Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Hon fick syndernas förlåtelse

Wanja Lundby-Wedin utsattes inte för samma behandling som Sahlin och Freivalds.

Kongressen hade dragit ut på tiden kvällen innan. Det var trötta socialdemokrater som manade sig upp på torsdagsmorgonen den första oktoberdagen 1981. Efter att unisont ha sjungit kampsången »Oss alla unga« väntade de på dagens första tal. Olof Palme skulle göra ett inlägg om barn- och ungdomsfrågor, men talet kom mest att handla om något annat.

– Man kan kalla det samhällsmoral. Man kan kalla det normer och riktlinjer för mänsklig samlevnad, för samhället, sa Palme.

Han gick tillbaka till upplysningen och kristendomen. Talade om två vägledande principer: allas lika värde och var mot andra som du är mot dig själv.

– Arbetarrörelsen vill ersätta maktens moral med rättvisans moral. Det är en moral som vuxit fram ur rörelsen själv och de villkor under vilken den tvingats arbeta, sa Palme.

Och den moralen är också ett personligt ansvar för varje socialdemokrat, konstaterade han.

– Det finns en gammal regel inom arbetarrörelsen som säger att var och en ska göra rätt för sig, i arbetet och på andra områden.

Palmes röst måste fortfarande ha ekat i korridorerna, nästan tre decennier senare, när LO:s styrelse i måndags satt instängda under sju timmar i LO-borgen för att diskutera ordförande Wanja Lundby-Wedins framtid. Skulle turerna kring AMF-chefernas bonusar och pensioner fälla henne? Hon hade själv godkänt dem, men sa efteråt att hon hade blivit lurad. I snart tre veckor hade stormen pågått.

När hon väl kom ut för att möta pressen verkade det först som om hon skulle avgå. Fotograferna som flockats kring henne ville inte sluta ta bilder, hon fick till sist be dem att sluta. Hon talade om sig själv i tredje person, sa att det varit en svår period för fackföreningsrörelsen. En svår tid för henne själv. Att det drabbat medlemmarna. Och partiet.

Nu skulle allt det där läggas till historien. LO skulle få en nystart.

Men orden om avgång kom aldrig. I stället deklarerade Lundby-Wedin att hon hade medlemsförbundens stöd att sitta kvar.

Hennes misstag var inte av den grövre sorten.

Därmed återaktualiserades frågan om moral, som diskuterats inom arbetarpartiet också långt före Palmes dagar: Vad får en socialdemokrat göra? Och vad får en socialdemokrat inte göra?

– Vad det handlar om är att de regler som man sätter upp politiskt, de tillämpar man också i sitt eget liv. Konstigare än så är det inte, säger Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens Tankesmedja.

Därför råder det skilda moraliska regler beroende på politisk färg.

– Inom arbetarrörelsen handlar det främst om en benhårt ekonomisk moral. Det jävligaste är att tillskansa sig själv ekonomiska förmåner, säger Lindgren.

Skattefusk är ett sådant exempel, medan frågan inte alls har samma tyngd på den borgerliga sidan.

– Eftersom socialdemokrater håller med höga skatter så blir det inte bara ett lagbrott utan också ett moralbrott.

Ann-Marie Lindgren vill dock inte göra det så enkelt som att säga att socialdemokrater har högre krav på sig.

– I förhållande till de egna värderingarna är kraven förmodligen lika hårda. Men däremot skiljer sig värderingarna åt, för vad som är tillåtet och vad som inte är det, mellan partierna.

Inom socialdemokratin har dessa krav traditionellt främst burits upp av den egna rörelsen. Men också av medierna, vilket varit tydligt under stormen kring Wanja Lundby-Wedin.

– Men medierna har vissa synpunkter som inte alltid överensstämmer med partiets synpunkter, säger Lindgren.

Hon tar som exempel en period på 1970-talet när medierna hade bestämt att socialdemokratiska politiker inte fick bo i villa eftersom socialdemokraterna ansågs var emot villaboende. En mycket egendomlig debatt, enligt Lindgren.

Löner har varit ett annat minerat område, speciellt om de är höga. När Anna Hedborg, som en gång i tiden var med och lanserade löntagarfonderna, blev landstingsdirektör i Dalarna 1992 krävde hon att få lika hög lön som de andra landstingsdirektörerna. Det uppskattades inte av alla. Men Hedborg stod på sig och argumenterade för att principen om lika lön för lika arbete även rimligen borde gälla när det handlar om höga löner. Genom att hålla sig till en socialdemokratisk moralkod kunde hon kringgå en annan.

Lönenivån för partiets ordförande, liksom lönen för LO-ordföranden, har varit uppe till diskussion så länge arbetarrörelsen har funnits. Skillnaden gentemot en vanlig arbetarlön har inte fått vara för stor, även om högre löner för arbetsrörelsens ledare blivit mer accepterade med åren. Det förklarar varför Wanja Lundby-Wedin har lägre inkomst, även inräknat alla hennes nu omstridda styrelseuppdrag, än vad hennes motpart Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv har.

Ann-Marie Lindgren förklarar grundregeln:

– Framför allt får man inte gå upp i sådana lönenivåer som man själv i andra sammanhang kritiserat.

Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider menar emellertid att det inte räcker med att se till arbetarrörelsens traditionella moralprinciper för att förstå uppmärksamheten kring Lundby-Wedin.

Nu, menar Greider, har det »moraliska landskapet« helt förändrats i takt med finanskrisen. Han jämför med när Tore Andersson för fem år sedan avgick som vd i Folksam Sak och beviljades ett guldkantat pensionsavtal värt 50 miljoner kronor av styrelsen – där Wanja Lundby-Wedin var, och fortfarande är, ordförande.

– Då tog det inte hus i helvete som nu, konstaterar Greider.

Göran Greider framhåller också, precis som Ann-Marie Lindgren, att reaktionerna inte bara bottnar i partiets kultur. Mediernas sinne för drama är också en förklaring till att enkla, tydliga och ibland betydelselösa historier får mycket uppmärksamhet, som när riksdagsmannen Jan-Emanuel Johansson nyligen försökte sig på några hyresaffärer som skulle ha inbringat stora inkomster.

– Samtidigt kan det passera relativt obemärkt att en socialdemokratisk regering ger Riksbanken större oberoende, vilket kan betraktas som betydligt mer tvivelaktigt, säger Greider.

Att medierna har tagit över rollen från forna tiders högröstade och aktiva gräsrotsrörelse inom socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen märktes i måndags. Inga ilskna medlemmar, men väl ett hundratal journalister, hade barrikaderat sig utanför LO-borgen i väntan på ett besked om Wanja Lundby-Wedins framtid. Därmed kommer dagens företrädare för arbetarrörelsen på ett sätt lindrigare undan än förr, när missnöje luftades på välbesökta politiska möten. Något som Göran Greider tycker är synd.

– Jag föredrar arga s-medlemmar och LO-folk med plakat, framför ett missnöje som kanaliseras genom opinionsmätningar i Dagens Nyheter.

Att tiderna har förändrats, och därmed etiska ställningstaganden, märks också på andra sätt. De senaste åren har skiljelinjen mellan politik och näringsliv luckrats upp, hävdar den tidigare socialdemokratiska presschefen och numer pr-konsulten Manuel Ferrer, vilket innebär att definitionen av acceptabelt beteende har vidgats och acceptansen blivit större.

– En sådan här historia hade varit mer brutal för tio år sedan, säger Ferrer.

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och själv aktiv socialdemokrat som ledamot i Broderskapsrörelsens styrelse, instämmer i analysen. Som en illustration pekar han på två sorters socialdemokrater: den gamla stammens Ingvar Carlsson och den nya pragmatismens Göran Persson.

– Men detta – att samtiden skulle vara mindre moraliserande – räcker inte för att förklara varför Wanja Lundby-Wedin kunde sitta kvar, menar Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens Tankesmedja.

– Huruvida hon sitter kvar beror dels på vilket stöd hon har kring sig. Dels på hur intressant det är för andra grupper att driva frågan om avgång.

Att alliansen har plockat politiska poäng på skandalen är klart. Det betyder dock inte att de nödvändigtvis vill att Lundby-Wedin ska avgå – borgerliga ledarsidor har tvärtom beskrivit henne som alliansens bästa valarbete, i den svåra sits hon nu befinner sig.

Dessutom stod det efter måndagens maratonmöte klart att hon har sina medlemsförbunds stöd. I sju timmar stöttes och blöttes frågan. Då var det rättvisans moral – som Palme talade om – som var måttstocken, inte maktens moral. Och visst hade hon agerat felaktigt när hon inte stoppade bonusar och jättepensioner.

Men hon bröt aldrig mot arbetarrörelsens heligaste princip, hon gjorde det aldrig för egen vinning.

Därför kunde LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin sitta kvar.

Socialdemokratiska dödssynder

1. Att luras

Riksdagsledamoten Ola Rask fick dubbla löner eftersom han samtidigt var mångårig vd för en fackföreningsägd kursgård, som drevs som ett familjeföretag med hustru och dotter anställda. Dessutom hade kursgården renoverat hans sons lägenhet. Han avgick som vd 2005.

2. Bete sig som fienden

Göran Persson klarade sig helskinnad från såväl godissnattande som dubiös inblandning i avvisningen av terroristanklagade egyptier, men hamnade i s-internt blåsväder när han köpte sörmländsk herrgård – något som vissa framhåller som delförklaring till valförlusten 2006.

3. Sko sig på andra

Partiets påläggskalv Mona Sahlin hade betalat småsummor, bland annat köpt en Toblerone, med sitt tjänstekreditkort när historien uppdagades på 90-talet. Det kostade henne en given kometkarriär, som hon inte kunde ta upp igen förrän drygt tio år senare.

4. Säga en sak och göra en annan

Laila Freivalds avgick som justitieminister år 2000. Hon hade då röstat för regler som begränsade ombildandet av hyreslägenheter till bostadsrätter – samtidigt som hon själv köpte en lägenhet från allmännyttan till ett förmånligt pris.

5. Kalla mörkhyade för »svartskallar«

Förra SSU-ordföranden Anna Sjödin dömdes 2006 för bland annat våldsamt motstånd och förolämpning. Förolämpningen bestod i att hon kallat en dörrvakt »svartskalle«. Det fick LO och flera SSU-distrikt att kräva hennes avgång.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera