Låt oss leva med döden

Fallet med läkaren som gav ett spädbarn en dödlig dos morfin efter att respiratorn stängdes av upprör Sverige. Frågan är varför.

För att det handlar om ett barn? Om att en läkare grips? Naturligtvis. Men det känns som om chocken var större än så, som om händelsen bröt mot en oskriven regel. Mot vad då? Jag tror att den bryter mot vår syn på döden.

Före moderniteten, på medeltiden, var döden en naturlig del av livet. Man skulle ständigt påminnas om den. Man byggde kyrkogårdar mitt i byn, bredvid kyrkan – för att varje söndag uppmärksamma alla på människans egen förgänglighet. Offentliga avrättningar av brottslingar var regel och massan skulle betrakta fången som skulle »knipas med glödande tänger i bröstet, armarna, låren och vaderna för att sedan slitas i stycken av fyra hästar«. För det var inte bara straffet utan också döden man skulle bevittna. Sjuka levde bland de friska och döden var därför ett synligt och oundvikligt faktum.

Sedan kom moderniteten, strävan efter kontroll och allt det som denna strävan möjliggjorde: »förbättringen« av våra liv och löftet om en morgondag. Detta löfte krävde en kamp emot döden. Redan i början av moderniteten började man förpassa kyrkogårdar utanför städernas kärna och synfältet, avrättningarna gömdes i slutna rum och döden skulle inte längre vara ett allmänt skådespel.

I stället blev döden ett »problem«, något onaturligt som vi ska göra allt för att bekämpa. Det stora uppdraget blev därför att bota sjukdomar och förlänga livet. Om man inte kunde besegra självaste döden i sig, skulle man bekämpa dess orsaker. Man kunde »göra någonting åt det«, bete sig »förnuftigt«: vara aktiv, motionera, sluta röka, äta sex till åtta skivor bröd om dagen, äta inget bröd, etc. I och med avlägsnandet av döden ur våra liv, tappade vi också språket för den. »Det känns som om jag inte vet vad jag ska säga« känner man när man kommer in i ett dödsmärkt hem.

Med denna definition av döden som »ett resultat av en i sin essens botbar sjukdom« – förvandlades döden till ett misslyckande. Därför fick den också en orsak, för att vi ska veta vem som misslyckats och varför. Som Bauman elegant formulerade det: Vi hör inte längre talas om folk som bara »dör«, alla dör av någon orsak, något som vi misslyckades att bekämpa: hjärtsvikt, lungkollaps, cancer … Och när någon dör, städar vi undan alla spår så snabbt som möjligt, bilolyckor rensas upp innan andra bilar tillåts passera, bårhusen är blänkan­de rena.

Därför blir vi upprörda när en läkare inte bara misslyckas med att bekämpa döden, ett barns död, utan också bryter mot modernitetens löfte om livets förlängning. Hon grips. Hennes handling visar inte bara spår av hög morfindos, utan även på en otrohet mot den stora illusionen. Oavsett faktum att dessa minuter hon eventuellt förkortade är meningslösa och kanske smärtsamma. Men nej. Vi vill inte vara delaktiga i detta. Vi vill ha kvar vår illusion.

Därför vägrar vi lära oss hur sjukvården ser ut, särskilt den som behandlar patienter vid slutet av livet. Vi vill inte veta om att varje dag, bokstavligen varje dag, väger läkarna beslutet att sätta in en verkningsfull medicin och därmed rädda liv eller avstå från det på grund av behandlingens höga kostnader. Vi blir förvånade när vi hör att läkarna avbryter vården, stänger av respiratorer, låter folk dö. Vi vill leva i illusionen att »alla resurser satsas«, och att »vetenskapen röner framgångar«. För vi vill undvika att umgås med döden, med dess banalitet, icke-rationalitet, nyckfullhet, och tanken att dess oundviklighet kanske upphäver livets mening.

Text: Jasenko Selimovic