Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Björn Collarp

1963 kom det ut en diktsamling med titeln »Motiv från ett språng«. Det är nog inte många som läst eller ens hört talas om den. Författaren hette Björn Björnberg. Han hade sett en filmatisering av Maxim Gorkijs »Min barndom« på tv och fått en knäpp, sa han. Filmen hade fått honom att förstå att han måste bli författare. Det var sagt och det blev gjort. Björn var bara sexton år och hans egentliga efternamn var Collarp.

1985 debuterade han igen. »Tårar för Alexander« blev omtalad, inte bara för att det var en bra roman, utan också för att den handlade om en kärlekshistoria mellan två män. Bara några månader senare romandebuterade Jonas Gardell med »Passionsspelet« där det manliga kärleksparet flankerades av Gud och Djävulen.

1985 hade det bara gått sex år sedan Socialstyrelsen hade korrigerat en av sina sjukdomsklassifikationer. Homosexualitet betraktades inte längre som en mental rubbning.

1985 hade det bara gått tre år sedan Expressen publicerat en artikelserie om en ny, gåtfull och dödlig sjukdom som de kallade Bögpesten. Jonas Gardell låg i startgroparna och skulle bli Sveriges största gay-ikon. Han hade saker att säga hela tiden. Björn Collarp sa inte mycket. Han behöll sin position, i utkanten, och fortsatte med det han bestämt sig för som tonåring. Han var först och främst författare, men han visste att hans erfarenheter givit honom en speciell blick, en uppövad vana att tolka signaler och halvkvädna fula visor. Den blicken använde han i sitt författarskap och det är ingen slump att han började som dramatiker för Radioteatern.

Björn Collarp skrev om de osedda, något han själv hade paradoxal erfarenhet av. Paradoxal därför att den i förstone ser ut som motsatsen. Hans pappa hade en specialitet, en »stirrfylla«, där han satt och glodde på barnen tills de inte stod ut och sprang därifrån.

Björn Collarp var en ovanlig författare i så måtto att det bara var hans böcker som nådde offentligheten. Han visade inte upp sig och nu, när författare marknadsförs som produkter, kan en sådan diskret framtoning verka nästan folkskygg.  Men när man träffade honom var han drastisk och bestämd och talade med starka betoningar. Detta sagt, ruckade han aldrig på den ring han slagit kring sin privata tillvaro med livspartnern Thorbjörn Nerdrum och hundarna i våningen på Sibyllegatan. Sällan eller aldrig talade han om sin barndom på Hägerstensåsen, om det kaos som rådde under hans uppväxt. Yppade ingenting om den fantasivärld han tog sin tillflykt till och som fick hans lärare att tro att han var efterbliven när han började skolan. Det är i hans verklista som utvalda delar av hans privata liv dyker upp. »Ut till öarna«, 1988, »Ingenmansland«, 1989, »Eftermiddagens lekar«, 1992, »Palatsbarnen«, 1999.

Med jämna mellanrum frågade han sig, som väl alla författare, varför han skrev när ingen bad om honom om det. Svaret blev oftast att han inte kunde låta bli, ibland att det var ett sätt att hålla fast tiden. Han drevs av medkänsla och följde lojalt med sina figurer när de irrade genom sina ensamma liv. Han var deras ledsagare när de blev förnedrade och om de balanserade på randen till katastrof, stod han bredvid. Han tyckte om ställen som blivit över och ägnade detaljer en noggrannhet som närmade sig mani.

»Jag kan gå så långt att jag bestämmer precis på klockslaget när något ska ske«, sa Björn Collarp i en intervju. »Om vädret är soligt vid den tidpunkten vill jag veta exakt hur solen lyser in i rummet, om den når bokryggarna, hur ljuset faller över hans händer. Jag gör det inte lätt för mig.«

Nej, det gjorde han inte. Sju år tog det att skriva »Palatsbarnen«, ett storslaget stycke epik om två ryska systrar, varav den ena var mor till hans partner. Det var mycket som inte var lätt och när Thorbjörn Nerdrum dog i en plötslig hjärtinfarkt 2006, blev det mörkt. Förlusten går upp till ytan i den sista novellsamlingen som kom förra året och vars titel ekar ödsligt: »Hur har andra det?«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera