Utspel avslöjade FN:s svaghet

Text: Sofia Klemming Nordenskiöld

Foto: Salvatore di Nolfi/Scanpix

Det var ett historiskt misslyckande för FN när 23 EU-ambassadörer i veckan tågade ut från rasismkonferensen i Schweiz, medan Irans president Mahmoud Ahmadinejad höll sitt hatiska tal mot Israel.

Dagen efter uppståndelsen lyckades deltagarna trots allt komma överens om en slutdeklaration, men då hade man redan strukit de kontroversiella frågor som väst inte accepterade: krav på kompensation för slaveriet, referenser till Mellanöstern samt arabvärldens krav att kritik av religion ska liknas vid rasism.

»En betydande framgång«, kallar Carl Bildt dokumentet på sin blogg. Men frågan är om deklarationen kan vända trenden med ökad rasism och främlingsfientlighet i världen?

Varken USA eller Israel har skrivit under och Irans president Ahmadinejad åkte hem och blev hyllad som hjälte i Teheran.

En som är kritisk till FN:s tradition med stora konferenser är Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt. Han tycker att stora möten med slutdeklarationer som är förhandlade på förhand har spelat ut sin roll eftersom de ofta är spel för gallerierna och inte leder till verklig förändring.

– Slutdeklarationerna får ingen praktisk betydelse eftersom de inte följs upp med juridiska spelregler eller övervakningssystem, säger Ove Bring.

Ska FN ordna en konferens bör det i så fall handla om konkreta, praktiska frågor och inte en fråga som rasism, som är så känslomässigt laddad.

– Det var ett misstag av FN att anordna en konferens som enbart tar upp frågan om rasism lösryckt från de andra delarna av de mänskliga rättigheterna. Det är en inbjudan till politiskt missbruk, säger Ove Bring.

Han ser med oro på den splittring mellan väst och länder i syd när det gäller synen på mänskliga rättigheter, som blev tydlig under den första rasismkonferensen i Durban 2001 och som bara har förstärkts sedan dess.

En annan laddad fråga som splittrar FN är kampen mot terrorism.

– Precis som med frågan om rasism har man inte ens kunnat enas om definitionen av vad som är terrorism, säger Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet.

Men han pekar på områden där FN faktiskt varit framgångsrikt. Det handlar om övervägande praktiska, men inte mindre viktiga frågor, som miljö, vatten och hälsovård.

Diplomaten och förre utrikesministern [[Jan Eliasson]] såg under sin tid som ordförande i FN:s generalförsamling hur FN fick allt svårare att nå enighet i just frågor om mänskliga rättigheter. Muhammedkarikatyrerna ledde till en hätsk debatt och ökade polariseringen mellan väst och arabvärlden. Nu ser Jan Eliasson en farlig tendens att en del utvecklingsländer verkar tycka att de mänskliga rättigheterna främst är en fråga för de västliga demokratierna.

– Ett exempel är att den internationella brottsmåldomstolen har fördömts av vissa ledare, och en del afrikanska länder har sagt att man ska lämna domstolen.

Jan Eliasson har suttit med när såväl George Bush som Hugo Chávez och Mahmoud Ahmadinejad har gjort kontroversiella uttalanden i generalförsamlingen. Men han har aldrig varit med om den sortens starka protester som skedde i Genève.

– FN är en spegling av världen som den är och inte som vi vill att den ska vara, tyvärr. Då får man höra mycket som är svårsmält. Det viktiga är att man inte låter ett land dominera på det viset Iran gjorde i veckan och att FN tappar kontrollen över processen.