Lars Erstrand

Det var med oändlig möda han tog sig uppför trappan till artistutrymmet på Lidingö jazzklubb. Nyss hade händer och klubbor virvlat över vibrafonen i »Flying home«.

Tre veckor senare flög Lars Erstrand verkligen hem. Det börjar bli fullsatt nu i Heaven All Star Band. Nyss Dompan och Putte Wickman och nu swingens svenske speleman framför andra.

Min plan för kvällen hade varit att påminna om forna Uppsaladagar, vi hade inte träffats på femtio år, men jag kom av mig. Det var ju en avskedskonsert jag bevittnat, uppenbarligen ett avsked från både musiken och livet. Annars hade vi haft mycket att tala om, i varje fall jag. Ty Lars kom nog inte ihåg att vi spelat en hel låt tillsammans, »S’wonderful« i F, vill jag minnas, den tonart som alla amatörpianister spelar i medan världsproffsen spelar i vilken jävla tonart som helst.

Troligen ägde den minnesrika stunden rum på ett jam på en studentnation i Uppsala. Det var något besynnerligt och förbluffande med Uppsala som jazzstad på den här tiden. Alla var där och alla dök upp på studentnationerna. Lars Gullin tog sig in på ett skutt där min kvintett spelade dans. Tyvärr var han utan sax men jag minns hans stora intensiva pupiller. En annan kväll på Göteborgs nation dök en spelsugen Bert Dale upp och satt in, alltså trummisen Nils-Bertil Dahlander. Vi höll på att svimma, han hade hört vår tenorsax vända på tonerna i »Lester leaps in«. Och utanför Statt tvärs över gatan mötte man vibrafonisten Ulf Linde, redan då posör och inlindad i konstfullt arrangerad halsduk medan kvällssolen strålade varm vid Fyris.

Lars Erstrand var fabulös redan då och spelade skjortan av allt och alla och var på väg ut i stora världen.

Småningom nådde framgångssagan Erstrand, så tyckte vi i Uppsala, samma höjder som Åke Hasselgård – att få spela med Benny Goodman, vilket skedde i Paris 1972. Herrar Goodman och Erstrand fann varandra, har vi förstått. Så gjorde också Lionel Hampton och Lars Erstrand, jazzvärldens bästa vibrafonister. Mästaren och gesällen, fadern och sonen möttes tjugo år senare i Stockholm och att den helige ande var närvarande hörs av deras gemensamma inspelningar. Minnet från Hamptons besök på jazzhotellet Castle på Riddargatan är outplånligt. Länge var han fjär, lille Lionel, satt klistrad vid middagsbordet. Men när Ove Lind och Dompan kom loss kunde han inte stå emot längre, häpet betraktande Lind som kunde vartenda Goodmanriff. Jammet var så omtumlande att jag inte minns om det var Lars Erstrand som bjöd på vibrafonen.

Under årens lopp svingade Erstrand sina klubbor i de flesta länder, på maffiga konsertscener och små klubbar. I Japan blev han stor idol och sålde bra med skivor – det var före musiktjyvarnas fest på nätet. Men stundom fick man intrycket att även en stjärna som Lars Erstrand hade svåra stunder, kanske less på musiken och besviken på det pekuniära resultatet.

Hans musik var – liksom ju det mesta av swingidiomet – lättillgänglig. Även vi med måttligt utvecklat harmonisinne kunde hänga med i de tekniskt mest halsbrytande utflykterna. Det fanns väl jazzvänner som fann ackorden väl enkla och förutsägbara och föga progressiva. Men det sa man ju om Goodman också. Och om Lester Young. Så det kunde ju Lars skita i.

Kvar i minnet från februarikvällen på Lidingö med Lars Erstrand dröjer ett mysterium hos oss grånade jazzfreaks, tysta som möss och med öl i nypan.

Hur kunde denne 72-årige man spela så underbart och svängigt och så tekniskt perfekt med sina utspretade fyraklubborsackord? Och mellan låtarna tala till oss med sådan värme och humor. Trots att vi alla såg att cancerbehandlingen hade rakat hans huvud och tvingade honom till vilstolen mellan varje solo?

Jazzmusiker är ett egendomligt släkte. Dom spelar tills dom tvärdör. Och sannolikt även därefter.

Undras vem som leder Heaven All Stars? Gud eller Count Basie? Starring Lionel Hampton och Lars Erstrand?