Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Monica Boëthius

För mig var Monica Boëthius en förebild, en av mina bästa vänner – och en levande historiebok.

I vardagliga samtal dök hennes spännande livshistoria upp, glimtvis: Barbro »Bang« Alving lärde henne journalistikens grunder när den unga Monica blev redaktör för Fredrika Bremer-förbundets tidning. Monicas föräldrar var prästpar i samma generation som Ingmar Bergmans dramatiserade föräldrar, så hon kunde jämföra. Och när vi pratade om PO Enquists »Lewis resa« hade Monica umgåtts i pingstpredikanten Sven Lidmans hem i Uppsala och kunde berätta. Hon hade varit med.

I sällskapsspelet »Rappakalja« vinner den som kan ljuga mest trovärdigt med krångliga faktabeskrivningar. Monica vann alltid. Hon var bildad, och då menar jag inte bara att hon hade läst latin och grekiska.

Monica tillhörde den första generationen kvinnor som blev chefer, på Sveriges Radio, Lokalradion och tidningen Vi. Hon var också Publicistklubbens första kvinnliga ordförande.

De kvinnor som bjöds upp till chefsdans skulle tacka ja, tyckte Monica. Men priset var högt. I »Insläppt på försök« (1989) har hon skildrat hur dörrar stängdes och beslut fattades i dolda rum medan kvinnorna kämpade på som isolerade men duktiga flickor. Hur hon som fyrabarnsmamma, i tider när »vab« var ett fullkomligt okänt begrepp, tillgjort kraxande ringde till jobbet för att förklara att hon hade hög feber, när problemet var att alla barnen hade vattkoppor.

Hennes döttrar ironiserar ibland över hennes barnvaktlösning; att placera sig själv i barnhagen och barnen utanför, för att få skriva i fred.

På senare år funderade hon över sina val, vad som varit värt mödan och vilka som kommit i kläm.

Barnen, det tyckte hon ofta.

Hon själv, skulle jag säga.

Men för oss som kommit efter har hon betytt massor. Jag minns att jag 1967 som 14-åring läste Monicas bok »Har vi råd med fruar? En ofullständig handbok i misshushållningens alla grenar«. I radioprogrammet »Familjespegeln«, där Monica var chef, fortsatte debatten.

Då visste jag förstås inte – det visste förresten inte särskilt många – att Monica, tillsammans med andra likasinnade (Lisbet och Olof Palme, Anita Gradin, Dick Urban Vestbro bland andra) drev ett hemligt nätverk för jämställdhet. Nätverket döptes till Grupp 222 efter adressen Alviksvägen 222 i Bromma där de brukade träffas. En stor framgång kom när sambeskattningen avskaffades, och därmed de flesta av »fruarna«.

Efter valet 1991, när kvinnorepresentationen i riksdagen gick ner, startade Monica och jag tillsammans med den blivande riksdagsledamoten och riksbankschefen Kristina Persson en liknande hemlig grupp med kvinnor från olika delar av samhället – för att ge jämställdheten en knuff, från olika håll. Vi kallade oss »Juntan«.

Vilka som var med? Det berättar jag inte. Fast en hette Margot och en Barbro och en Astrid och en Wanja.

Då var Monica i full swing. Att hon gått i pension efter sitt arbete som chefredaktör på tidningen Vi påverkade henne inte alls. Hon ägnade fortsatt massor av tid åt sin skapelse skogsplanterings-projektet Vi-skogen. Till Vi-skogen bjöd Monica sina fyra barn med respektive och tio barnbarn.

– Så att de får se vad jag hållit på med.

Jämställdhetsfrågorna engagerade henne alltid, men hon skrev också böcker om barnuppfostran, journalistisk etik, kooperativa modeller, mentorskap och hur de äldre skulle kunna delta i samhällsbygget. I hela sitt liv skrev hon om sina erfarenheter – och skapade samhällsdebatt.

De sista åren med förlusten av två barn drabbade henne hårt. Hon blev en sorgsen människa. Det var tungt att se.

Hade hon då inga fel?

Jo, hon var ganska vimsig, även innan sjukdomen drabbade henne. Hon var urusel på att komma ihåg folks namn. Och hon hade antagligen kopplat för mycket av sin självbild till prestation.

När hon i 75-årsåldern klagade över att »hon inte fick något gjort« och menade att det var länge sedan hon skrivit en banbrytande bok, sa jag »men Herregud människa, ge dig!«, men tänkte i mitt stilla sinne: »Jag hoppas jag blir likadan …«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera