstnär.
Så sent som förra året skrev The Guardian om hur Banksys identitet skulle kunna röjas till följd av att två konstsamlare hotade med att stämma konstnären om han inte kunde verifiera äktheten på verken de ägde av honom.
Men fansen vill uppenbarligen ha honom i fred. På sociala medier-plattformen Reddit kan man bland annat läsa att ett avslöjande av Banksy skulle vara lika trist som att avslöja tomten.
Och kanske är det där allt började för många av oss, fascinationen för skådespeleri. Vem var han, egentligen. Alla visste, men ingen ville veta.
Nu är Banksy inte heller den enda inom kulturen att odla ett varumärke medelst pseudonym.
Andra konstnärer är (i urval) Carl-Fredrik Reuterswärd som i specifika konstprojekt kallade sig allt från "Charlie Lavendel” till ”Kilroy”. Vidare galleristen John Hedemark som målade tavlor under pseudonymen Werner Jensen medan August Strindberg debuterade som dramatiker under pseudonymen Härved Ulf.
Och inom musiken vimlar det idag av ”masked singers”, däribland Fröken Snusk.
Förr var det vanligt att kvinnliga skribenter valde en manlig pseudonym för att bli tagna på allvar alternativt att alls bli publicerade. Bakom namnet Ernst Ahlgren dolde sig exempelvis Victoria Benedictsson, medan Elena Ferrante kanske är den mest kända i modern tid och som för några år sedan påstods vara en översättare från Rom, ett avslöjande som upprörde SvD:s dåvarande kulturchef så till den grad att hon uppmanade dem som bidragit till att röja författarens identitet att skämmas. Och i brist därpå (citat) ”skämmas för att de inte skäms”.
Ja, vem säger något så avförtrollande till barnen som att tomten är din pappa? Är det inte just mystik vi alla behöver i det tjugoförsta århundradet?
***
Graffitikonstnären Banksy fortsätter att gäcka omvärlden. Nyligen lade han ut en bild föreställande ett fyrtorn på sitt instagramkonto. Och de miljontals följarna var inte sena med att hitta sin egen tolkning av texten ”I want to be what you saw in me”, och som står skriven över själva målningen: ”We are becoming what we saw through you” lyder en av de tusentals kommentarerna.
Ganska omgående hittades muralmålningen så på en bakgata i den franska hamnstaden Marseille.
Men hur anonym är egentligen världens mest kända graffitikonstnär? Redan för sjutton år sedan hävdade Daily Mail att artisten bakom pseudonymen är Robin Gunningham, en slutsats de kom fram till efter ett år av omfattande efterforskningar, och som bland annat grundade sig i att Gunningham tidigare hette närbesläktade Robin Banks. Därtill kommer han från Bristol där de första verken av Banksy ska ha sett dagens ljus tidigt nittiotal.
Nu ska understrykas att ingen officiell bekräftelse finns som stärker Daily Mails uppgifter.
Och vem vill sabba en spännande pusseldeckare – eller röja en säljande historia? Som det står om anonymiteten i nämnda artikel:
”The art world refuses to accept it because the ’mystery is such av cash cow’.”
Oavsett bevekelsegrunder så är Gunningham fortsatt det mest ihärdiga tipset. Enligt BBC kan Daily Mails påstående också stärkas av att Banksy i en anonymiserad intervju med dem fick den raka frågan om han egentligen heter Robert Banks, varpå han svarade: ”It´s Robbie”.
Men där har också förekommit andra namn, däribland Massive Attacks Robert Del Naja, också han från Bristol och grafittikonstnär.
Så sent som förra året skrev The Guardian om hur Banksys identitet skulle kunna röjas till följd av att två konstsamlare hotade med att stämma konstnären om han inte kunde verifiera äktheten på verken de ägde av honom.
Men fansen vill uppenbarligen ha honom i fred. På sociala medier-plattformen Reddit kan man bland annat läsa att ett avslöjande av Banksy skulle vara lika trist som att avslöja tomten.
Och kanske är det där allt började för många av oss, fascinationen för skådespeleri. Vem var han, egentligen. Alla visste, men ingen ville veta.
Nu är Banksy inte heller den enda inom kulturen att odla ett varumärke medelst pseudonym.
Andra konstnärer är (i urval) Carl-Fredrik Reuterswärd som i specifika konstprojekt kallade sig allt från ”Charlie Lavendel” till ”Kilroy”. Vidare galleristen John Hedemark som målade tavlor under pseudonymen Werner Jensen medan August Strindberg debuterade som dramatiker under pseudonymen Härved Ulf.
Och inom musiken vimlar det idag av ”masked singers”, däribland Fröken Snusk.
Förr var det vanligt att kvinnliga skribenter valde en manlig pseudonym för att bli tagna på allvar alternativt att alls bli publicerade. Bakom namnet Ernst Ahlgren dolde sig exempelvis Victoria Benedictsson, medan Elena Ferrante kanske är den mest kända i modern tid och som för några år sedan påstods vara en översättare från Rom, ett avslöjande som upprörde SvD:s dåvarande kulturchef så till den grad att hon uppmanade dem som bidragit till att röja författarens identitet att skämmas. Och i brist därpå (citat) ”skämmas för att de inte skäms”.
Ja, vem säger något så avförtrollande till barnen som att tomten är din pappa? Är det inte just mystik vi alla behöver i det tjugoförsta århundradet?
***
