Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Det är vi som är förövarna

Domen mot Pirate Bay är inte bara orättfärdig. Den försenar utvecklingen också.

Det är nu en vecka sedan domen i Pirate Bay-målet föll, ett års fängelse för var och en av de åtalade och 30 miljoner i skadestånd.

Jag anklagar de som kom fram till detta domslut, de ledarskribenter och kolumnister, de politiker, artister och före detta artister, som under en veckas tid hyllat, välkomnat, försvarat denna dom, tigit eller kallt kommenterat att den inte ändrar något.

Jag måste anklaga er, eftersom ni anklagar er själva.

De fyra misstänkta i detta mål dömdes för medhjälp till brott. Brottet var fildelning. Om de är medhjälparna, vilka är då förövarna?

Vi vet, bortom allt rimligt tvivel, att minst en miljon svenskar fildelat upphovsrättsskyddat material på nätet. Om de fyra ska ha ett års fängelse, så ska denna miljon svenskar ha mer än så.

Jag vill påstå att det knappt står att finna en person i detta land som inte har ett barn, en släkting, en vän eller någon annan, som fildelat. Om de fyra ska betala 30 miljoner så ska vi alla betala 30 miljarder.

Någon säger att de stal för vinnings skull. Jag har många invändningar mot vad de fyra står för, men affärsmän kan man inte anklaga dem för att vara. Före Pirate Bay hette det stora fildelningsprogrammet Kazaa. Det skapades av Niklas Zennström, som sedan tjänade miljarder på Skype och med rätta räknas bland det nya seklets mest respekterade svenska entreprenörer. Hade de fyra varit affärsmän så hade de hoppat av piratskeppet som multimiljonärer. Deras problem är att de är galna idealister.

Frågan är i stället: hur har ett av världens laglydigaste folk förvandlats till en massrörelse av kriminella? Inte har de drabbats av oemotståndlig lust att stjäla artisters och skapares pengar. Inte heller råder någon kommunistisk anda i Sverige där äganderätt likställs med stöld. Få tror att allt ska vara gratis.

Men, utan att riktigt kunnat formulera det, har svenskarna identifierat att pirateriet riktar sig mot en ännu större stöld av konsumenternas nytta.

En liter mjölk kostar cirka 2,50 kronor att producera, i affären kostar den knappa åtta. Det är tre gånger mer. Det låter mycket, mjölkbönderna klagar. Men mjölken ska trots allt paketeras, transporteras, säljas i butiker med kontorshyror, kyldiskar, personal i kassan. Tillkommer bioreklam och affischkampanjer.

Ett musikalbum kostar cirka 75–150 kronor, lagligt nedladdat. Av det går, i bästa fall, 15–20 kronor till artisten och produktionen. Det är fem till tio gånger mer. Och då finns ingen butik, inget paket, inget lager och någon tiondels öres distribution.

Hur är detta möjligt? Därför att det inte är riktig konkurrens. Ett oligopol av stora företag som äger det mesta från Elvis till Shakira, sitter på en kritisk mängd gammalt material. Det försvaras av ett garnnystan av lagar som bolagen inte själva förmår trassla sig ur, med lagar från decennierna efter Hollywoods födelse, lagar konstruerade för vinylskivor och celluloid. Ett patent som bär en industri gäller 20 år, medan en låt skyddas i 50.

Detta system har lärt oss att privat kulturkonsumtion måste vara dyrt, något för dem som har råd. Att det är bättre att 10 000 personer laddar ned ett album för 100 kronor, än att en miljon personer laddar ned samma musik för en krona – trots att intäkten är exakt densamma och samhällsnyttan hundrafallt större.

Det kanske låter naivt enkelt, men det är kontentan i analysen från världens främsta mikroekonomer, som Hal Varian i boken »Information Rules«. Det är vad de ledande svenska professorerna Per Krusell och John Hassler skriver på Ekonomistas.se. Med starka nätverkseffekter kan den fria marknaden kapas av lagtexter och ärvda industristrukturer.

Det har påståtts att fildelningssajter som betalar artisterna inte kan konkurrera med piraterna. Men det gör redan Spotify, trots att tjänsten motverkas av mediebolag. Och hur många skulle inte föredra godkänd, kvalitetsstämplad, krångelfri fildelning framför skumma piratvatten, om en låt kostade en krona och en film fem? Hur hög vore då toleransen mot gratispirater?

Domen har ingen effekt, har det sagts, piratteknologin finner omvägar. Men den bromsar utvecklingen av riktiga betaltjänster. Hade tingsrätten friat i stället för att fälla, hade den globala mediebranschen tvingats ställa om.

I stället tillåts hyckleriet underminera tron på institutionerna hos en generation som lever på nätet, och inte kommer att sluta göra det när de växer upp och får barn.

Dessutom är de fyra nu faktiskt dömda, till straff vi annars utmäter till knarklangare. Vi har skickat dem i fängelse för medhjälp till våra egna brott.

***
FÖR ÖVRIGT borde Filminstitutet, som ju ändå grundfinansierar svensk film för en svensk marknad, kräva att alla filmer de stöttar finns lagligt nedladdningsbara för fem kronor – för att utmana branschen att tänka om.

Läs nästa artikel
Video: Erik Fichtelius

»Så dålig är alltså arvs- fondsdelegationens styrning och kontroll«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera