Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Maktlösa män, ynkliga fäder

Fäderna behandlas allt oftare inom den svenska litteraturen, i takt med att de förlorar sin makt.

Redan på förhand blev Nils Claessons bok om pappa Stig årets mest uppmärksammade fadersuppgörelse. I »Blåbärsmaskinen« likviderar han den offentliga bilden av Stig Claesson, mest känd som Slas. Fadern är där inte bara den framgångsrike, folkkäre och lätt excentriske konstnären och författaren utan även en blandmissbrukande förälder och en rätt fåfäng person som gillar att sola och gå omkring naken på landet.

– Jag var trött på alla hyllningar. Jag ville uppgradera bilden av honom. Begrava Slas och väcka Stig Claesson till liv i stället, säger Nils Claesson.

Han påbörjade boken i juni förra året under en resa till Thailand, ett knappt halvår efter Stig Claessons bortgång. Skrev gjorde han enligt den teknik han lärt sig av sin pappa: på mått.

– Man sätter sig ned en viss tid varje dag och skriver en viss mängd text, vare sig mer eller mindre. Jag tror att jag började med tre, sedan fyra fulla A4-ark om dagen. Fast på min dator. Jag hittade ett bra café i Chiang Mai och satt där utomhus varje kväll.

I media har boken redan bemötts som något av ett fadersmord, men Nils Claesson tycker själv inte att det stämmer.

– Det finns en tendens att välja polarisering framför samtal och det förvånade mig en smula eftersom jag skriver om ganska svåra saker i min bok. Exempelvis hur det är att vara 14 år när en far får delirium. Det är ingen kul upplevelse.

»Blåbärsmaskinen« är bara det senaste bidraget i en genre som vuxit sig allt starkare inom den svenska litteraturen under 00-talet. De konstiga papporna har blivit centrala i bokutgivningen.

Det började med de mer berömda: 2004 kom Cecilia von Krusenstjernas »En spricka i kristallen« som handlade om barndomen med pappa PG Gyllenhammar. Året därpå kom Sigge Eklunds roman »Det är 1988 och har precis börjat snöa«, som delvis var en uppgörelse med hans far, ekonomen Klas Eklund. Då släpptes också Lina Forss »Vildängel«, en uppväxtskildring om livet som dotter till finansmannen Wictor Forss.

De senaste åren har dominerats av de okända, lätt bisarra papporna. Efter Åsa Linderborgs succé med »Mig äger ingen« har även författare som Erik Wijk och Mian Lodalen känt sig manade att porträttera sina märkliga fäder och om några veckor kommer Hanna Hellquists »Karlstad Zoologiska« som handlar om hennes uppväxt med en mysknasig pappa och en massa djur, samt Alex Schulmans »Skynda att älska«. Den senare är ovanlig på så sätt att Schulman är helt och hållet kärleksfullt inställd till sin bortgångne far, tv-producenten Allan Schulman.

Poeten Ulf Karl Olov Nilsson jobbar som psykolog. Han tror att den ökade produktionen av mer eller mindre kritiska pappaböcker grundar sig i att vi står inför ett skifte.

– Faderspositionen är ju perfekt att stöta, blöta och älta. Fadern är stor och ynklig på en och samma gång och har länge befunnit sig i en process att förlora sin tidigare mycket betydelsefulla position.

Ulf Karl Olov Nilsson påpekar att den franske psykoanalytikern Jacques Lacan redan på 1930-talet talade om fadersimagots undergång. Den utvecklingen har sedan fortsatt.

– Sådana här saker handlar om långa processer, tre-fyra generationer kanske, alltså minst 100 år.

Fadersuppgörelserna är även populä­ra internationellt. Bröderna Tobias och Geoffrey Wolff har bägge skrivit om sin bedragare till far i böcker som »Den här pojkens liv« och »The Duke of Deception«. I »Fathers and Sons« berättade Alexander Waugh både om förhållandet till sin far författaren Auberon Waugh, och om dennes förhållande till hans farfar Evelyn (mannen bakom »En förlorad värld«).

Den anglosaxiska kultursfären verkar rent generellt hålla en betydligt mer humoristisk distans till papporna. Auberon Waugh redogör exempelvis glatt för alla de bisarra idéer som hans far och farfar hade om hur man fick barnen att växa upp till att bli harmoniska individer. Evelyn Waughs sätt att behandla sina barn påminner snarare om en elak konstperformance och är placerad på rakt motsatta sidan av skalan från alla Jesper Juuls uppfostringsidéer.

Svenska pappaporträttörer verkar ha hämtat mer inspiration från Jan Myrdals anklagelseakter mot föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal. Och precis som i fallet med Jan Myrdals klassiska barndoms-svit riskerar böckerna att så split bland de kvarvarande familjemedlemmarna. Nils Claessons syskon är exempelvis inte överförtjusta i att boken skrevs.

– Men jag såg ingen anledning att ha mina syskon som någon sorts remissinstans för mitt konstnärliga arbete. Boken är min bild. Mina syskon får ha sina bilder. Det känsliga med att skriva om sina föräldrar är att våga blicka tillbaka på detaljer utan att det blir sentimentalt och nostalgiskt. Det ska vara sant, säger han.

Mian Lodalen, som gav ut »Dårens dotter« häromåret, säger att hon alltid vetat att hon skulle berätta om sin pappa.

– Vi människor blir starkt präglade av våra föräldrar eller vårdnadshavare, det vore snarare konstigt om det inte märktes i litteraturen. Att vi riktar blicken mot fäderna nu kan, om man är riktigt välvillig, ses som ett uttryck för någon sorts jämställdhet. Mammor har fått ta huvudansvaret för barnen. Men nu kanske det är dags att titta närmre på pappornas roll.

Lasse Winkler som är chefredaktör för tidningen Svensk Bokhandel tycker inte att det går att tala om en pappagenre. Han tror snarare att det är en ren tillfällighet att böckerna kommer ut samtidigt.

– Däremot är det en del av en större genre där folk berättar om sina liv. Jag tror att de böckerna säljer av samma anledningar som deckare. Deckare erbjuder traditionellt en konflikt och en lösning, de här böckerna erbjuder i stället en förlösning. Den som skriver kan ha gått igenom hur mycket skit som helst, men har oftast tagit sig ut på andra sidan.

Lasse Winkler vill inte sia i om branschen nått någon sorts pappakulmen i och med vårens utgivning. Frågan är om det ens skulle vara ett problem om så vore fallet. Ulf Karl Olov Nilsson tycker i alla fall inte det.

– Som tur är kan man ju skriva böcker om andra saker än sina föräldrar! Jag hörde för övrigt talas om en bok som är under utgivning i Frankrike av poeten och Oulipo*-medlemmen Michelle Grangaud som driver tesen att alla riktigt betydelsefulla författare är föräldralösa.

*En litterär grupp bildad i Paris 1960, vars syfte är
att utveckla skrivandet genom att skapa nya metoder eller begränsningar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera