Sune Jonsson

Text: Sverker Sörlin

Foto: Jan Delden/Scanpix

Sune Jonsson ändrade bilden av Sverige. Han framträdde när den svenska modellen stod som starkast. Det Sverige han uppsökte var det som lämnades kvar, det igenväxande och åldrande. Han gav motbilden: uppbrottet och förlusten.

»Bilder från den stora flyttningen« (1964) hette hans bok om småbrukarna i Vilhelminas byar. Livet i Mötingselberg och Tresund var knappt, kargt, men rikt på liv, barn och bibelord, fästade på torpens väggar. Men det var olönsamt och skulle bort. I debutboken »Byn med det blå huset« (1959) auktioneras lösöret på en bild, på en annan kör likbilen fram. På en stryker dödgrävaren svetten ur pannan.

Västerbottens kustnära inland var hans provins. Byn var Nyåker, »järnvägsstation, ett kapell och några hundra människor«. Efterhand vidgade han landsbygdsskildringen till Bornholm, Tornedalen, Kongo. När »Minnesbok över den svenske bonden«, en gravstensvolym med svarta pärmar och förgylld omslagstext, utkom 1971 var han redan erkänd som en lågmäld men effektiv samhällskritiker.

Boken skildrade nitton smålandssocknar. I den en gång folkrika Attsjö by fanns 1969 bara tre lantbrukare kvar. 1967 års jordbrukspolitiska beslut hade knäckt det sista motståndet. En av de tre hette Allan Karlsson. På en bild sitter han i lagårdsportens motljus framför tröskmaskinen, med fårat ansikte under kepsen. Bredvid sitter hans fyraåriga dotter Charlotte, med täckjacka och mössa. Båda håller händerna knäppta i knäna. Så nyss, ändå så långt borta.

Detta var ingen storsvensk bondehyllning. Det Sune Jonsson sökte var människan i hennes svåra vardag, var hon än fanns. Han var en produkt av en tid för vilken kamerans objektiva bild var en förenande sanning. Edward Steichens »The Family of Man« (1950) var en tidig inspiration.

Han var i Prag under den sovjetiska inmarschen i augusti 1968. Också mitt i världshändelserna är han främst ett vittne. Verkligheten väljer honom, inte tvärtom. Ett fotografi fritt från utspel och poser. Han renodlade det till minimalism i »Dagar vid havet« (1981), bilder rakt ut från bottenvikskusten, en geologisk tid, utan människor.

Sune Jonsson stod djupt i sitt Västerbotten. Anställningen på länsmuseet i Umeå bar beteckningen »fältetnolog«. Det passade honom. Bilderna var resultatet av ett slags konstnärlig forskning.

Fast egentligen var han kosmopolit och humanist. Viktig inspiration kom från USA och Farm Security Administrations fotografer som dokumenterade landsbygdens fattigdom på trettio- och fyrtiotalen. När han ställdes ut på Kulturhuset 2006 var det jämte FSA-legenden Walker Evans. Två dokumentära röster som talade till varandra över Atlanten och över ett sekel som nu går in bland skuggorna.

Han mottog Hasselbladspriset 1993, fotots Nobelpris. Men hans dokumentära konstnärskap omfattade även filmer, essäer, romaner, noveller. Essän om det fotodokumentära arbetet, »9 funderingar kring 1/125-delen« (1979), blev en klassiker. Han beundrade det kompromisslösa: Andy Warhols »Sleep« (1963), den sex timmar långa film som visar en sovande man, Eric M. Nilssons »Elektrostålugn 2« (1978).

Estetiken vilade på inlevelsen i den enskilda människans öde och principen om allas lika värde. Det var därför en sann, utförlig skildring var så viktig. Han trodde också att den var möjlig. Bilden, dokumentet, var på allvar. Fotografen var en arbetare »med stoffet som uppdragsgivare«. Hans tro på att sanningen verkligen var åtkomlig genom dokumentet påminde om den förtröstan i Den Högstes ankomst som han sett på nära håll bland Västerbottens troende och beskrivit i böcker som »Bilder av nådens barn« (1963) och »Sammankomst i elden« (1966).

Sune Jonssons bildskatt är en del av vårt kollektiva minne. Höhässjornas stumma geometri vid Agnäs. Småbrukens kvinnor och män, lutade mot sina räfsor och liar. Barnens sista lek vid gårdsrönnen, innan »centralismen avkunnade sin dom«. Och badkaret under oxeln i Attsjö, där man ännu kunde vila, omsluten av det milda vattnet, och titta upp mot himlen och blomklasarnas lysande smycken. »Som en evig sommardag då sammanringningen är över.«