Den olyckliga torsken

Det ringde på dörren. Det var tidigt 80-tal och jag ammade just min två månaders baby, så irriterad över hopplösa familjen som glömt nyckeln och med öppen blus och barnet i famn öppnade jag dörren. In tränger sig en vilt främmande man med spastiska rörelser, han skriker obegripligt om Gotlandsgatan och Bettan och anfaller med en krycka.

Hinner tänka tusen tankar och ingen alls.

Jag lägger ner min halvnakna baby på hallgolvet, går till motattack, får ut mannen genom dörren och låser.

Först när jag hörde mannen gormande halta nerför trappan förstod jag vad han sagt: jag tillhörde det pack som försökte ta ifrån honom hans hora som han träffade varje onsdag: Bettan på Gotlandsgatan. För det hade jag sagt i tv.

Riktigt så hade jag inte uttryckt mig i den där tv-debatten om prostitution, men i sak hade mannen helt rätt. Jag hotade hans möjligheter att köpa sex.

Överfallet skakade mig. Men jag ringde inte polisen. Trots rädslan tyckte jag synd om denne handikappade man, som livet gjort ful och därför säkert ack så ensam. Och på något sätt fick jag väl skylla mig själv. Det inträffade var bara ytterligare ett exempel på att prostitutionsfrågan drar upp allsköns bottenslam om man ger sig in i den.

Jag ville inte att händelsen skulle bli offentlig. Den syntes mig totalt ohanterlig. Rakt ur debatten hade ett av huvudargumenten för prostitutionens välsignelser stigit över min tröskel. En representant för den sexuella nöden med sin »lyckliga« hora- en win-win-situation enligt de som anser prostitution vara en strikt affärsrelation.

Mannen med kryckan, upphöjd till regel. Medan han för mig var undantaget och på undantag skrivs inte lagar. De flesta män har inte kryckor. Och Bettan på Gotlandsgatan? Var hon också ett undantag, en självmedveten leverantör av sexuella tjänster – eller huvudregeln, en psykiskt och/eller fysiskt nedgången kvinna, som fick tåla en del på onsdagsmötena?

Riksdagen har just antagit en ny och efter vad jag kan bedöma, en riktigt bra handlingsplan mot prostitution och trafficking. Samtidigt tar debatten ny fart. Backlash? Nej bra, tycker jag. Diskutera mera!

Skiljelinjerna förblir desamma. Prostitution: förtryck eller arbete?

För ett par år sedan var drivmedlet Petra Östergrens »Porr, horor och feminister«. Nu är det Susanne Dolillets »Är sex arbete« och jämförelserna med Tyskland som ger bränslet.

Men nya argument lyser helt med sin frånvaro. Än en gång är det undantaget som upphöjs till regel. Så minns exempelvis Maria Abrahamsson i SvD en minkklädd dam i åttioårsåldern på en lyxbar i Tyskland under sjuttiotalet, som troligen (!) varit prostituerad och rätt framgångsrik. Detta osäkra exempel ska illustrera tyska arbetslinjens förträfflighet. Att tillåta den prostituerade bli en entreprenör som alla andra. Att förmena henne rätten att betala skatt och försäkringar blir till att inskränka hennes mänskliga rättigheter.

Intressant är att förespråkarna i just denna fråga tränger sig in i samma bås, queer-, och ultra- och ickefeminister. Och de pratar unisont om dammig sexualmoral, heteronormativ sexualitet och om prostituerades »rättigheter«.
Delen blir till helhet, det udda blir generellt.

Visst, allt kan diskuteras en gång till. Men prostitution förblir förtryck och sexköpslagen anger en viljeriktning för samhället som jag gärna skriver under på.

Tillgång till sex är faktiskt ingen mänsklig rättighet!

Text: Margareta Garpe