Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Fyra nyanser av grönt

Det är en brokig skara som utmanar socialdemokrater och kristdemokrater inför EU-valet.

När drygt två månader återstår till valet i Europaparlamentet testar den gröna partigruppen nya vägar för att nå ut till väljarna. Nyligen avgjordes deras Greenvision Song Contest, tävlingen där lyssnare fick rösta fram vilken kampanjsång som ska bli De grönas ledmotiv i årets valrörelse.

Vann gjorde tyska bandet Noah Finn. I refrängen till den gitarrbaserade popdängan sjunger kören: »A green new deal – we can make it happen, let’s not waste a second.«

I helgen samlas gröna företrädare för 31 medlemspartier i Bryssel för att sparka i gång valrörelsen. Vid De grönas partikongress ska gruppen anta en valplattform. Ett trettiotal svenska miljöpartister kommer att närvara och tio av dem är röstberättigade till kongressen.

– Vår målsättning är att bli den tredje största gruppen i EU-parlamentet så att vi kan bryta samarbetet mellan det socialdemokratiska och kristdemokratiska blocket, säger Per Gahrton, som i år gör comeback i Europapolitiken och kandiderar för miljöpartiet.

Han var med då den första lösa koalitionen av europeiska gröna bildades under tidigt 80-tal. 1993 skapades federationen av Europas gröna partier. Över den gröna gruppen i EU-parlamentet vilar fortfarande en känsla av revolutionsåret -68. Det beror inte bara på att deras största kändis är galjonsfiguren i 68-vänstern, fransk-tyske Daniel Cohn-Bendit.

Partiprogrammet har också kvar många av den tidiga miljörörelsens krav och är stolta motståndare till det politiska och ekonomiska etablissemanget. För medan det svenska miljöpartiet precis gjort upp med socialdemokrater och vänsterpartister i kärnkraftsfrågan så är den europiska linjen betydligt tuffare. De är fortfarande hårdnackade kärnkraftsmotståndare, och vill avskaffa allt ekonomiskt stöd till forskning på området.

De gröna i Europa driver fortfarande det småskaliga och lokala idealet, både när det gäller jordbruk och medborgarinflytande. De har också en betydligt mer liberal inställning till såväl droger som prostitution än det svenska miljöpartiet.

Skiljelinjen i gruppen går mellan de nationella gröna partier som i grunden är liberala, som de holländska, tyska och danska partierna, och de som är vänsterinriktade och värnar den starka staten, som Frankrike.

I det senaste EU-parlamentsvalet i juni 2004 vann de gröna 34 platser i parlamentet. Genom att förnya alliansen med Europeiska fria alliansen (EFA) så fick de tillsammans ihop 42 platser. EFA består av representanter från Skottland, Wales, Baskien, Rumänien och Lettland, och har Europas statslösa nationer, regioner och minoriteter högst upp på dagordningen. Men att de Gröna efter rekordvalet 1999 inte lyckades skramla ihop en enda representant från något av de tio nya medlemsländerna i valet 2004 var förstås en stor besvikelse.

– Att den gröna gruppen försvagades 2004 tror jag beror på att de nya EU-medlemmarna generellt har en svag miljö­debatt och brottas med ekonomiska problem, säger [[Carl Schlyter]], som är etta på miljöpartiets lista över kandidater till EU-parlamentet.

Men trots att klimatdebatten fullkomligt har exploderat sedan förra EU-valet så har Europas gröna partier inte fått motsvarande tillströmning av väljare. Det italienska partiet riskerar till och med att åka ut i årets val. Och i Skops opinionsmätning från februari i år svarar 6,3 procent av svenskarna att de planerar att rösta på miljöpartiet i valet till EU-parlamentet. Det är en ökning med blygsamma 0,3 procent jämfört med valet 2004.

Carl Schlyter är självkritisk och menar att hans eget parti, till skillnad från många av systerpartierna inom den europeiska partigruppen, inte lyckats hålla liv i exempelvis kärnkraftsfrågan.

– Vi har varit lite slappa. I länder som Tyskland, Österrike och Frankrike har de gröna partierna varit bättre på att protestera mot kärnkraften och aktivera sig i debatten, konstaterar Carl Schlyter.

Trots att det franska gröna partiet inte heller det lyckats surfa särskilt framgångsrikt på klimatvågen så har den grånade galjonsfiguren Daniel Cohn-Bendit målsättningen klar. En kombination av socialt patos och ekologiskt tänkande upprepas som ett mantra vid alla framträdanden:

– Vi ska förena dem som är rädda i slutet av varje månad och de som är rädda för planetens undergång.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera