Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Jarl Alfredius

1986 var ett avgörande år för Sveriges Television. Nytt tv-avtal, ny organisation, ett systemskifte inför det anstormande hotet utifrån. Reklamtelevisionen var på väg till Sverige i full fart. Det gällde att mobilisera, att i tid skaffa fram attraktiva programrutiner och personligheter för att stå emot konkurrensen.

1986 rekryterades Jarl Alfredius från »Ekot« till »Aktuellt«. Där hade man direkt anammat de nya signalerna (»Rapport« tog det försiktigare och behöll sin lite anspråkslösa profil från förr). »Aktuellt« introducerade en häftig, visuellt dramatisk och målmedvetet självbespeglande stil. Mesta ljuset föll på Jarl Alfredius, vacker, vältalig och påfallande elegant klädd. Han tog in hela det spektakulära rummet med sin person och rörde sig obehindrat mellan stationerna i studion, från möbelgrupp till möbelgrupp med olika teman. Han umgicks ledigt och naturligt med gäster och kolleger från jordens alla delar. »Aktuellt« var en scen som föreställde världen, med Jarl Alfredius i centrum. Det var mycket teater för att vara ett svenskt nyhetsprogram.

Efteråt ser man att det teatrala hela tiden ingick i Jarl Alfredius journalistiska utrustning –  disciplinerat för all del men beständigt och karaktäristiskt (från början hade han velat bli skådespelare). Jag skrev i en krönika på åttiotalet att han läste nyheter som en inspirerad lyrikaftonsdeklamatör. Vi möttes på gatan samma morgon och han sa vänligt att han faktiskt blivit mer konsternerad än sårad över omdömet. Frågan är om inte det teatrala var lika naturligt som allt annat hos honom. Det passade honom i alla fall att få spela ut också i friare former än dem nyhetsritualen hade utrymme för. Det är lätt och glatt att minnas hans och Ingela Agardhs muntra balansakter utan skyddsnät och hämningar på Nobelfesterna. Två fullfjädrade estradörer som intervjuade, förklarade, spekulerade och simultantolkade med ständigt samma professionella kontakt med medaktörer och publik. Improvisationsteater på hög nivå.

Alfredius tillät sig så småningom att vidga den kulturella frihetens gränser också i själva nyhetsceremonielet. Hösten 2001 introducerade »Aktuellt« en avslutning där Alfredius varje kväll fick ta sig tid till lite kvalificerat småprat med kringsittande som ännu fanns kvar i studion. Det var som en avspänd litterär salong där han påminde oss om att livet innehåller mer än uppskakande dagsaktualiteter.

Han gick ännu ett steg längre som gästspelande programledare i Kunskapskanalen. Där kunde han låta sina egna artistiska talanger blomma ut i nästan full frihet. Jag råkar minnas med vilken smittande protestentusiasm han sjöng »We Shall Overcome« till eget gitarrackompanjemang som inledning till en kväll om politisk konst. Han sjöng ofta och gärna och märkvärdigt bra.

Jag tycker att hans böjelse för det teatraliska en gång förledde honom till en omdömeslöshet. Det var när han i maj 1993 mitt under Balkankriget sände »Aktuellt« direkt från en provisorisk studio i Sarajevo, bland bomber och granater, iklädd hjälm och skyddsväst. Han blev lite hånad för det där. Det smakade mer skådespel än situationen tillät. Men gesten var inte bara teatralisk.

Den var en målmedveten akt av deltagande.

Så där var det med Jarl Alfredius. Bakom allt han gjorde tycktes det finnas levande empati och personligt engagemang, en moralisk hållning till det han hade att förmedla. Han var genomstrålad av något, och jag måste erkänna att det av någon anledning tar emot att formulera vad det var. Det är inte renommerande för en journalist att få rykte om sig att utstråla godhet. Ingen skulle uppfatta det som professionellt beröm. Det är liksom inte riktigt konsekvensneutralt. Men godhet är inte så lätt att kamouflera. Jag vet inte ens om Jarl Alfredius försökte. Den ingick i alla fall i hans journalistiska varumärke.

Så blev han också genuint omtyckt. Alla eftermälen präglas av tillgivenhet. »Aktuellt«-redaktionen ägnade honom så stort kollegialt utrymme att något liknande sällan tillkommer ens en avliden storpolitiker eller världsartist.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera