Antonio Durán

Text: Mats Weman

Foto: Scanpix

Han hade inte räknat med att Antonio Durán skulle börja gråta. Där, på hans kontor, mittemot honom. Durán hade snyftande berättat att han inte ville lämna Åtvidaberg, att han trivdes i samhället och att han hade sett fram emot att föra upp Åtvidabergs FF i Allsvenskan.

Men Lars Hallgren, klubbens ordföran­de och tillika kassör på ortens dominerande företag Facit, var tvungen. Han ville ha den gamle VM-spelaren Bengt »Julle« Gustafsson som spelande tränare och då fanns inte längre plats för spanskfödde Antonio Durán.

Detta var i oktober 1963 och det skulle visa sig vara ett, för Hallgren och Åtvidaberg, olyckligt beslut.

Åtta år senare hade Antonio Durán lett storklubben Malmö FF genom lagets andra storhetstid och vunnit fyra allsvenska guld. Durán är fortfarande MFF:s mest framgångsrike tränare.

Durán bröt ny mark i Malmö FF. Han blev klubbens förste heltidsanställde tränare, och i en förening, som fostrats av den gamle ordföranden Eric Perssons devis »bara svin tar mer än två snapsar till maten«, etablerade Durán sig snart som en sträng renlevnadsman.

En gång, i samband med en bortamatch i Stockholm 1967, åt laget middag på Hotel Continental. När Durán fick se en av de unga spelarna, Anders »Puskas« Ljungberg, ta sig en grogg i baren, lämnade han omedelbart lokalen. På resan ner och under tisdagens träning var Durán tyst. Det hörde inte till vanligheterna.

Dagen efter delade han upp i två lag – men »Puskas« fick inte vara med. I stället tog han honom till en träningsplan där han körde stenhård excercis med »Puskas« i 45 minuter. Efteråt berättade Durán att det var viktigt att lära de unga spelarna vad som gällde.

Antonio Durán drevs av ett rättvisepatos han hade ärvt från Helenio Herrera, sin gamle tränare i Atletico Madrid.

Det var en för alla, alla för en.

Skulle det springas fyra varv, fick alla springa fyra varv. Vare sig man var ung och blivande storstjärna som Bosse Larsson eller om man började komma till åren och hette Prawitz Öberg.

Den gamle högerbacken Jörgen Ohlin berättade för mig:

»Man kunde inte svikta. Om man hade jobbat så kunde han säga att man kunde komma igen i morgon klockan åtta eller nio eller vilken jävla tid som helst. Man skulle ha sin träningsdos. Det var inget att be för. Han var makalös på den punkten.«

Tanken var att laget i alla fall inte skulle förlora matchen på sämre kondition. Durán brukade säga: »Om inte spelet fungerar kan ni ju alltid springa.«

Antonio Durán föddes 1924 i Katalonien i Spanien. När han var 10 år flyttade familjen till Teneriffa. Pappan Antonio hade fått jobb som vaktchef på fängelset i Puerto de la Cruz. Pappan, med ett förflutet i Guardia Civil, var en sträng och bestämd karl, med tydliga regler för Antonio och hans syskon.

Familjen hade det fattigt, men tack vare pappans position på fängelset, kunde de tillgodogöra sig vissa förmåner. Ibland tilldelades han något paket mjöl, som Antonios mamma kunde baka bröd av.

Jag är förmodligen den siste som intervjuade Antonio Durán, över telefon, hösten 2005, med anledning av arbetet med min bok »Blått ett lag«.

Det ska sägas att större delen av intervjun gjordes med Antonios svenska hustru Ulla. Efter en hjärnblödning, som så när höll på att ta hans liv, hade Durán svårt att prata och ännu svårare att minnas.

Det var 1975. Läkarna på Linköpings lasarett gav inte Ulla Durán något hopp den gången. Hon kallade dit en präst som fick ge katoliken Antonio Durán den sista smörjelsen. Ulla Durán berättade: »Hans mamma skulle aldrig förlåtit mig om vi inte gjort smörjelsen.«

Läkarna hade fel. Antonio Durán överlevde, men fick nedsatt syn på båda ögonen. Två synnerver hade »korsat varann«, vilket gjorde att han fick svårt att uppfatta situationer som »gick för fort«.

Med detta handikapp kände Antonio Durán sig otillräcklig och valde att lägga av helt med elitidrotten: »Ska man vara tränare så måste man vara helt frisk så att man kan ge allt«, berättade han för mig.

Minnet sviktade, humöret var gott. Vårt samtal avlutades med att han berättade att han skulle ta en promenad. Något han gjorde varje dag.

Det borde egentligen varit omöjligt.